Det har varit en dag fylld av starka känslor.
Jag kom nyss hem från minneshögtiden för Fadime Sahindal, i Uppsala. Tal, teater och musik. Politisk samling kring invigningen av Fadimes plats, vid den vackra Fyrisån. Det ska bli en plats till minne av alla unga män och kvinnor som drabbas av våld och förtryck i hederns namn. Jag tänker på de viktiga värden, som så många av oss kämpar för i politiken. Alla kvinnors frihet att forma sitt eget liv. Alla människors lika värde.
Medan minnesstunden pågick, höll Håkan Juholt sitt avskedstal i Oskarshamn. Nu går partiet in i ett nytt skede, med större utmaningar än någonsin tidigare.
Det är en svår stund för partiet. Jag vill ge två kommentarer, en som S-kvinnors ordförande, och en mer personlig reflektion.
För drygt tre månader sedan, fredagen den 14 oktober, hade S-kvinnors nya förbundsstyrelse möte på Sveavägen 68. Det skedde under belägring av ett stort antal journalister, som väntade på besked från partiets VU som sammanträdde på våningen ovanför.
S-kvinnors styrelse diskuterade den kris som då hade uppkommit i samband med kritik med partiordförandens hyresersättning, men styrelsen enades om att S-kvinnors viktigaste, gemensamma uppdrag inte vara att diskutera ordförandefrågan utan att bidra till att återskapa förtroende för Socialdemokraterna. ”Som S-kvinnor kan vi spela en viktig roll, inte minst genom att vinna ökat stöd för en progressiv jämställdhetspolitik.”
Detta beslut har därefter varit en riktlinje för S-kvinnor. Förbundet har haft fokus på S-kvinnors viktiga politiska frågor: kvinnofrid, familjepolitik, och kvinnors arbetsvillkor. Vi har strävat efter att utveckla S-kvinnor som organisation. Vi har försökt lyfta jämställdhetsfrågorna i den politiska debatten. S-kvinnor har som sidoorganisation inte tagit position i partiets kris. Däremot vill S-kvinnor kunna vara en konstruktiv kraft i arbetet framåt.
Till sist en personlig kommentar:
Håkan Juholt har under sin tid som partiledare lagt om kursen i flera socialdemokratiska profilfrågor. Han har gjort det med kraft och på ett sätt som jag själv har pläderat för på denna blogg. Ett viktigt exempel är avregleringarna i välfärden.
Jag är övertygad om att Håkan Juholt genom sitt mod att ompröva partiets politik har gjort en viktig insats som kommer att ha betydelse i partiets fortsatta idédebatt.
Jag är också övertygad om att Socialdemokraterna som parti har alla förutsättningar att i konstruktiv idédebatt enas om nya, välgrundade positioner i välfärdspolitiken – liksom inom många andra politikområden.
Men viktigast av allt är nu att tillsammans värna partiets sammanhållning och våra gemensamma mål: en politik för jämlikhet, jämställdhet, framsteg och frihet.
Lena Sommestad 
Lena, hur ska man som nybliven medlem känna förtroende för någon inom den socialdemokratiska toppen efter dessa tio månader? Hur ska man motivera sitt medlemskap? Många efterlyser tid och utrymme att nå ut med socialdemokratisk politik. Samtidigt har åtskilliga socialdemokratiska profiler gått ut och kritiserat politiken och personen Juholt. Vad känner till så har ingen stått upp för honom när det har blåst? Vad säger det om tillståndet i partiet? Varför ska man vara medlem i en organisation som inte stöttar varandra? Jag är så innerligt besviken på att de som anses vara sk. tunga socialdemokrater tävlat om att inte ge sitt stöd åt den valde ordföranden. Var har Damberg, Östros, Österberg och även du Lena hållit hus? Istället har man låtit fältet vara öppet för krypskytte från diverse obskyra kommunalråd att få gå i polemik offentligt eller via läckor. Helt obegripligt!
Istället har man fått stå ut med höra Österberg åtskilliga gånger inte ta ställning för sin ordförande? Ska han eller Östros nu verkligen kunna vara potentiella kandidater? Man baxnar.
Man kan säga mycket om Juholts fadäser, men vem har stått upp bakom honom och gett honom tid att korrigera? Ingen. Så oerhört personfixerat har politiken och socialdemokratin blivit. Här läggs det ut dessa fina grundvärderingar som jämlikhet, jämställdhet, framsteg och frihet. Dessa värden kom verkligen fram när Juholt talade, åtminstone för en väljare och medlem som jag.
När ledarskribenter och övriga politiska reportrar nästan visat öppen agenda för att avsätta Juholt (te.x Lena Melin, Jan Helin, KG Bergström osv). Vem har då ställt sig upp och stöttat Juholt? Ingen. Samma personer sitter nu i soff-tv och talar om att partiet inte nådde ut med sitt budskap. Det kan ju bero på vad man väljer att lyfta fram som reporter och skribent. Det finns flera obegripliga misstag som Juholt onekligen stod för. Men han levererade också tankar om förnyelse och samhällskritik som låg rätt i tiden. Särskilt nu när den tredje statsmakten helt lagt åt sidan att granska den styrande makten i vår demokrati. Istället ges de rollen som experter eller recensenter av in- och utrikespolitiken. När Bildt ljög i SvT om sina förehavanden i Lundin Petroleum som med stor sannolikt lett till stor och blodig misär i Sudan och Etiopien samt två grävande reportrars fängslande. Då dör nyheten snabbt. Chefredaktör Helin menar att det beror på att Bildt är konsekvent med sin politiska hållning. När Juholt, om än klantigt, kritiserar regeringens försvarspolitik, så kommenteras detta som ett ”totalhaveri” i AB och DN. Var är vi på väg i samhällsdebatten?
Summasumarum; Lena, det spelar ju föga roll hur fina grundvärderingar en organisation har när dess toppgarnityr hugger varandra i ryggen. Vad säger det om organisationen? Jag är så innerligt trött på den illaluktande kulturen som verkar råda inom S att jag inte känner mig hemma i en sådan organisation som medlem. Uppsaladistriktet har varit knäpptyst under dessa tio månader. Inget stöd. Östros har på bästa sändningstid valt att indirekt kritisera Juholt och valt att inte stödja honom direkt. Unket var ordet.
Jag tror vi gräsrötter är helt överens. (Delar m.a.o. dina uppfattningar fullt i i allt du nämner ovan.)
