Åtstramning. Stålbad. Budgetsanering. Rapporterna från ett Europa i kris har blivit så många att tragedin har blivit vardag. Bilden här intill är från Aten, där närmare 40ooo människor strejkade i veckan som gick (SvD, UNT).
I Sverige förs inte mycket debatt om eurokrisen. Ändå är den förfärande nära – och den fördjupas. Idag meddelar EU-kommissionen för första gången att man kan tänka sig att omförhandla villkoren för Irlands skuld, enligt Eurointelligence. Det finns en oro för att de hårda villkoren kan knäcka den irländska ekonomin. Irländska bankers lån i den Europeiska centralbanken är nu de högsta sedan räddningsaktionen lanserades. Men motståndet mot att jämka villkoren är hårt från flera andra medlemsstater.
Själv förfäras jag över att EU har valt ett monetärt system som driver medlemsländer in i fördjupad kris. Intern devalvering, som är vägen till anpassning för ett land utan egen växelkurs, är en plågsam process. Att pressa löner och priser är långt svårare än att låta en nationell ekonomi som helhet tappa köpkraft i relation till omvärlden genom en sämre växelkurs. Historiskt vet vi att en intern devalvering inte bara skapar fattigdom och förtvivlan. Det är en process som också kan driva in ett land i djup politisk kris.
5000 poliser på Atens gator och starka spänningar i det europeiska samarbetet är idag priset för den gemensamma valuta, som i teorin skulle främja Greklands ekonomi och dess medborgares välfärd. Framtiden är mörk om inte Europas starka länder, med Tyskland i spetsen, förstår sitt ansvar, varnar Barry Eichengreen (Germany’s choice). Krisen är åter i rörelse. Sverige är ännu en skyddad vrå i stormen – men hur länge?
Lena Sommestad 
Mikael Nyberg har skrivit en suverän analys av det ekonomiska läget:
http://www.mikaelnyberg.nu/artiklar/101231cl.html
Rekommenderas verkligen!
Tack!
Many crises are exacerbated in Europe and this coincides with global changes in technology, economy, culture and politics. That the unity of the world in the development and this is reflected necessarily in the movement and transformation.
The European left is missing the initiative because of its integration in the power and wealth and the state since a long time. So the European revolutions will also be by young people, and this appeared to be a common feature of the revolutions of the modern world.
Tack Björn!
Den artikeln av Mikael borde läggas på alla S föreningars hemsida
Åke Norrman.
EMU-krisen visar inte bara på de katastrofala följderna av krisen i sig. Det säger också något om hur fördummat och belamrat med missriktade lojaliteter SAP är.
Istället för folkbildning och nyanserad analys slängde sig folk utan någon vidare kunskap in i EMU-vurmen 2003. Denna farliga okunskap finns långt in i socialdemokratiska riksdagsgruppen. Det har jag märkt efter att ha lyssnat på en i övrigt normalbegåvad Hillevi Larsson, som är riksdagsledamot från Malmö.
Fattigdom, kriminalitet, utslagning, försämrad folkhälsa, avalfabetisering, utbredning av en grå och svart ekonomi – troligen kan vi vänta sådana och liknande fenomen i spåret av EMU-krisen i de länder den härjar.
Detta intellektuella miserabla läge och den auktoritära kultur som alstrar den påminner mig om en tavla på ett tyskt konstmuseum jag var på 2009.
En stor folkmassa är på väg in i en jättelik kista. Bredvid kistan står ett skelett med hakkors-fana. Bildtexten löd något i stil med ”A sleep walk into the fascist coffin”.
När du, Lena, pratar om kunskapsbaserad politik ska du veta att jag VERKLIGEN håller med dig.
Är det verkligen smärtsammare att göra en inre devalvering? Man kan tex höja momsen och sänka arbetsgivaravgiften. Det borde väl göra lika ont med en vanlig devalvering som en inre devalvering.
