”Högern tar strid om den nordiska modellen”, noterar dagens DN.
Inför mötet med åtta nordeuropeiska regeringschefer i Stockholm har regeringen enligt DN delat ut ett nytryck av skriften ”The Nordic Way”, där historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh beskriver den nordiska modellen som ett uttryck för ”extrem individualism”. Det är en tolkning som passar de Nya Moderaterna som hand i handske. Bergrren och Trägårdh visar något som socialdemokrater alltid har framhållit: att välfärdsstaten är väl förenlig med frihet och individualism.
Som socialdemokrat tycker jag att det är välkommet att de Nya Moderaterna har insett några av poängerna med en stark välfärdsstat. Fakta om den nordiska modellens framgångar talar ett tydligt språk.
Problemet är att Moderaterna godtyckligt väljer de aspekter av välfärdsstaten som passar deras egna nyliberala värderingar. Moderaterna talar inte gärna om att kärnan i den nordiska samhällsmodellen är ekonomisk jämlikhet. Den nordiska modellen bygger i själva verket på en idé som står i skarp kontrast till Moderaternas tilltro till egenintresset och marknadskrafternas företräde framför demokratin; idén att det är sociala investeringar, generösa trygghetssystem och full sysselsättning som skapar långsiktigt välstånd och en hållbar samhällsutveckling.
I höstas lyssnade jag på sociologen Kerstin Jacobsson, som med sin bok (red.) Känslan för det allmänna har visat på begränsningarna i Berggrens och Trägårdhs analys av välfärdsstaten som individuellt frigörelseprojekt. Jacobsson och hennes kolleger beskriver hur människor i Sverige inte ser sig själva enbart som individer som befrias genom sin relation till välfärdsstaten. Människor i Sverige ser sig själva i hög grad som samhällsmedborgare, dvs. som en del av en social gemenskap där ”var och en drar sitt strå till stacken”. Svenskar har under lång tid haft stort förtroende för staten, men man har också haft ett stort förtroende för varandra. Det är detta som i forskning och debatt brukar betecknas som ”social sammanhållning”. Individualismen balanseras av en insikt om ömsesidigt beroende och ansvar.
Hur förhåller sig de Nya Moderaterna till frågan om social sammanhållning? Svaret är: ambivalens. I retoriken talar Moderaterna gärna om vikten av social sammanhållning, när frågan blir aktuell. Målet är att bekämpa ”utanförskapet”. I praktiken ger deras politik dock rakt motsatt resultat. Klyftorna ökar, och tilltron till samhällets institutioner minskar bland de mest utsatta.Det är ingen bra utgångspunkt för ett fortsatt, framgångsrikt samhällsbyggande.
Lena Sommestad 
Det är naturligtvis sant – till en del. Dock ser jag en förlamande individualism bre ut sig, på lite olika vis:
– Engagemang i publika frågor tycks inte syfta till att faktiskt göra något åt dem, utan alltmer till att profilera sig själv som den som kan de här frågorna. Istället för att bygga upp stora organisationer/rörelser med förändringskraft splittrar man upp sig på smågrupper som plockar russin ur kakan. Detta började, som jag ser det, på 80-talet och har bara blivit värre med tiden.
– De som faktiskt har intresset av förändring, och inte att profilera sig själva, lämnas på det här viset i sticket och förlorar tron på sin egen förmåga. Jag upplever handfallenheten och hopplösheten som oändligt mycket större nu än t.ex. på 70- eller 80-talen eller till och med på 90-talet.
Det är inte helt enkelt att beskriva hur de här tendenserna har uppstått. Byråkratiseringen av samhället (krönt av New Public Management med dess politiska impotens) spelar antagligen en roll. Uppkomsten av en gigantisk klass av symbolhanterare som har yrkesskadan att symbolerna ses som viktigare än verkligheten gör det nog också.
Men fackföreningarnas inkapsling i ett juridiskt och politiskt system som gör det omöjligt/otillåtet för den enskilda fackklubben att ta en konflikt är nog viktigast, tror jag. Det har vant oss att leta efter räddare i höjden, gjort oss subalterna och omyndiga.
Individualismen är en paradox som lurar oss att tro att vi antingen blir stjärnor eller oförmögna att agera utifrån egna visioner. Att tro på ett samhälle byggt på gemenskap och respekt för människans lika värde i verkligheten, känns längre bort än någonsin.