Gjorde själv min konklusion om mitt ställningstagande i detta elände under ett av Lenas andra inlägg:
Det är tråkigt att behöva konstatera att det tycks vara omöjligt att sticka upp huvudet, utan att få det avhugget om du står upp för den socialdemokratiska ideologin. (Det är i vart fall min snälla förklaring till den tystnad som varit så kompakt från dem man förväntat sig ett mer tydligt stöd…)
Känns ändå skönt att konstatera att i stort sett varje gräsrot man talar med delar samma bild som du beskriver… (Viljan finns hos oss, men förmågan är begränsad pga. den demokratiska trögheten i rörelsen.)
Blev inte direkt lugnad av Jämtins ramsa om att AU/VU?! bereder processen hur ny partiordförande skall utses och partistyrelsen beslutar (utan att på minsta sätt beröra behovet av att utveckla den demokratiska processen så att valet verkligen blev förankrat i rörelsen (på gräsrotsnivå.)
Kommer naturligtvis som andra med intresse iaktta vad som sker framöver… Men jag känner mig inte direkt lugnad, vare sig av det som hänt tidigare eller det som händer ”nu” i realtid…
Men vi får väl se…
Jag förstår din vrede. Politisk maktkamp, personliga misstag och mediedrev har drivit partiet in i en kris, som vi inte vet vart den leder.
Det är min starka förhoppning att Juholts avgång inte ska leda till ett förkastande av den politiska omorientering som han har stått för. Så kan ske; men det vore förödande för partiet.
Jag får frågan om vad jag menar med att partiets sammanhållning är viktig. Med detta menar jag att framsteg bara kan byggas om vi kommer överens om färdriktningen. Samsyn måste byggas kring en ny politisk plattform.
Maktstrider leder inte framåt, de avleder uppmärksamheten från det som är viktigt; samhällsanalys och strategi.
Bra svar, delar fullständigt din analys och stödjer din strategi!
Det enda problemet jag är rädd för, är att klyftan är så stor mellan falangerna att vi nu (de facto) för första gången, har två olika ideologier som via dessa falanger kämpar emot varandra.
Då har vi inget val, då är det strid som blir enda alternativet.
Min analys (skiljer sig därför från din) i så motto att jag menar att vi inte får vara rädda att skrämma iväg de som står för en rent liberal hållning inom partiet, utan snarare borde välkomna detta, då vi inte har råd att hamna i motsvarande hemska cirkus som pågått under de senaste 10 månaderna en gång till. (Men går det skall vi naturligtvis undvika strid.)
Ett första test är ju att se om man står fast vid kursändringen.
Nästa steg blir minst lika viktigt och det blir att se om man klarar av att presentera ett tillräckligt spetsigt (tydligt) alternativ så att det attraherar både de som inte i grunden är alliansväljare men som valt dem för att de var deras näst bästa alternativ (och just då, deras bästa) då vi inte var på banan vid det tillfället; och dessutom lyckas attrahera alla oss andra som är mer tydligt ideologiskt präglade socialdemokratiska väljare.
Här tror jag många analyser går helt fel (då de tror att modellen för detta skulle vara någon slags kompromiss.)
I själva verket tror jag det räcker med att vi VERKLIGEN står för en TYDLIG socialdemokratisk politik för att fånga merparten av väljarna, just pga. att den tydligt socialdemokratiska politiska modellen är bättre än alternativet.
Skall därför bli högintressant att se vilken väg partiet väljer… (Hoppas verkligen att de förstår att gräsrötterna denna gång är rustade för strid om de väljer en annan väg än vår…)
Andreas!
Du kan vara säker på att många partikamrater känner och tycker som du. Jag är innerligt glad för att bo i ett partidistrikt som faktiskt har stöttat och försökt på olika sätt förklara och föra ut hur vi känner det. Det är alldeles förbannat att vissa inom vårt parti har spelat högerkrafterna i händerna, av feghet eller opportunism, revanschlusta eller något annat skäl, vad vet jag. Själv säger jag som Henrik Schyffert som sa något i stil med:”själv är jag socialdemokrat och jag sitter still i båten. – Det här ordnar sig!”
Jösses Lena?!
Vilket parti tillhör du?
Manchesterliberalismen skulle helhjärtat stödja tanken på frihet och framsteg… Socialliberalismen skulle lika helhjärtat stödja strävan efter jämlikhet och jämställdhet.
Sammantaget tror jag alla politiska parter utan att tveka kan samlas kring ovanstående ”centrala socialdemokratiska frågor”… (Ärligt talat baxnar jag över hur utslätat det är.)
Detta?! Enbart detta?! Var de frågor du tyckte var viktigast att (S) skulle föra fram som de stora samlande gemensamma målen?
Detta skulle fånga väljarna?
Ja och så då, naturligtvis den där ramsan (som sägs av högersossar för att vänstersossar skall lägga sig ner och acceptera den ”nya ordningen”) ”Sammanhållningen inom partiet!”
Trodde i min enfald att socialdemokratin hade en egen ideologisk inriktning; Socialismen, där man strävar eftar att omvandla samhället i socialistiskt riktning genom demokratiska och ekonomiska reformer?!
Där kooparativa lösningar gick före ”frihet” att driva gemensamhetens företag privat.
Där den gemensamma sektorn skall utvecklas (inte avvecklas eller omvandlas till privata företag?)
Där fri (hög)utbildning skulle skapa en mer medveten samhällsklass.
Där arbetstagares rättigheter och bestämmandemöjligheter ökade istället för att minska i företagsledarens frihets namn.
Där anställningstryggheten och ersättning vid arbetslöshet etc. var tillräckligt stark/hög så att arbetstagaren skulle kunna utöva sina demokratiska rättigheter fullt ut.
Jag kan fortsätta, men stoppar här, med frågan;
Menar du på allvar att det du räknade upp ovan (”viktigast av allt …partiets sammanhållning…en politik för jämlikhet, jämställdhet, framsteg och frihet.”) att det var det som var din uppfattning om vad som var viktigast att socialdemokratin enades om nu?
Inget annat som var viktigare? Verkligen?!
Det är nog ingen hemlighet, Morgan, att den socialdemokratiska eliten gick över till nyliberalismen i slutet av 80-talet. Gräsrötterna gjorde det inte. Efter mordet på Palme blev det allt mer tydligt. Jämlikhet och välfärd genom en gemensam sektor försvann från kartan. Inte minst under en strejk i början av 90-talet, där en sosseregering slog ner arbetarrörelsen med rent borgeliga argument, visade det sig att arbetarna och den politiska grenen hade tagit olika vägar.
Och idag går det inte att utan ett starkt stöd från partiet i stort, driva en mer vänster inriktad politik. Så när både den borgeliga pressen hackade och drev med honom (de har ännu medvind) och han från de egna ledan fick knivar i ryggen, av olika anledningar, så gick det till slut som det gjorde.