Det är smärtsammare att göra en intern devalvering, men vad som är effektivast är en tvistefråga. Sverige devalverade tex under oljekriserna på 70-talet, medan Schweiz tog det internt. Vem som kom ut starkast ur den krisen kanske man kan fundera på. Jag är av åsikten att en extern devalvering är samma sak som att skjuta problemen framför sig, med inflation och på sikt arbetslöshet och finanskris som konsekvens. Tex var 90-talskrisen i Sverige konsekvensen av många devalveringar gjorda av främst socialdemokratiska regeringar. Nu har vi flytande växelkurs som ändras gradvis hela tiden och har gynnat Sverige denna gång, men de Sydeuropeiska länderna som hade ”skvalp-valutor” tidigare hade nog haft samma problem som idag även om de haft flytande valuta. Eftersom de levt över sina tillgångar och nu får betala priset för det. Skillnaden hade varit att det dragit ut lite längre på tiden.
Ja, man kan ju jämföras Sveriges externa ”devalvering” (depreciering är korrekt med flytande valuta) jämfört med EMU:s försök till intern devalvering under finanskrisen. Tycker Sveriges återhämtningssiffror ser betydligt bättre ut. Samma sak gällande 90-talskrisen där att låta valutan flyta var det som avbröt katastrofen till slut.
Att jämföra devalvering med flytande växelkurs är enligt min mening dessutom helt missvisande.
Problemet är att det inte går ”jämnt upp” i hemmaekonomin. Konsumtionskatterna slår mot både import och produktion i hemmaekonomin. Socialavgifter sänker kostnaden för produktion och kan primärt antingen leda till högre vinster eller lägre priser eller en kombination.
Konsumtionsskatterna slår som namnet säger mot efterfrågan medan sänkning av socialavgifter påverkar utbudssidan. Funktionerna och konsekvenserna är inte de samma. Man kan inte som Feldt och Westerberg trodde rakt av betala den ena med den andra genom att i teorin ta bort lika mycket från en som man lägger på en annan då effekten på ekonomin är helt olika och inte helt lätt att förutsäga. Att laborera med sådant här är skulle man kunna säga inget nollsummespel.
Eller som den gamle ekonomchefen på Handelsbanken Rudolf Jalakas sa om den beramade skattereformen där skatterna sänktes på kapital och inkomster för att chockhöjas på konsumtion, ”en asocial beskattning”.
Det stora problemet i EU är handelsobalanserna inom EU. Överskottsländerna lånar ut till underskottsländerna för att de ska kunna konsumera deras överskott. Om man hade haft egen valuta hade valutakurserna hos länderna med handelsunderskott förmodligen sjunkit oavsett om de haft fast eller flytande växelkurs, det förstnämnda hade förstås varit förenat med kris och hysteri innan det skett med det senare hade kursen förändrats under ordnade former på valutamarknaden. Problemet i denna ekvation är inte bara underskottsländerna, t.ex. Tysklands valuta hade om det varit flytande kurser också stigit, om dt hade varit fast kurser hade de förmodligen lättar kunnat motstå en revalvering och satt hårdare tryck på underskottsländernas valutakurser att sjunka.
Överskottsländernas banker och finansinstitut hade förstås också varit, förhoppningsvis, försiktigare med att låna ut till underskottsländerna om det funnits en valutarisk.
Trots Greklands alla problem med sina interna ekonomiska förhållanden har deras produktivitet stigit mer än deras löneökningar. Men det hjälper inte då det är det relativa förhållandet till typ Tyskland som gäller stiger det mindre där kan grekerna inte tillgodgöra sig sin produktivitetsökning i löneökning.
Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår vad du menar med intern devalvering (särskilt inte i stycket nedan), kan du förtydliga?
Min tolkning av särskilt ”Att pressa löner och priser är långt svårare…” är att detta snarare beskriver en deflation.