Jag funderade alldeles nyss över varför jag 2012 stundtals upplever mindre tilltro till mina förmågor än jag gjorde 1993, när jag började slåss för barn med särskilda behov. Kampen började i samband med kommunaliseringen av skolorna och valfriheten med sina fyrfärgstryckta broschyrer: ”välj skola efter intresse”. För något år sedan var Mikaelsskolan i Örebro, som profilerades med fotboll och musik tidigt 1990-tal, deltagare i SVT:s ”Klass 9A”.
Nog tycker jag att det är hedervärt varje gång någon tar på sig ansvaret och säger att ”nu har det blivit fel, vi söker åtgärda problemen” och vågar gå ut i SVT. Samtidigt är det trist att 1993 ha skrivit på ledarsidan i Örebrokuriren att föräldrarna bör vakna och se hur skolpengen kastas i Svartån. Det är sällan jag vill ha rätt i mina dryftade profetior, jag önskar bara öka medvetenheten hos människor jag bedömer fortfarande har inneboende förmågor. Men det har ett högt pris.
Varför har så många barn offrats i hetsen på individualism? Nu har min dotter lyckats mot alla odds att övervinna både stamning, dyslexi och IG i matematik på Risbergska gymnasiet. Hon är nu behörig lärare i matematik och samhällskunskap, med en kandidat i statskunskap. Så nog var det värt kampen för hennes skull, men jag önskar att fler föräldrar hade nappat så att vi tillsammans kunnat bli starkare. Några föräldrar anslöt sig till mitt upprop att skapa en föräldraförening för stammande barn, men så mycket mer blev det inte. En person orkar inte driva allt.
Dottern undervisar i matte i en kranskommun till Stockholm, där ungdomar med svåra psykosociala problem med suicidrisk går i skolan under socialförvaltningen. Hon förvaltar sin begåvning på hedervärt sätt.
Tack Radio Örebro, Nerikes Allehanda och Örebrokuriren som lät mig, en talpedagog och en logoped att få utrymme i medierna. Särskilt varmt tack till Örebrokuriren som en söndag släppte in mig på redaktionen så att jag själv kunde skriva ovan nämnda artikel på ledarsidan.
Det minskande förtroendet för Sveriges socialförsäkringssystem innebär ett reellt hot mot medborgarnas villighet att betala skatt. Skattemoralen sjunker än mer, vartefter avslöjanden om offentliga sektorns oförmåga att effektivt förvalta skattemedel. Timbros rapporter om Noll koll och Långt ifrån lagom skrämmer, när basverksamheten trängs ut till förmån för okontrollerad kulturell verksamhet.
Nog är det sant att många anser sig ha kunskapen om hur det ”faktiskt” ser ut i den offentliga sektorn. De få som verkligen kämpar aktivt och mycket hårt för att skapa förändring, fryses ut med de vidrigaste metoder.
Tack Berit för ditt inlägg. Alla barns chans i en bra skola är grunden. Jag hoppas att vi hittar tillbaka till det gemensamma.
Det tycks vara så att i vissa samhällsekonomiska situationer går det att odla absurda idéer med oåterkalleliga resultat. Tyskland var under 30 talet
ett land i ekonomisk ruin och fattigdom och Hitler kunde ganska enkelt odla
sitt budskap med dess följder..
Valfrihetsmyten har gått att odla i ett Överflödssverige för att välta omkull välfärdssamhället. Med säkerhet kommer överflödstiden att tyna bort med stora slitningar i samhället då det inte är lätt att återskapa ett sammansvetsat välfärsdssamhälle. Detta är en aspekt som moderaterna borde begrunda, Den hårda socialismen kan aldrig avfärdas som utrotad.så länge demokratin inte har kommando över kapitalet och inte tvärtom som i dag.
Ping: Om 75:or och depressionspolitik « Parkstugan
(Länken går till SVD.) Där låter det som om främst Schlingmann förde talan. Reinfeldt varnar ju för visioner och är ibland ärlig, men långt från den nordiska modellen.
Fredrik Reinfeldt om de försörjningsproblem som uppstår vid arbetslöshet för de 400 000 som har lämnat a-kassan efter att regeringen har höjt avgifterna och sänkt ersättningsnivåerna.
”Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor. ”
Jag var tvungen att läsa på om den nordiska modellen
Klicka för att komma åt Lundberg%20rapport%20SV.pdf
TANKAR OM DEN NORDISKA MODELLEN
Urban Lundberg, Institutet för framtidsstudier, Stockholm
Slutord i rapporten: En modell är något man ärver från det förflutna, inte nödvändigtvis något man projicerar på framtiden. Som Olof Palme uttryckt saken: ”Visionerna för demokratin är vad hägringen är för kamelen. Vore det inte för hägringen skulle inte den mest trägne beduin kunna jaga fram sina bångstyriga kameler, ens till närmsta oas.”
Länken jag avsåg var den i din text: ”Högern tar strid om den nordiska modellen”, noterar dagens DN.
(Om det blev otydligt)
Ping: Ofriheten breder ut sig i Moderaternas Sverige « Ett hjärta RÖTT
Ping: Dimridåer, lögn och förbannad dikt i repris.. | Annarkia
Jaha ja, nu har ”drevet” mot Lena S påbörjats, på samma sätt som mot Håkan J. Båda dessa europaktsnegativa! Vart är sossarna på väg? Vad händer?
Det är lätt att förklara. Alltför många Socialdemokrater – partimedlemmar och/eller traditionella väljare – vill inte inse att rörelsen står inför en oundviklig splittring. Man låter högerkrafterna, som utgör en dominerande del av den socialdemokratiska ”nomenklaturan”, sätta agendan och därmed ta över partiet. Agerandet mot Juholt var fullkomligt exempellöst och ett utslag av organisatorisk degenerering. Historielösheten och avideologiseringen får människor att tro på mediabilder av politiker och därför står människor inom och utom partiet, helt handfallna inför utvecklingen. Om människorna inom arbetarrörelsen kunde inse att splittringen är oundviklig, skulle man tvärtom kunna komma ur den med stora krafter. Vad som händer om högerkrafterna vinner, blir att vi får ett parti som lägger sig nära moderaterna i kamp om de eftertraktade karriärposterna. M a o blir arbetarrörelsen försvagad under all överskådlig tid. Om folk istället väljer att sluta upp bakom den politik som Juholt försökte plädera för, slutar det med att Östrosarna söker sig till de miljöer där de hör hemma. Vem skulle sakna dem såsom vanliga, enkla människor idag saknar Juholts politik? Knappast någon. Hursomhelst är det dags att ta ställning. Gör man inte det kommer V att bli ett stort parti samtidigt som M och resterna av SAP går i (skugg)koalition.
Ja det är knappast ngn slump att även Lena Sommestad nu börjar svartmålas (expressen) så fort det stod klart med riksdagsplatsen då Östros lämnar in. Stefan Löfven däremot målas upp som en verklig ledare. Han lovordas av näringslivet och är EU vänlig.
S under Juholt var mot pakten, S under Löfven var omedelbart för pakten.
Min fråga idag är: Stod Olof Palme i vägen för ett svenskt EU-inträde?
Och är det alltsedan dess kapitalet som sätter agendan även på Sveavägen 68?
Ove – frågan kan självklart ställas, men jag tror knappast att den leder någon vart. S har alltid varit svag för storskaliga lösningar och EU är en sådan storskalig lösning. Fackföreningsrörelsen (LO) är också för storskaliga lösningar. Stordrift och rationaliseringar för att bevara ”konkurenskraften”. S är en produkt av industrikapitalismens 1900-tal. Klassamarbetets tid som vi alla tjänade på. Kapitalet har inte längre något behov av 1900-talets klasskompromisser. Utvecklingen började på 80-talet och gör sig idag påmind varje dag.
Ett parti som söker gårdagens lösningar på morgondagens problem är dömt att misslyckas.
Jag har för närvarande bara ett råd: Läs Pål Steigans bok En dag skall jorden bliva vår. Det är den hittills bästa boken om var nånstans vi befinner oss och vilken framtid som kan bli vår.
Det är givetvis riktigt att söka framtida lösningar och att kunna ligga ”steget före”. I det avseendet har det alltid varit nyttigt att läsa Pål Steigan. Minns för snart 30 år sedan hur han målade upp den tekniska revolution vi nu genomlever. Men å andra sidan pågår kampen hela tiden och den kräver såväl kortsiktiga som långsiktiga tankar. Kortsiktigt måste traditionella socialdemokrater återvinna partiet och helt enkelt kasta ut sådana som fraktionerat mot den valde partiledaren. Om inte står vi med två varianter av Moderaterna som skall ”slåss” om den enda politiken.