Eftersom motsättningen mellan höger och vänster inom partiet är så stort, går det inte att ena partiet med mindre än att högern förstår vad socialdemokrati står för och rör sig åt vänster eller att vänstern överger de idéer som ett vänsterparti förväntas ha och rör sig åt höger, vilket skulle göra Socialdemokratiska Arbetarpartiet till ett rent borgeligt parti och då kunna vara med i Alliansen.
Jag förstår din frustration Morgan, ,blev själv konfunderad över Lenas ”personliga kommentar” men vill tolka den som en snäll runa över epoken Juholt.
Låt oss nu med alla medel se till att vi får en verkligen demokratiskt vald partiordförande och låt oss arbeta frenetiskt för att den reella socialdemokratiska politiken återkommer. Jag är så innerligt trött på detta malande om vänster eller höger. Inte har det väl någonsin beslutats att vi skulle bli ett borgerligt parti ? Beslutet att välfärden skulle konkurrensutsättas var ett katastrofalt misstag som måste rättas till ( detta borde Juholt fått mandat att göra) och om detta inte sker ser jag framtiden ännu dystrare ,men kanske har jag fel , partiets majoritet vill vara borgerlig, Adjö!
Morgan: Vill bara säga att jag delar den frustration och sorg som du ger uttryck för i ditt inlägg. Jag är hemskt ledsen för utvecklingen de senaste dagarna precis som de flesta andra socialdemokrater skulle jag tro.
Men det är kanske så att det är just ”jämlikhet, jämställdhet, framsteg och frihet” som socialdemokratin kan enas om just nu? Att gå för långt till höger eller till vänster och peta i sakfrågor kanske bara ger bränsle till vidare intern konflikt. Vad vet jag? Sen är det ju uppenbart att en socialdemokrat menar något annat med ”frihet” än vad en folkpartiet och moderaterna normalt gör. Självklart skall målet vara frihet. Frågan är hur frihet definieras.
Jag tror nog att även två socialdemokrater kan mena helt olika saker med ”frihet”.
Det viktiga är att Socialdemokratin kan slå fast en konkret färdriktning. Men man ska aldrig enas om någonting man är oense om. Det måste bli ett slut på mellanmjölkspolitik som varken medlemmarna eller väljarna attraheras av.
Bättre då att ha en tydlig vänsterlinje som står mot en tydlig högerlinje och sen får medlemmarna rösta om saken. Blir endera sidan oerhört missnöjd med utfallet så får de hoppa över till FP eller V.
Som det ser ut i dag så funkar inte Socialdemokraterna. Folk drar åt alldeles för olika håll. Man har helt skilda visioner om vilken politik som Socialdemokraterna ska stå för. Som sagt, det funkar inte. Dags att välja linje tydligt och klart och om det inte passar så får man antingen arbeta för att övertyga medlemmarna till nästa kongress eller så får man lämna partiet och måhända gå med i något annat parti.
Slut på falangstriderna måste det i alla fall bli. Må bästa linje vinna!
Kort svar: kampen för jämlikhet är socialdemokratins kärna. Om jämlikhet är målet, måste medlen formas därefter.
Ping: Ur mörkret stiga vi mot ljuset! « Görans tankar och bagateller
Ja Hej!,
Jag undrar samma sak som personerna ovan. Vad menar Du/Ni med att hålla ihop partiet?! De ledande Socialdemokraterna har ju mangrant visat att det är just det De/Ni inte är förmögna till. Sensationellt nog har de flesta ledande sossar fraktionerat på ett sätt som är ogörligt i vilket parti som helst. Vem i hela friden vill beblanda sig med sådana människor!?
För egen del blev jag oerhört glad när jag förstod vilken agenda Juholt hade och jag var på väg att gå med i partiet t o m. Men ärligt talat efter allt som hänt; vem vill sitta i samma organisation som Östros, Bodström, Rosengre, Widar Andersson, Lundby Wedin, Österberg m fl? Sådana backstabbers!
Socialdemokraternas ledargarnityr har visat upp ett exempellöst prov på hur man INTE uppför sig inom ett parti.
MVH
Janne Bjernfeldt
Lustigt nog visade nyheterna upp en karta över vänsterregeringar år 2000 över europa, en ganska röd karta (nog tyckta man ju också att rätt mycket gick framåt på den tiden). Nu visar man den nya kartan och då finns bara spillror av vänsterregeringar kvar i europa. Det är blått, för att inte säga mörkblått med toner av högerextremism i hela europa (och man tycker ju att rätt mycket går dåligt nu för tiden).
Hur går man vidare sedan då? Nu har man väl chansen, eftersom det inte finns några stadgar för en sådan här situation – att göra något oortodoxt och fixa till kanske språkrör? Tidsbegränsa hur länge man kan vara partiledare, ta bort allt som heter prefixet arbetar- och den omoderna organisationen! Ersätt med mycket nätbaserat partijobb/rundabordssamtal med medlemmar. Ändra vokabulären till löntagar-. Tvätta bort gamla stämplar i pannan, d v s arv från den gamla tiden som var negativa. Sondera hur majoriteten människor har det i dag och lägg upp en vettig strategi utifrån det. Det finns rätt många som kan tänka sig rösta på S, men det ska till en sådan räcka förändringar innan dess.
Fast vad menar du? Majoriteten människor i dag är ju arbetare och Moderaterna har ju vunnit stort på att framställa sig som det nya arbetarpartiet. Just eftersom sossarna till skillnad från folket uppfattat arbetarklassen som förlegad, något som fanns förr i tiden i bruksindustrin.
Löntagare tycker jag är ett lika dåligt ord som arbetsgivare, det framställer förhållandet arbete-kapital som ett förhållande mellan behövande (-tagare) och välgörare (-givare). Bättre använda objektiva ord som arbetssäljare och arbetsköpare.
Vad är detta för trams från kommentatorer som inte kan sortera ut socialism (V), socialliberalism (S) och nyliberalism (M) från varandra? Nu finns både V och M som partier för de som inte känner sig hemma i S. Gå och verka där ni har er politiska hemvisst!
(S) = Socialliberalism… Jo, visst… Om du är storstadsosse… och lever i en drömvärld, så kanske… och du dessutom är villig att försöka ljuga för att ändra det socialdemokratiska partiets historia 😉
Prova och ta fram socialdemokraternas partiprogram från när partiet grundades till idag. (Socialism är socialdemokraternas ideologiska rötter). För att inte stöta sig med högersossar som dig, togs själva ordet socialism bort på 1990-talet, men inte fan ersattes det med socialliberalism, det skall du ha HELT klart för dig. (TVÄRTOM!)
Ett ord togs bort, det var allt! (Historiken talar för sig själv!)