Detta stämmer också bättre överens med vad Joseph Stiglitz beskriver som den stora faran med hur EU just nu hanterar sin kris. Staten stramar åt genom nedskärningar i offentliga institutioner vilket ökar arbetslösheten. Folk börjar betala av på lån i stället för att konsumera vilket späder på en redan hög arbetslöshet vilket leder till än mindre aggregerad efterfråga i ekonomin – för att förstå de totala skuldernas betydelse så rekommenderas Steve Keens forskning. Dessutom så minskar penningmängden (framför allt av att lån börjar återbetalas) – detta beskriver normalt sett en deflationsspiral, aka ”Depression”. Detta kan bli högaktuellt även för Sverige, vad det lider (då vi har rekordstora privata skulder och en regering som inte är beredd att investera).
Joseph Stiglits föreslår snarare, för att komma till rätta med en skuldbaserad kris, att staten genomför Credit Easing (i stället förreguljär Quantitative Easing som endast gynnar bankerna). Detta tror jag kan bli väl så aktuellt för Sverige när bostadsbubblan väl spricker. Detta handlar alltså om att staten ”trycker upp nya pengar” som används för att skriva ner stora skulder som hotar samhällsekonomin.
Om du med intern inflation i stället menar att mer fiat-pengar skapas av staten (och ökar penningmängden utan att öka skulderna) så förstår jag inte varför detta skulle vara en plågsam process. Kan du förklara?
Hej och tack för ditt inlägg.
Jag ska försöka vara tydligare när det gäller vad jag menar med intern devalvering:
En devalvering innebär att man genom en växelkursförändring sänker priset på inhemska varor och tjänster uttryckt i utländsk valuta.
Samma ska kan åstadkommas utan devalvering genom att den inhemska ekonomin deflateras, d v s priset på varor och tjänster uttryckt i inhemsk valuta pressas ned. Dettta innebär att priset på inhemska varor och tjänster också pressas ned men man ästadkommer effekten utan en devalvering av växelkursen. Man kan kalla detta för en intern devalvering eftersom man uppnår samma som vid en devalvering.
Processen blir mer smärtsam bl a för att det finns lånsiktiga kontrakt som är uttryckta i nominella enheter, framförallt lån.
Vid en inhemsk devalvering kommer samma nominella skuldbörda att omvandlas till en större reell skuldbörda. Om t ex både löner och priser faller kommer ju ens bostadslån att öka i relationen till den inkomst man har samtidigt som ett prisfall på bostaden kan leda till att ens skulder kommer att överstiga en tillgångar.
När det gäller din sista fråga handlar det alltså inte om att öka penningmängden och därmed skapa inflation. Detta skulle inte vara plågsamt på samma sätt som en intern devalvering – även om den inflationspolitik av detta slag förstås rymmer andra problem.
Varför tala om intern devalvering istället för deflation? Jo, deflation kan uppstå av olika skäl, t ex vid en finansiell kris. Begreppet intern devalvering bör nog reserveras för de tillfällen man deflaterar en ekonomi med syfta att t ex göra den egna industrin mer konkurrenskraftig eller för att komma tilrätta med ett bytesbalansunderskott.
Tack, nu förstår jag vad du menar (tror jag? ;-))!
Så skillnaden mellan intern devalvering och regelrätt deflation är i princip orsakerna/anledningarna till densamma, inte effekterna som ändå måste bli näst intill desamma, eller?
Dvs, den aggregerade efterfrågan minskar vilket leder till prissänkningar, konkurser, arbetslöshet och än mer minskning i den aggregerade efterfrågan samtidigt som importen minskar (av försämrad köpkraft). Räddningen skulle väl vara den ökade konkurrenskraften i den exporterande industrin…och att denna kommer snabbt, eller hur resonerar man egentligen i eurozonen?
Det enda säkra effekten av en intern devalvering måste väl vara att de med kapitaltillgångar ser dessas reella värde växa medans de med mest skulder får omvänd utveckling.
