Seger för S-kvinnor i barnomsorgspolitiken

Idag är jag glad över S-kvinnors framgångar på S-kongressen. En stor och viktig sådan framgång är kongressens beslut om lagstadgad rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid. Äntligen kan vi se fram emot att alla föräldrar får tillgång till barnomsorg på helger, kvällar och nätter, oberoende av var i landet man bor.

Så här skrev jag inför kongressen:

Få politiska frågor har en så avgörande betydelse för kvinnors frihet, som rätten till barnomsorg.

Utan barnomsorg har kvinnor, genom historien, valt att bli mödrar på heltid, försörjda av sina män. Utan barnomsorg har kvinnor fått välja sämre jobb till låga löner. Kvinnor har blivit låsta till sina hem och har ständigt fått vädja om hjälp och stöd.

När Socialdemokraterna på 1970-talet lovade barnomsorg åt alla, då var det ett historiskt genombrott. Barnomsorgen byggdes ut i kommun efter kommun. Svensk, offentlig barnomsorg blev en framgångssaga, här hemma och internationellt. Få länder i världen har idag en barnomsorg som så genomgående bärs av professionalism och hög kvalitet.

Men vad hände med barnomsorg som en rättighet för alla?

Sanningen är att rätten till barnomsorg inte är självklar för alla. På 1990-talet var barnomsorgen fullt utbyggd, men endast på dagtid. För de flesta som hade jobb på kvällar, nätter och helger fanns ingen barnomsorg alls. Och så har det förblivit, även om allt fler kommuner idag har barnomsorg på obekväm arbetstid.

Idag jobbar nästan 40 procent av de sysselsatta på obekväm arbetstid, enligt SCB. Ändå är det knappt hälften av landets kommuner som erbjuder barnomsorg på kvällar, nätter och helger.

En intervjuundersökning från LO visar att var fjärde förälder inte kan arbeta heltid på grund av öppettiderna i förskolan. Mammor har större problem än pappor och arbetare har större problem än tjänstemän.

Än idag hamnar alltså många föräldrar – och i synnerhet kvinnor – i en omöjlig situation, därför att de inte går att kombinera ansvar för barn med förvärvsarbete. Det är inte acceptabelt! Från höger och vänster proklameras nu arbetslinjen. Men den grundläggande rätten och skyldigheten att förvärvsarbeta kan bli omöjlig att klara om man saknar barnomsorg…

En väl utbyggd barnomsorg är, idag liksom förr, en nyckel till kvinnors frihet och ekonomiska självständighet. För ett feministiskt parti bör denna fråga stå högst på agendan!

Annonser

36 kommentarer

Filed under Välfärd

36 responses to “Seger för S-kvinnor i barnomsorgspolitiken

  1. Morgan S

    Ärligt talat Lena…

    Efter linjetalet kunde jag aldrig tro annat än att Löfven också skulle stå upp för att stoppa den största stöldmaskinen för de som arbetar i kvinnodominerade yrken, nämligen den ojämlika fördelningen av föräldraförsäkringen som är den absolut största boven i dramat för snedfördelningen mellan löneutvecklingen inom olika löneområden.

    Stör mig otroligt att man som man inte får en mer tydlig signal från samhället (eller i vart fall från det stora parti som strävar efter att vara jämlikt) när det tom. är en av huvudpoängerna i linjetalet från det partiet.

    Tänker förövrigt inte använda ordet feministiskt eftersom jag vill bekämpa alla former av strukturella hinder för alla olika grupper och inte enbart vill peka ut en grupp, även om feminismen är EN viktig fråga som måste belysas utifrån den könsmaktsordning som råder, för att kunna förstås.

    50 % av tiden med barnen borde vara naturligt för alla föräldrar om detta mål skall uppnås och minst en tredelning av föräldraförsäkringen borde därför vara ett självklart steg redan idag om man vill ge en tydlig signal som kan få effekt inom rimlig tid om målet verkligen är att ändra de hinder som skapat det strukturella läge vi nu tvingas lever med.

    Att som man inte bara behöva slåss mot sin arbetsgivares motstånd utan också behöva ta fajten mot alla fördomar bland arbetskamrater och få ta den negativa effekten som följer att man själv släpar efter i sin löne- och karriärutvecklingen när man inte fortsätter vara ”en av grabbarna” det är en stor skam som våra beslut inte råder bot på.