Socialliberalismen har (om du inte förstått det) sina rötter i liberalismen. (Ett helt annan ideologisk träd, med HELT andra partier sprungna ur den myllan…)
Jag förstår i och för sig, varför du försöker skriva om historien…
Socialdemokraterna KIDNAPPATS förnärvarande från toppen av några få av dem som under sin egen klassresa upp dit, drivit allt mer från att vara socialdemokrater (socialister) till att bli liberaler (av olika inriktning) för att det passar deras personliga livssituation bättre.
Hellre då än att byta parti (och förlora hela sin karriär) försöker de kidnappa ett parti, där deras förtroende från väljarna bygger på att de är socialdemokrater (socialister) och bakom ryggen på väljarna, ändra hela partiets inriktning till att bli ett liberalt parti.
NEWSFLASH: Ett parti byter INTE ideologi! (Det är grundbulten i partiets existens.) Utan den saknar det existensberättigande.
I själva verket bevisar din argumentation (tillsammans med en del andras) att det finns fog för oss gräsrötter att jaga upp och röka ut er, som försöker ta ett stort socialdemokratiskt (socialistiskt) parti och göra om det till ett folkparti (där namnet socialdemokraterna kvarstår) för att ni skall surfa på den goodwill partiet byggt upp historiskt.
Ni är inte ett dugg bättre än moderaterna som försöker skriva om historien och hävda att de stått för många av de positiva förändringar arbetarrörelsen drivit fram. Om ngt är ni värre då ni ägnar ert åt ett systematiskt fientligt övertagande av en politisk organisation, där ni INTE är välkomna!
Mitt tips till dig!
Lämna partiet och sök dig till ett parti som delar den ideologi du uppenbarligen inbillat dig socialdemokraterna står för. (När du ändå håller på, läs in dig lite grann på de olika ideologierna) vilka partier de givit upphov till, vilka olika grenar (tolkningar) varje ideologi fått, så slipper vi kanske vilsekomna själar som dig, som uppmanar oss socialdemokrater att lämna VÅRT parti, så ni folkpartister skall kunna ta över den.
En ledtråd om du fortfarande inte fattar;
Skillnaden mellan socialism och socialliberalism är densamma som skillnaden mellan arbetarrörelse och borgerlig!
M.a.o. Dra till ett BORGERLIGT PARTI istället! (Det är där du hör hemma!)
”Socialdemokraterna KIDNAPPATS förnärvarande från toppen av några få av dem som under sin egen klassresa upp dit, drivit allt mer från att vara socialdemokrater (socialister) till att bli liberaler (av olika inriktning) för att det passar deras personliga livssituation bättre.
Hellre då än att byta parti (och förlora hela sin karriär) försöker de kidnappa ett parti, där deras förtroende från väljarna bygger på att de är socialdemokrater (socialister) och bakom ryggen på väljarna, ändra hela partiets inriktning till att bli ett liberalt parti.”
Är det inte snarare så att S fått anpassa sig allt eftersom väljarpopulationen, på grund av en framgångsrik politik av S, fått det allt bättre och sett andra behov i tillvaron?
Självklart skall S vara ett parti som står upp för de svaga i samhället, men betyder det att politiken enbart skall tilltala de svaga? Eller för den delen att S-politiker alltid måste komma från ”rätt klass”, inte får vara för fina, eller ha för bra utbildning etc.? Uppenbarligen har dessa grupper som under dessa kriterier passerar för ”ok”, blivit mindre i takt med att samhället, mycket på grund av S, blivit bättre.
För att fortfarande kunna ta de svagas parti i samhället måste S ha ett politiskt mandat, och för det krävs väljare. Att röka ut folk för att de inte håller med om allt, blir därför kontraproduktivt. S bredd är dess styrka. Den sk. partivänstern står för den ideologiska kompassen och partihögern för den pragmatiska fingertoppskänsla som krävs för att få mandat för politiken och kunna omsätta den utpekade ideologiska färdriktningen i framgångsrik politik.
I mitt tycke kommer inga av de borgerliga partierna av idag i närheten av en politik för jämlikhet, frihet och solidaritet. Inom S är man ändå hyfsat överens om att detta är målet. Sen kan man ha lite olika åsikter om medlen för att nå målen och prova lite olika saker, men målen är tydliga, åtminstone för mig.
Chris B
Förstår hur du tänker och jag delar delvis din analys.
Problemet är att det finns en tydlig ideologisk gräns där man inte längre kan vara ett parti med bredd, utan (de facto) blir två helt olika politska inriktningar inom ett partiskal, vilket inte är funktionellt.
Tycker vi idag är på väg att passera den gränsen när högerflygeln i partiet mer bekänner sig åt strikt borgerliga värderingar, samtidigt som vänsterflygeln håller fast vid partiets identitet. (Man kan helt enkelt inte tjäna två herrar samtidigt.)
Antingen är man ett arbetarrörelseparti som vilar på en modern tolkning av socialismen, eller så är man ett borgerligt parti som står upp för olika former av socialliberala tolkningar. (Inte både och…)
Även om socialdemokraterna bildats av de svaga i samhället och har den mest funktionella ideologin för den samhällsgruppen så delar jag inte riktigt din ingång att det finns någon form av motsättning mellan detta och att kunna vara partiet som merparten av befolkningen känner mest samhörighet med.
Tvärtom så är ett väl sammanhållet samhälle grunden till ett tryggt samhälle för alla.
Själv är jag övertygad om att merparten av de som historiskt alltid varit socialdemokrater, också alltid kommer kunna vara det, oavsett sin personliga livssituation för att de tror mer på det demokratiska socialismens samhällsbygge än på den som bygger på andra ideologiska hållningar.
Jag ser helt enkelt inget tydligt samband mellan monetär situation och ideologisk inriktning.
Däremot finns en direkt koppling mellan oklar socialdemokratisk inriktning och flykt från partiet för dem som fått det bättre (till sitt näst bästa alternativ) därför att socialdemokraterna inte haft kraft att stå upp för en tydlig ideologi, med vilket dessa (precis som förr) skulle kunna känna värdegemenskap med.
Tittar man närmare på orsakerna till otydligheten så vilar det just på det faktum att (rent ut sagt) det kommit in oönskade element i partiet vilka inte står för ideologin, vilket gör det ogörligt att presentera vårt alternativ.
Så länge vi hade samma ideologiska mål, men hade olika tolkning hur detta skulle uppnås, då var denna bredd funktionell. Men när bredden kom att handla om en strid mellan socialliberalism (ibland tom. ren marknadsliberalism) och demokratisk socialism, då blev vi för otydliga.
Vi klarar då helt enkelt inte av att formulera ett alternativ när vi försöker få ihop två så skilda MÅLSÄTTNINGAR som två olika ideologier!