Hur kan det komma sig, att man har ett sosseparti, som inte fungerar p g a en partiledare , som är alltför högervänlig (Mona Sahlin) Så får man äntligen en ny partiledare, som har alla egenskaper som en äkta sosse ska ha. Han är otroligt charmig, har alla ideologiska tankegångar man bara kan ha. Vill inte gå med i europakten, vilket är det värsta en moderatsosse kan tänka sig. Att skicka 150 miljarder till europakten det är vad Löfven o co vill. Vilken ideologi!!!Nej, nu måste något hända inom detta sjuka parti!
Hjälp, jag blir helt skrämd av vad som sker i sossepartiet nu.
Lena S, ett litet tips…. Dra dig tillbaka från någon sammankoppling till detta vansinnesparti så fort du bara kan. Tips…. Läs Ann-Mari Pålssons ”Knapptryckarkompaniet”
Jag vill bara tala om hur mycket jag uppskattar vad Lena (och Carl Hamilton) förde fram i Sveriges Radios program Konflikt. Äntligen börjar det hända saker.
Måste bara säga att det var ett väldigt intressant och viktigt program du var med i idag Lena. (konflikt P1 borde gå att lyssna på hemsidan snart http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1300&grupp=9035&artikel=4958103) Du sa mycket bra saker som vanligt och jag var även imponerad av den där Hamilton(trodde först det var Carl B Hamilton du skulle debattera mot så blev väldigt förvånad över vad han sa : )
Jag tycker iaf programmet tydligt diagnostiserar sjukdomen inom socialdemokratin. Ett synnerligen svårt fall av ”nyliberalism” i partiets toppskikt som gör att partiet i många avseenden inte längre är ett relevant alternativ för de krafter som vill skapa ett jämlikare, mänskligare och bättre samhälle.
Det är intressant att spekulera om vad orsakat sjukdomen. Det du sa om att S under 70- och 80-talen totalt tappade kontakten med akademin tror jag det kan ligga mycket i. Det är nu verkligen dags att återknyta dessa kontakter och då inte till de nyliberala ekonomernas högborgar. De S företrädare(förrädare) som kommer med de allra mest korkade förslagen verkar faktiskt vara just ekonomer från sådana institutioner.
Kanske kan ditt inträde i Riksdagen(grattis!) och Östros utträde bli en symboliskt viktig startpunkt för en förändring inom partiet.
Vad kul Peter att du också gick in och kommenterade just programmet idag ! Jag gick direkt in på dessa sidor för att för en gång skull kommentera direkt på nätet till den som faktiskt sagt något. Det gjorde jag för att jag också kände att detta är kanske ett ögonblick som visar en vändpunkt.
Irene
Till alla ovanstående fördömanden vill jag gärna foga Vindskupans alias Klas Sandbergs funderingar över en vittrande socialdemokrati: http://sandberg.be/vindskupan_hem/2012/01/juholt-byts-ut/
Men vad ska de stackars sossarna göra? Det finns ju ingen seriös opposition mot utvecklingen i samhället heller. Om vi hade en seriös 99%-rörelse, eller bara lite fler ockupationer av nerläggningshotade vårdcentraler som den i Dorotea – http://www.expressen.se/nyheter/invanarna-har-ockuperat-vardcentralen/ – så skulle allt bli så mycket lättare även för seriösa socialdemokrater.
Utan sån opposition i samhället skulle inte ens femti Lena Sommestad i riksdan kunna göra ett dugg.
Sällar mig till dem som vill tacka dig och Carl Hamilton för ett mycket bra program. Även jag blev förvånad, då jag inte visste det fanns två Carl H, som båda är ekonomer. Så lärorikt och klargörande. Bra med detta perspektiv. Du gör skäl för dina ord som följer ditt namn – din devis.
Lycka till med ditt inträde i Riksdagen! Sådana som du behövs där.
Med ett eller ett par ord: En sund individualism befriar individen ända ner i hjärterötterna. En falsk stänger in och gör skillnad på folk och graderar människovärdet.
Ping: Nordamerikanska republikens radikala alibi « strötankar och sentenser