Om vi är ensamma i denna process så torde det väl kunna gå (åtminståne i teorin) förhållandevis smärtfritt (dock inte för dem med stora lån). Problemet uppstår väl ändå om flera länder (eller hela regioner såsom EU) med inte helt oberoende ekonomier gör samma sak samtidigt. Detta i och med att ökad konkurenskraft inom exportindustrin blir mer fiktiv och därför inte ”rätar upp skutan” såsom tänkt.
Det jag saknar i ditt annars utmärkta inlägg är en hint om vad du anser bör göras för att komma till rätta med eurokrisen (om vi rent hypotetiskt förutsätter att euron skall finnas kvar…och att du sitter vid rodret ;-)).
Ping: En (m)isslyckad sjukförsäkringsreform fattigör allt fler! | LO Bloggen
Lena avslutade inlägget med frågan hur lång tid vi har på oss. En prognos gör gällande att vi ungefär fyra års frist:
http://kvantitativt.blogspot.com/2011/01/irland-sverige-4-ar.html
Vi har en egen valuta än så länge om än beskuren med regler som simulerar pseudoguldstandard. Vi har inte de bytesbalansproblem som många av eurokrisländerna har. Det är väsäntliga skillnader. Vi har en medelförmögenhet i privat sektor som är världen sjätte högsta, förvisso innehar mindre än 1/10 uppemot 4/5 av denna. De som sitter på pottkanten om tillgångsvärdena typ bostäder och/eller betalningsförmåga sjunker tillhör inte denna > 1/10. Dominobrickorna kommer då att falla fort när kreditpenningens kedja av skulder och fordringar rullas tillbaks.
Som vi kunnat se hjälper den pennigpolitiska modell som är på modet föga mot en kraftig balansräkningskris i privat sektor. Nollräntor blir ett slag i luften, sk quantitative easing är meningslös då den inte adresserar det verkliga problemet brist på kreditvärdiga kunder hos bankerna, det är inte brist på kontanter eller lite högre långa räntor på marknaden som gör att bankerna inte lånar ut i ett sådant läge. Dessutom slår lägre långa räntor på marknaden åt två håll och ingen verkar ha rett ut detta ordentligt om det innebär plus eller minus totalt.
Det talas förvånansvärt lite om skillnaden i agerande mellan Island, Irland och t.ex. Lettland och resultatet av detta.
Men Borg och de borgerliga tidningarna är nöjda. Som vi kunnat se de flesta kvartalen ”rekordåret” 2010 så dominerades konsumtionsökningen av köp av nya bilar och elektronik. Man behöver inte var speciellt konspirationsteoretiskt lagd för att misstänka en stark koppling till den fortsatt stigande belåningen av folks bostäder. Bostads ”sparbössan” fylls på av obefintlig bostadspolitik och låga räntor och relativt förmånliga avdragsmöjligheter.
En starkt bidragande orsak till konsumtionsökningen kv 4 var den kalla vintern och alltmer fantasifulla elpriser, men även det är rent tekniskt sett tillväxt. I vart fall lär väl elbolagen vara nöjda med den tillväxten.
Det är en något märklig politik, en grupp – typ medelklassen – får mer eller mindre behövlig om och tillbyggnad rot-subventionerad, driften av fastigheterna subventioneras med Rut-subvention, och som nämnts är det här som man mest tillgodogör sig låga räntor och avdragsmöjligheter. Samtidigt har vi sen många år ett stort behov av nya bostäder, man tycker att samhällets stimulans av ekonomin har lite konstig slagsida. Det förstnämnda ger förvisso en viss uppgradering av bostadskapitalstocken men jag inbillar mig att subvention av nya bostäder hade gett mycket mer samhällsnytta.