Av detta skäl, står jag fast vid min analys att det handlar om att tydlggöra vilken ideologi vi står för. (Demokratisk socialism.)
De som inte anser att de tillhör den ideologiska inriktningen, skall naturligtvis inte vara kvar i partiets organisation (annat än möjligen som passiva medlemmar.)
Självklart skall dock det inom denna ideologiska inriktning finnas en stor bredd, där olika möjliga anlyser (vänster/höger om du så vill) skall vara möjliga att innehas. Man får dock aldrig (som parti) sväva på målet, vilken grundläggande ideologisk uppfattning man har, då går man fel.
Bästa JNS; socialdemokrati är inte socialliberalism.
Vänstersossar, varför inte lämna SAP? Står inte V närmare de klassiska socialdemokratiska idealen?
Därför att socialdemokraterna är vårt parti! (Att det för tillfället kidnappats av vissa i den politiska eliten inom partiet, påverkar på intet sätt vad partiet i grunden står för).
Att Vänstern ligger nära socialdemokraterna är ju heller inte särskilt underligt, det är ju samma parti från början. Där de bröt sig ur när de var det(socialdemokratiska ungdomsförbundet) och bildade en mer revolutionär gren, 1917.
Socialdemokraterna = Demokratisk socialism!
Vänstern = Har numera samma tolkning… (Skillnaden är det historiska arvet) vem man samarbetat med och vad man tidigare har haft för tankar kring vilka medel som var tänkbara att använda för att uppnå sina mål.
Socialdemokraterna (vi som ALLTID röstat på partiet) vi som är motorn… Vi skall inte lämna för att vi gjort misstaget att inte rensa ut de hottentottar i toppen som (i smyg) försöker omstöpa partiet för att passa dem själva bättre.
De kommer ryka, var så säker!
De vi är på väg att se nu; är en upprepning på de strider vi hade inom partiet för 100 år sedan. Denna gång, är sprickan dock betydligt större…
Förra gången hade vi samma grundläggande ideologi, men olika medel för att nå målet. Men nu försöker vissa ändra ideologin och dessa skall BORT!
De har helt enkelt inte i partiet att göra!
Rent ut sagt; Glöm att vi socialdemokrater skall lämna över vårt parti!
Argument som ditt och det ovan stärker mig i min övertygelse att det är dags att rensa ut, de som inte står för vår ideologi.
Känner mig 100 % övertygad att detta också kommer ske. Det har helt enkelt gått för långt!
De har visat sina liberala kort för tydligt… och då går det inte längre!
Morgan Utmärkt, men en sak. Hur får du demokratisk socialism att gå ihop med blandekonomi, som socialdemokraterna praktiserade under en mycket lång tid med stor framgång och som jag inte förstått varför man övergav, (det var ju ett starkt ekonomiskt tryck från USA) Jag tror att detta koncept är ur många synpunkter bra.
ake norrman
På din fråga om hur jag ser på hur demokratisk socialism går ihop med blandekonomi?!
Ser ingen konflikt där, alls…
Demokratisk socialism (i modern tolkning) tycker jag är just ”blandekonomi”.
De gemensamma resurserna, skall vara i det gemensamma (kollektivets händer) medan andra delar av produktionen kvarstår i privata ägares händer. (Den demokratiska socialismen) i den delen handlar om att ge anställda ett merinflytande, en medbestämmanderätt (i vart fall en stark anställningstrygghet, stark a-kassa etc.)
Utbildningen skall vara helt gratis (på hög nivå) för att öka både medvetenheten hos befolkningen som kollektiv (utveckla demokratin) och den skall utveckla vår nation (skapa ett kunskapsbaserat samhälle.)
Problemet vi ser idag är att vi t.ex. genom att vara med i EU tagit bort vår självbestämmanderätt och överlämnat den demokratiska kontrollen samt minskat beslutsutrymmet vi har, så att konseptet blandekonomi allt mer styrs över till ren marknadsekonomi. (Partiet bekämpar inte detta!)
När vi dessutom spär på denna underliggande tendens genom att släppa kontrollen på de gemensamma resurserna och tillåta privata företag att driva denna verksamhet (och ta ut vinst från den) då är konseptet inte längre relevant…
Vi har inte längre (som parti) ens idén om blandekonomi = (vilket jag menar ÄR en del av) demokratisk socialism.
Tycker i själva verket just idén om blandekonomi, visar var den ideologiska gränser går.
Vi strävar efter att ha kontroll över de gemensamma resurserna och att utveckla vår DEMOKRATISKA kontroll över resterande delen av produktionsmedlen (men inte att förbjuda privata företag i den PRIVATA sektorn) dock strävar vi efter att öka den enskildes möjlighet att fullt ut utnyttja sina demokratiska rättigheter genom att minska företagens kontroll över de anställda, deras villkor och möjligheter.
Tar man detta som facit, inser man hur enkelt det är att särskilja de (inom partiet) som har en borgerlig världsbild, som strävar efter en liberal målsättning och de som strävar efter en mer demokratisk socialistisk/balndekonomisk målsättning.
De med liberal världsåskådning ser t.ex. inga problem med att våra gemensamma resurser drivs i privat vinstdrivande syfte, medan de som vill ha det som ligger i vår ideologiska linje (med blandekonomi som metod) anser att detta enbart är möjligt om det drivs i olika former av personalkollektiv, alt. har utbildningsmässigt utvecklande inriktningar utan väsentligt vinstintresse, etc.
Hoppas detta besvara din fråga…
Morgan !
Tack för ditt svar .Vi är helt i överens.Vad jag är ute efter är om vi överhuvudtaget behöver ” socialism” längre i vår beskrivming, blandekonomi är ju sannare och socialisring endast en nödåtgärd som mycket sällan kommer i fråga.
Det är faktiskt det dom gör! Precis som Morgan skriver, så är socialdemokratin kidnappad. Och nu när Vänsterpartiet försöker kapa åt sig den position som Socialdemokraterna haft, då kommer väljarna att gå dit. (SVT, SvD, DN) Kvar blir dom på högerkanten, vilka då kan gå med i Alliansen.
Förstår mycket väl att allt detta har en för den breda allmänheten lång, komplex och kanske delvis infekterad historia. Jag, som tillhör den breda allmänheten och därmed inte känner till de interna stridigheterna annat än genom sedvanlig mediarapportering, hoppas nu att Margot Wallström kommer hem och blir partiledare (ett fåfängt hopp), eller att du, Lena, blir vald (förmodligen lika fåfängt). Har svårt att tro att de andra namnen som figurerar blir några röstmagneter, och trots att politik handlar om mycket annat än partiledare och valsegrar, så känns det sistnämnda rätt viktigt inför alternativet, nämligen ytterligare fyra år med Alliansen vid rodret. Lycka till!
