Okunnigt, SvD!

Dagens ledare i SvD är ett okunnigt försök att driva hem tesen att ”utanförskapet” är ett resultat av socialdemokratisk politik och den svenska välfärdsmodellen. Skribenten drar slutsatser som inte har grund i de fakta som presenteras. Är det ett snedsteg i sommarhettan eller har SvD:s ledarredaktion helt tappat sin intellektuella skärpa?

Skribenten inleder med att lyfta fram en viktig och intressant studie av den finska sociologen Miia Bask. Bask har undersökt det som i internationell forskning benämns risken för social utestängning (social exclusion). Studien gäller Sverige mellan 1979 och 2003. Miia Bask visar att risken för social utestängning varierar mellan olika grupper och att utvecklingen för dessa grupper har gått åt olika håll sedan 1979. Risken för social utestängning har ökat för ensamstående föräldrar, och det också finns svaga tecken på att den har ökat för invandrare. Den har däremot minskat för par med barn. Det finns svag indikation på att den även minskat för män. Basks huvudslutsats är att ojämlikheten har ökat.

SvD gör en stor sak av det faktum att ”utanförskap” existerade redan 1979. ”Utanförskapet” är alltså ett arv från Socialdemokraterna! Om detta finns bara en sak att säga: självklart! Ingen har någonsin hävdat att problem med social utestängning inte skulle ha funnits i Sverige under 1980-talet eller 1990-talet. Men det intressanta ur politisk synvinkel är inte att social utestängning existerade i Sverige på 1980-talet och 1990-talet, liksom det existerar i alla samhällen. Det intressanta är vilken omfattning problemet med social utestängning har haft i jämförelse med andra länder. Har den politik som förts i Sverige under socialdemokratiska regeringar varit effektiv eller ej?

Svaret  är att den svenska socialdemokratiska – eller skandinaviska – välfärdsmodellen utmärks just av att den bättre än andra välfärdsmodeller (liberala och konservativa) har lyckats inkludera en stor del av befolkningen i arbetskraften. Därmed minimeras den sociala utestängningen. En av Europas ledande välfärdsstatsforskare, Gøsta Esping-Andersen, skriver så här om den skandinaviska välfärdsmodellen, med dess fokus på jämställdhet och jämlikhet:

…[It] is undoubtely well placed to activate the full potential of women’s new role. Since it is also effective in mobilizing the more vulnerable such s single parents with small children, older workers, or people with disabilities, it manages to maximize inclusion and minimize exclusion. Along with Belgium,  the Nordic countries are among the few OECD countries able to minimize both aged and child poverty.” (Why We Need a Ne Welfare State, 2002, s. 14).

Det faktum att den svenska – eller skandinaviska välfärdsmodellen – har visat sig överlägsen andra välfärdspolitiska modeller när det gäller att motverka social utestängning betyder inte att allt är bra som det är. Som Miia Bask visar har t.ex. situationen för ensamstående mödrar försämrats. Ingen kan heller vara nöjd så länge stora grupper står utanför arbetsmarknaden på grund av t.ex. utländsk bakgrund eller funktionshinder. Mycket återstår att göra!

Vad som dock står klart är att SvD ger prov på stor okunnighet när man i svepande ordalag förkunnar att Miia Basks studie visar på välfärdsstatens svaga resultat. Om SvD vill bygga på forskning i sin politiska analys, krävs mer än att ögna igenom en enstaka artikel. Det krävs att man lär sig vad som faktiskt utmärker den svenska modellen i jämförande perspektiv och vad som därmed kan vinnas eller förloras genom alliansens pågående reformpolitik.

Socialdemokrater hävdar att den politik som alliansregeringen driver kommer att förvärra problemet med social utestängning snarare än att lindra det. Grunden för denna tes är att alliansregeringens politik inriktas mot att pressa inkomsterna för dem som redan har det sämst ställt.  Både ojämlikheten och fattigdomen ökar. Alliansregeringen driver därtill i dagsläget en krispolitik, som nonchalerar den höga arbetslösheten. Man håller fast vid en missriktad utbudspolitik, trots att den uppenbart inte fungerar.

Själv menar jag att det allvarligaste med alliansregeringens politik är att den slår hårt på barnen, som alltid tidigare stått i fokus för svensk välfärdspolitik. Barnfattigdomen ökar nu kraftigt i Sverige (se t.ex. Marika Lindgren). Att på detta sätt låta barnen bära krisens bördor är ett svek utan like mot dem som behöver välfärdsstaten allra bäst. Social utestängning är en process, som nästan alltid tar sin början i en resursfattig barndom. Låt mig av sluta med att åter citera Gøsta Esping-Andersen, vars idéer idag väger tungt i det  europeiska socialpolitiska samarbetet:

”Probably all wold concur that social exclusion occurs when citizens are trapped in inferior life chances. If this is indeed the core issue, then it is essential that we focus our lens on childhood and family welfare.” (s. 30)

En regering som säger sig vilja minska utanförskapet, kan inte svika barnen. Åtminstone i detta borde vi kunna enas om över den politiska blockgränsen.

Se mer klokt skrivet: Peter Andersson.

SvD:s inlägg väcker självklart förtjusning hos andra moderater, som Christer Sörliden. Frågan är vilka förbättringar ifråga om ”utanförskapet” som Sörliden kan påvisa under de sista fyra åren?

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Välfärd

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s