Men till en del kan man säga att hushållen står för denna rudgång av pengar själva, hushållen lånar och håller igång ekonomin så det är tillväxt i konsumtionen, detta generar så pass med skatteintäkter att Borg kan skryta med sina sk starka offentliga finanser, dessa hade han inte haft om hushållen inte lånat i den omfattningen de gör. Tyckte också de nämnde något om negativ sparkvot och minskat sparande hos hushushållen i senaste SCB rapporten. Jag undrar om Borg förstår att det är detta lånande och negativa sparande som är orsaken till de sk starka offentliga finanserna. Det positiva sparande som genereras av överskotten mot utlandet verkar inte hamna hos huhållen i gemen utan hos exportföretagen och det övre skiktet typ >10%.
@Lasse
Du träffar helt rätt i din analys, åtminståne enligt den framstående ekonomiforskaren Steve Keen, i att de ökande skulderna har en stor del i den (än så länge) fungerande efterfrågan i den svenska ekonomin, dvs den aggregerade efterfrågan.
Jag skulle gå ett steg längre i analysen och framförallt de nödvändiga reformerna för att komma till rätta med problemet (som inte på något sätt är nytt…krashen 1929 var ett exempel i en lång rad). Då samhällsekonomin är en stor utmaning för politiken så bör vi alla förstå vad pengar är, hur de skapas och vilken inverkan det har på tex hög-/lågkonjunktur, tillgångsbubblor (tex bostadsbubbla) och arbetslöshet – det är lika viktigt som att förstå hur vattnet cirkulerar i ett ekosystem. Vi lever idag i en skuldbaserad ekonomi, dvs där majoriteten av alla pengar som cirkulerar är krediter (med tillhörande skuld), dvs skapade av banker, medans en mkt liten del är skapade av riksbanken.
Jag kan fylla på med senaste data från SCB (om jag tolkat in det helt rätt):
– De totala skulderna i Sverige ligger idag runt 7500 miljarder SEK (ökar med ränta och ökad utlåning).
– Totala penningmängden ca 2200 miljarder SEK.
– BNP ligger på runt 3000 miljarder SEK
– Enbart hushållens ökning av skulderna ligger på ca 200 miljarder SEK årligen eller 6-7% av BNP (dvs tillväxten i ekonomin förklaras till stora delar av denna skuldtillväxt – kan även uttryckas i termer av att vi lånar oss till dagens tillväxt, av kommande generationer – i dubbel bemärkelse då tillväxten också innebär ett accelererande uttag av ändliga resurser i naturen).
1. Med vilka pengar skall skulderna betalas (som dessutom hela tiden ökar med räntan…)?
2. Om vi började betala tillbaka våra privata skulder vad skulle då hända?
På fråga 1 så skulle vi kunna säga att vi med alla tillgängliga pengar i ekonomin skulle kunna minska skulderna med ca 25% men vi skulle aldrig helt kunna betala tillbaka dem (hur vi än gör, inte ens våra barn kan betala tillbaka dem). I och med räntan så växer alltid skulderna snabbare än tillgängliga pengar, det är en odiskutabel matematisk sanning. Endast riktiga fiatpengar, skapade av staten (tex i form av ”greenbacks” såsom Lincoln gjorde…) kan göra något åt detta faktum.
På fråga 2 gäller att om vi börjar betala tillbaka så minska penningmängden i ekonomin. Detta leder till deflation, massarbetslöshet och en regelrätt depression. Detta kan vi alltså inte göra så vi måste fortsätta med vår skuldbaserade tillväxt…ut över kanten…eller?
Det finns alternativ för att fortsätta detta vansinne (som dessutom endast gynnar några få storbanker) och det är att genomföra en penningreform som förbjuder banker att skapa pengar ut intet (dvs de får endast låna ut vad de faktiskt har, tillbaka till de gamla sparbankerna alltså) medans riksbanken ”trycker skuldfria pengar” när samhället så behöver såsom Irland gjorde härom sistes, när de med ECB:s goda minne tryckte upp 51 miljarder EUR. De valde att lägga pengarna i bankernas reserver medans vi skulle kunna använda dem till en miljöomställning av samhället, utbyggnad av infrastruktur eller skolan – detta är ett politiskt val i en demokrati!