Kan vi inte dela upp det socialdemokratiska partiet i två partier, dels ett socialistisk socialdemokratiskt parti (med Håkan Juholt som ledare), dels ett (ny)socialliberalt parti med Österberg och Östros som styrande!
Bengt Nilsson
Varför då?
Det kommer säkert att bli så med tiden och det vore också av godo. Den som har socialdemokratiska värderingar ifrågasätter rimligen vart högersossarna driver partiet. Detta alldeles oavsett det senaste årets fraktionerande, som i sig hade renderat uteslutning i ett normalt fungerande parti.
Vore det inte rimligt att de nysocialliberala istället ansluter sig till Folkpartiet?
Jag vet inte riktigt om jag är höger eller vänstersosse. Ibland finner jag att jag håller med någon som målas ut som ”vänster” och i ett annat fall upplever jag att det högersosse pragmatism är rätt väg framåt. Det varierar. Ibland vill hjärtat till vänster men hjärnan inser att man bör hålla sig något till höger för att få igenom politiken. Men det är helt klart att folkpartiet känns helt främmande för mig så som det ser ut idag. Det har hänt förr att jag tyckt att de haft vettiga åsikter i vissa frågor, men på det stora hela känns de helt fel. Förmodligen för att jag saknar solidariteten i folkpartiet. Jag gillar inte heller det sätt på vilket folkpartiet ser på ”frihet” vilket jag tycker att avviker mycket från hur man ser på ”frihet” inom vänstern vilket är en syn jag delar.
Chris, livet är inte svart-vitt och gott-ont. Livet kan inte kategoriseras så enkelt. Det går inte helt lätt att lägga in någon exakt längs en vänster-högerskala heller. Under ca 30 år har man försökt att förneka att den skalan finns, man har försökt dölja dom motsättningar som ligger till grund för den. Men det finns helt klart en anledning till att den har uppstått och det kan man återigen märka i det svenska samhället.
Att göra Socialdemokraterna till ett där alla typer av åsikter rymms, som Stefan Stern gör i ett inslag på SVT, är bara ludd och dimridåer. Det är att försöka ta bort att det finns olika sätt att organisera samhället, för att i praktiken driva åt höger.
Maths: Det är precis det jag menar, att livet inte är svart eller vitt eller höger eller vänster för den delen. Sen tycker jag inte S är eller någonsin varit ett ”fullsortimentparti”. I den mening att det är ett parti för alla särintressen. Det är bara att begrunda det politiska landskapet i dagens Sverige. Jag tror knappast att Moderata, Folkpartistiska, Centerpartistiska, Kristdemokratiska eller Sverigedemokratiska kärnväljare kommer att lockas av en socialdemokratisk politik. Inte ens om man gör den så bred som den rimligen kan bli. Möjligtvis kan man locka en eller annan vänsterpartistisk eller miljöpartistisk kärnväljare. De väljare man kan vinna däremot är de som inte är partilojala, de som främst ser till politikens praktiska konsekvenser.
Om S är eller skall vara ett parti som ser till något särintresse, skall S se till ”helheten” som särintresse. Dvs. att man sätter de positiva synergieffekter som kommer av att man tar hänsyn till helheten snarare än delarna, främst. Detta framför diverse olika intressegrupper vilka andra partier sätter främst, t.ex. kapitalägarna (M), lantbrukarna (C), kristen höger (Kd) eller invandrarmotståndare (Sd) etc..
Sen måste jag passa på att påpeka, apropå referensen till Stern, att jag inte alls är för ”vinster i välfärden” vilket Stefan Stern uppenbarligen är för. Det anser jag att går emot den helhetsapproach jag förespråkar ovan.
Chris B, det är ungefär som du beskriver de som jag känner det. Titta dig omkring, kolla hur det ser ut bland grannar vänner o s v. Jo, vi har förändrats, vi är mer utbildade, vi som är medelålders har jobb, ungar, villa, semesterresor o s v. Vi är en stor majoritet i samhället och vem sjutton sa att vi inte tycker att alla ska kunna vara där vi är? S är det enda realistiska alternativet om de kan formulera sig så . Högern har inget att komma med över huvud taget. Högern är boken som vill att böcker ska skriva sig själva, d v s utan en riktning och mål.
Det var en förskräckligt massa ilskna s-medlemmar som har skrivit här ovan. Men snälla, hur ska partipolitiker, och riksdagspolitiker, kunna driva en socialdemokratisk politik utan att folk som står utanför de partipolitiska sammanhanget visar att de vill ha den?
Socialdemokraterna blev en kraft och nådde regeringsmakt för att det på den tiden fanns en välorganiserad och kampvillig arbetarrörelse. Sverige var världens mest strejkbenägna land på 20-talet. Det var den kraften so socialdemokraterna förvandlade till regeringspolitik. Hade våra farfarsföräldrar suttit lika stilla som vi gör nuförtiden och väntat på att snälla politiker skulle förbarma sig över dom hade det aldrig blivit några socialdemokratiska regeringar, ingen välfärdspolitik, inget folkhem.
Kort sagt: vi behöver bråka mer. Fler strejker, fler ockupationer, fler demonstrationer, mer jävlaranamma! Då kommer vi att få politiker som tar hänsyn till oss också!
Mina tankar går idag till Håkan Juholt, hans söner samt alla de människor som satt sitt hopp till hans person. Du borde ha lyssnat på mig Håkan och avgått redan i oktober, inte på grund av hyresfrågan i ett rätt-felperspektiv utan för att det var kört för din del redan då. Ingen förtjänar den skärseld du sedan tvingats gå igenom. Hade du avgått då hade också alla vi som ville höra På minuten i radions P1 fått göra det på dess utsatta tablåtid igår.
Det drev du utsatts för saknar fullständigt proportioner, men det hade sin inre logik. Du utgjorde ett reellt hot för den borgerliga hegemoni som varje dag vaknar livrädda för att arbetarrörelsen ska återfå något av sin forna kollektiva styrka. Dessa människor har åtskilligt att förlora på ett sådant scenario. Och de befolkar som bekant även din egen rörelse. Inget får just nu störa den gigantiska omfördelning som pågår från gemensam välfärd till privata förmögenheter.
Men från S är och förblir det tyst.
Det är synd, för en levande demokrati bygger på maktdelning och vital opposition. Nu ligger all makt samlad hos penningen.
Svenska folket måste straffa högerregeringen för dess folk- (arbetar-, barn-, kvinno-, miljö- osv) fientliga politik. Om kampen mellan höger och vänster inom (s) leder till att en folk- (arbetar-, barn-, kvinno-, miljö- osv) vänlig linje får majoritet så är det bra. Men även om Primefraktionen segrar så måste ändå borgarregeringen straffas i 2014 års val eller ett extra val dessförinnan.
Snälla VU! Fortsätt Håkan Juholts linje att utmana högerregeringen på viktiga punkter! Då kommer den borgerliga pressens borgerliga journalister att kasta sig över nästa partiordförande också. Men den här gången måste ni visa att ni vill vinna 2014 års val och inte lämna henne/honom ensam.
Kom igen Lena! Snälla säg ja när dom frågar. Vi är många som hoppas och tror på dig!
Detta inlägg av Lena Sommestad tillhör inte hennes starkaste. Att välja att skriva en relativt slätstruken text i ett för partiet akut läge finner jag en smula besynnerligt men kanske ändå fullt begripligt. När det blåser måste man sticka det fuktade fingret i luften och känna av vindriktningen.
Partiet har det senaste halvåret befunnit sig i en extremt turbulent situation där partiets ledning diskuterats nästan varje dag.
Jag fäster med därför särskilt vid Sommestads mening att S-kvinnorna som ”sidoorganisation inte tagit position i partiets kris”.
När striden står som hårdast mellan karriärgubbarna i partiets ledning tiger kvinnorna i församlingen. Läget är tydligen ungefär som det var förr, gubbarna diskuterade viktig politik medan kvinnorna ansvarar för kaffekokningen i kulissen.
Nej bästa Bosse. Vi kokar inte kaffe i kulisserna. Vi ägnar oss åt organisation och politik. Vi har i vår organisation medlemmar från alla delar av landet: från partidistrikt som till sist uttalade öppet misstroende för partiledaren, och från distrikt som uttalat starkt stöd. S-kvinnor bygger en annan politisk kultur, för politiska resultat. Vår utgångspunkt har varit att övervinna förtroendekrisen, inte att fördjupa den.
Lena, man kan tycka att en organisation som har den i dagsläget längsta historien som politiskt parti borde har en fungerande organisation vid det här laget. För oss utomstående gräsrötter framstår det inte så. Mer ryggradslös ledargarnityr är inte vad rörelsen behöver. Var fanns de sk. tunga sossarna när det blåste kring den kongressvalde ledaren? Ingenstans. I stället tävlade man om att inte tydligt ge sitt fulla stöd till rörelsens ordförande, hur klantig han än må ha varit. Detta tillsammans med den mediala härdsmältan gör att det råder något unket över både partiets maktkultur och medias rapportering. Var fanns behovet av att öppet kritisera Juholt och kräva hans avgång? Jag ser inget ”modernt och fräscht” med att en medlemsorganisations öde ska avgöras genom läckor eller offentligt avståndstagande av en ledare som tio månader tidigare valts av en enhällig kongress. Hur resonerade dessa människor? Jag förstår bara inte. Det hävdas att det skedde för att ”rädda” partiet, för att få en möjlighet att nå ut med politiken. Eller handlar det mer om att rädda sin egen position? Samtidigt sitter, om man ska tro rykten, VU-medlemmar och läcker ut till väl valda journalister. Jag är så innerligt besviken och undrar om detta verkligen är en folkrörelse. Hur länge ska nästa demokratiskt valde ledare få på sig innan falangstrider, som ledande socialdemokrater förnekar att de existerar, sätter igång nytt krypskytte mot någon som inte passar deras agenda? Österberg, Östros, Wedin osv kunde inte förmå sig att stödja Juholt. Damberg, Palm, Nuder kommenterade inget överhuvudtaget. Bedrövligt. Är det här något att verkligen vara medlem i?
Det är idén om ”det gemensamma bästa” som måste återupprättas. Håkan Juholt var på god väg att göra detta. Men han har tydligen motarbetats kraftigt både inifrån partiet och definitivt från borgarmedierna. Den 12 november i lördagsintervjun i P1 sa han – efter veckor av avslöjande skandaler om riskkapitalbolagen i vårdsektor och skola – ”Vinstintresse hör inte hemma i den skattefinansierade välfärden”. Han upprepade det flera gånger. Bra! tänkte jag. Rätt ord i rättan tid! Men så tänkte inte medierna,
för man mörkade dessa uttalanden. Som om de aldrig yttrats. Annars brukar man ofta återge vad någon sagt i lördagsintervjun. Så inte denna gång. Kvällspressen fortsatte att ”såga” Juholt som om ingenting hade hänt. Likaså lokalpressen där jag bor. I ledare där var det löjliggörande av Juholt från första meningen till den sista, av personen, hans sätt osv. Men inte ett ord i sak.
Varför har inte Expressen och Aftonbladet skickat en journalist på kommunalrådet i Sigtuna, Anders Johansson, och krävt denne på besked om ad det var som var så ”illa” och bedrövligt i Juholts intervju? Det var ju det han skrev i sitt sms som fick en sådan enorm publicitet. Och varför har man inte gått lös på Olle Sahlsten i Kungsbacka? Dessa herrar skulle sannerligen behöva hängas ut på tork. Representerar de socialdemokratiska gräsrötter? Jag tror inte det.
Jag tror att det är idéer om vårt gemensamma bästa som vi måste börja värna om. Och köra ut sådana som försöker roffa åt sig på det gemensammas bekostnad.
Lena, du behövs som ett fräscht, intellektuellt och modernt partiledarskap.
Vad behöver vi göra för att få dig att gå ut som kandidat?
Vi behöver dig!
Det finns väldigt mycket att säga i den här diskussionen. Jag vill bryta ut en fråga och ställa den till Lena och alla andra här: Hade diskussionen och rapporteringen sett annorlunda ut om socialdemokratin haft kvar sina dagstidningar?
Att förlora tidningarna var ett enormt misstag. Ett ännu värre misstag är att sakna en fungerande mediestrategi anpassad till dagens förhållanden.
Paradoxalt nog är det inte förlusten av tidningarna som är värst utan att den uppenbara föreställningen om att en mediestrategi handlar om DN, SVD, AB, EXP och SVT.
Dessa elefanter är mitt inne i en omvandlingsprocess som ingen vet hur den kommer att sluta. Antagligen är överraskningarnas tid inte över.
Jag tror att utan en egen medieplattform kommer S inte ha en chans att vinna ett val eller driva en egen politik. Historien med Juholt tycker jag stödjer en sådan hållning. Jag skulle vilja uttrycka det som så att hans misstag inte var värre än många andra politikers, men på grund av de rådande förhållandena kom de att framstå som fatala. Nu inser jag naturligtvis också att det säkerligen fanns en hel del andra skäl som inte är offentliga och som kanske inte skall vara offentliga heller. Offentlighetsprincipen kan ju knappast gälla ett partis inre arbete. Det är dock inte intressant i sammanhanget eftersom jag menar att mediedrevet i sig var tillräckligt för att fälla Juholt och vilken annan Socialdemokratisk partiledare som helst oavsett politisk inriktning. Det är lätt att föreställa sig ett mediadrev gentemot varje partiledarkandidat som medierna själva är så ivriga att föreslå.