@Lasse
Du träffar helt rätt i din analys, åtminståne enligt den framstående ekonomiforskaren Steve Keen, i att de ökande skulderna har en stor del i den (än så länge) fungerande efterfrågan i den svenska ekonomin, dvs den aggregerade efterfrågan.
Jag skulle gå ett steg längre i analysen och framförallt de nödvändiga reformerna för att komma till rätta med problemet (som inte på något sätt är nytt – krashen 1929 är bara ett exempel, i en lång rad). Då samhällsekonomin är en stor utmaning för politiken så bör vi alla förstå vad pengar är, hur de skapas och vilken inverkan det har på tex hög-/lågkonjunktur, tillgångsbubblor (tex bostadsbubbla) och arbetslöshet – det är lika viktigt som att förstå hur vattnet cirkulerar i ett ekosystem. Vi lever idag i en skuldbaserad ekonomi, dvs där majoriteten av alla pengar som cirkulerar är krediter (med tillhörande skuld), dvs skapade av banker, medans en mkt liten del är skapade av riksbanken.
Jag kan fylla på med senaste data från SCB (om jag tolkat in det helt rätt):
– De totala skulderna i Sverige ligger idag runt 7500 miljarder SEK (ökar med ränta och ökad utlåning)
– Totala penningmängden ca 2200 miljarder SEK.
– BNP ligger på runt 3000 miljarder SEK
– Enbart hushållens ökning av skulderna ligger på ca 200 miljarder SEK årligen eller 6-7% av BNP (dvs tillväxten i ekonomin förklaras till stora delar av denna skuldtillväxt – kan även uttryckas i termer av att vi lånar oss till dagens tillväxt, av kommande generationer i dubbel bemärkelse då tillväxten också innebär ett accelererande uttag av ändliga resurser i naturen).
1. Med vilka pengar skall skulderna betalas (som dessutom hela tiden ökar med räntan…)?
2. Om vi började betala tillbaka våra privata skulder vad skulle då hända?
På fråga 1 så skulle vi kunna säga att vi med alla tillgängliga pengar i ekonomin skulle kunna minska skulderna med ca 25% men vi skulle aldrig helt kunna betala tillbaka dem (hur vi än gör, inte ens våra barn kan betala tillbaka dem). I och med räntan så växer alltid skulderna snabbare än tillgängliga pengar, det är en odiskutabel matematisk sanning. Endast riktiga fiatpengar, skapade av staten (tex i form av greenbacks såsom Lincoln gjorde) kan göra något åt detta faktum.
På fråga 2 gäller att om vi börjar betala tillbaka så minska penningmängden i ekonomin. Detta leder till deflation, massarbetslöshet och en regelrätt depression. Detta kan vi alltså inte göra så vi måste fortsätta med vår skuldbaserade tillväxt…ut över kanten…eller?
Det finns alternativ för att fortsätta detta vansinne (som dessutom endast gynnar några få storbanker) och det är att genomföra en penningreform som förbjuder banker att skapa pengar ut intet (dvs de får endast låna ut vad de faktiskt har, tillbaka till de gamla sparbankerna alltså) medans riksbanken ”trycker skuldfria pengar” när samhället så behöver såsom Irland gjorde härom sistes, när de med ECB:s goda minne tryckte upp 51 miljarder EUR. De valde att lägga pengarna i bankernas reserver medans vi skulle kunna använda dem till en miljöomställning av samhället, utbyggnad av infrastruktur eller skolan – detta är ett politiskt val i en demokrati!
Hej Lena!
Jag hittade din blogg av en ren slump, har aldrig hört talas om dig tidigare. Vill bara hälsa att du verkar väldigt skarp, och efter att ha läst några av dina inlägg har jag övertygats om en del saker jag tidigare avfärdat instinktivt. Tror aldrig jag sagt detta om en politiker tidigare.
Kommer definitivt följa bloggen i fortsättningen, tack för att du skriver!
Tak Isak, så glad jag blir över din kommentar. Jag ser fram emot fler.