En egen mediestrategi kostar naturligtvis relativt mycket pengar. En positiv sak i sammanhanget är att det är mycket billigare idag än vad det någonsin har varit. Jag tror att framtiden ligger i att ha en stark närvaro på nätet. Det är knappast någon nyhet och det finns många som har
lagt ut texten om fördelarna med detta. Att göra detta är mest en fråga om finansiering och implementering. Jag vill dock poängtera en sak som speciellt viktig då S är ett fölkrörelseparti. Jag tror att det går att knyta an på nytt till medlemmarna via en sådan mediestrategi via de sociala medierna, därför menar jag att det finns goda skäl till att försöka utarbeta en sådan strategi.
Tack för ett genomtänkt svar! Internet är såklart en del av ”tidningarna”. Ungefär samtidigt som Palme mördades och Dalauppropet därmed dog ut, gick ju högern och kapitalisterna öppet ut och utformade strategier för hur man skulle ta makten över folkets medvetande, medborgarnas tankar. Aftonbladet skrev väldigt mycket på kultursidorna om detta, för ca 20-25 år sedan. SAP hängde inte alls med, kanske av självgodhet, och resultatet av detta, menar jag, ser vi nu. Skulle vara intressant om någon mer hade synpunkter i mediafrågan.
Janne: Jag tror inte att rapporteringen i sig hade sett särskilt annorlunda ut i den mening att jag tror att det som ältades i media om Juholt (och innan honom Sahlin), hade ältats i högermedia ändå. Skillnaden hade varit att det funnits en motvikt vilken hade kunnat älta motsvarande om motståndaren vid behov och i bästa fall även granska och avväpna det som skrivits i högermedia. Vi hade t.ex. kanske haft ett drev om Carl Bildt angående de svenska journalisterna som fängslats i Etiopien eller dylikt. Kort sagt hade politikerna granskats hårdare och det är ju bra.
Jag vet inte om en ny socialdemokratisk dagstidning är rätt väg att gå, men något borde man försöka göra. Själv får jag ut ganska mycket av de seriösare socialdemokratiska bloggarna, t.ex. den här. Men jag antar att det som behövs för att nå väljarna är något som primärt är en nyhetskanal.
En nyhetskanal med främst rörlig bild som media för nyheter och med skriftliga kommentarer och analyser, kanske.
på nätet, menade jag ju – ungerfär som en korsning av SVT play och aftonbladet – fast utan Schibsted.
Jag tycker att det är tragiskt att utgången blev som den blev med Juholt. Det är fruktansvärt för honom som människa och jag förstår inte hur journalistkåren i Sverige kan leva med sig själv efter att ha massakrerat en person på detta vis. En person som enbart haft goda avsikter från första stund. Usch! Nu vill jag dock ändå be dig, Lena, på mina bara knän att öppet kandidera till partiledarposten! Du är precis vad Socialdemokratin behöver och du är precis den som behövs för att det ska kunna bildas ett vettigt alternativ till alliansregeringen efter nästa val. Jag är visserligen inte sosse, men vill gärna byta regering och tror att du skulle kunna få ihop ett bra regeringsalternativ tillsammans med mp, v och kanske till och med locka över något av allianspartierna… Dessutom tror jag att du är den enda som sitter i toppen av partiet som fortfarande kan locka röster till (s). De andra har färgats starkt av Juholtkarusellen. Jag tror och hoppas på dig och jag tror att många andra gröna människor i Sverige gör detsamma 🙂
Kom igen Lena 🙂
Tyvärr måste jag säga att socialdemokratin efter det här är slut som betydande politisk kraft i landet. Kan man komma undan med så mycket mygel, smussel och förtal mot en partiledare har väljarna fått klart för sig att partiet inte längre har något existensberättigande. Karusellen fortsätter och i stället för att tala om politik ska man nu tvista om vem nästa offerlamm ska bli. Det bästa vore att partiet gick under jorden ett tag och försökte lösa sina interna problem självt utan hjälp av journalister som vill ha Stora journalistpriset eller konsulter på diverse borgerliga tankesmedjor. Sedan kunde resterna så småningom komma upp till ytan igen och försöka åstadkomma en omstart.
Hans O
Ja, så är det säkert. Såvida inte medlemmarna/nästa kongress gör rent hus med karriäristerna. Tyvärr finns nu inget som talar för det. Det är tragiskt. Sverige behöver ett reformistiskt, socialistiskt parti.
Nu har man lanserat en ny ledare. En man med särintressen. Mycket pekar nu mot att nästa koalition kommer att utgöras av M och SAP. Reinfeldt och Lövén kommer säkert att samsas alldeles utmärkt, om än med lite olika retorik. Småpartierna kan snart hälsa hem. I alla fall de öppet borgerliga.
En verklig opposition hade behövt en ideolog som ledare. Juholt var alldeles utmärkt här. Nu kom han istället att bli den siste ledaren med klassiska socialdemokratiska värderingar.
Vad som troligen väntar är en förstärkning av borgarnas ”arbetslinje” med ökade förmåner till dem med fasta arbeten. Solidariteten med dem som gjorts överflödiga förtvinar och två-tredje-dels-samhället konsolideras.
Nu ska visst VU trolla fram en Messias igen. VU sitter i en bunker och skickar snart fram den nya slagkämpen. Som utomstående så förefaller det som om Socialdemokraterna på riksdagsnivå har bestått av Tommy Waidelich och Håkan Juholt. Det är svårt för väljare att tro att dessa två ensamt har något att sätta mot alla partiledare i regeringen, tycker man inte om den ena så tycker man om den andra. Om Socialdemokraterna ska han någon chans krävs det att partitoppen bildar ett starkt lag och inte som idag med VU-bunkern. Det har lett till att allt fokus har landat på Juholt a.k.a. Messias, som själv ska rädda Sverige från Alliansen. Nu låter det som om allt hänger på den nya partiledaren, men det behöver inte vara så. Ta fram ett nytt trovärdigt Socialdemokratiskt regeringsalternativ, det är ju det som borde vara målet, att vinna nästa val. Nu blir det väl så att man tar fram en ny försöksperson som ensam ska strida mot Goliat. Juholt beklagar själv att han inte hann ta fram en stab, men vart var hans stöd? Vart var alla duktiga politiker som skulle stå upp för den nya partiledaren?