    Dessa attityder skulle snabbt dö ut om någon vågade gå först och leda den förändring som är helt nödvändig för ett könsjämlikt samhälle.

    Tycker därför beslutet som togs var för fegt och att S-kvinnorna nöjde sig med för lite och gladde sig för mycket då de helt säkert skulle fått med sig hela kongressen om ni fört en bättre kampanj. (Förmodligen kunde ni tom.lätt fått upp Löfven på scen att leda frågan och att erkänna att ni hade rätt. ”Han kan inte heller vänta längre…”

    Men nu nöjde ni er med en luddig kompromiss och några rader i framtidskontraktet. Varför?!

    Tycker överhuvudtaget Löfven i alla centrala frågor utanför sin egen agenda (alla de områden som kläddes i så fina ideologiska ord i linjetalet) totalt saknade vilja att genomföra dem som han inte redan tidigare deklarerats som sina ståndpunkter om han inte drogs dit av en majoritet av kongressen.

    Är därför djupt besviken att vi bl.a. i välfärdsfrågorna hade en tydlig opposition, som på punkt efter punkt gav vika för kompromisser som nästan alla vara så svaga att de inte kan betraktas som annat än en pyrrhussegrar, då tiden med all sannolikhet kommer göra det svårare att korrigera felen som säkert kommer kvarstå på samma sätt, men som bara kommer uppträda med nya kryphål i framtiden där felen (att inte kvalitén utvecklats så effektivt det går och där vinstintressena i allt väsentligt består) försämrar möjligheten till en positiv utveckling av kvalitén framöver när tiden gör att strukturerna cementeras ännu mer än de nu redan gjort.

    Denna gång hade en stark möjlig majoritet att ändra på detta, då stödet både på kongressen och bland folket satte en hård press på motståndarna att göra det rätta… Denna möjlighet försattes. Varför,undrar jag?!

    Anser m.a.o. att de ”verktyg” som togs fram för att adressera felen med vinstuttag inte fyller någon effekt alls. Alla går att kringgå och ingen, jag menar verkligen INGEN av dessa gummiartade och inbyggt ineffektiva instrument (läs tomma ord) kommer få minsta positiva effekt för utvecklingen av kvalitén och bekämpandet av vinstuttag inom välfärdssektorn. (De skapar bara mer dyr och ineffektiv byråkrati som inte ens i de fall där de kommer kunna åtgärda något kommer kunna hindra felens som begåtts eller kompensera dem som drabbats.)

    Visst. Det är positivt att partiet framstår som enigt och att det i vart fall i ord (linjetalet) ger en tydlig ideologisk inriktning på vad de vill. Hade dock gärna sett att de tagit ut svängarna mer i väsentliga ideologiska frågor för att en gång för alla sätta ner foten.

    Nu kan ju faktiskt en ”högersosse” anse att de fick ett så svagt förslag för de regler som skulle finnas inom välfärdssektorn att de (de facto) inte betyder något, samtidigt som en ”vänstersosse” kan tyckas tro att de äntligen fått tydliga instrument på motsatsen. Tycker det säger en hel del om hur urvattnad kompromissen blev.

    Ogillar också skarpt att så mycket av alla viktiga frågor togs internt i olika grupper utan demokratiskt insyn.

    Hade själv åhörarpass,men när jag (via kontakter) fick klart för mig att INGEN verklig debatt i någon väsentlig ideologisk fråga skulle ske inför oss åhörare valde jag helt bort att åka in till kongressen.

    Att just jag lyckades få tillräckligt mycket information om hur det interna snacket gick (i vart fall i vissa frågor) ändrar inte frågan i sak.

    Förtjänar verkligen inte medlemmarna och sympatisörerna att se hur debatterna fördes?! Vilka som verkligen stod upp och tog diskussionen (med stor risk för framtida karriär inom partiet) vilka som hukade sig i bänkarna och vilka som framförde eller stödde partistyrelsens åsikter och hur de valde att argumentera för sin sak?!

    Till skillnad från många av de som var där skulle jag inte varit där för att mingla, snacka skit med gamla vänner (bygga nätverk för sina respektive karriärer) etc.utan hade som enda vilja att åka dit att kunna bevaka var Socialdemokraterna numera VERKLIGEN stod ideologiskt.

    Mycket av den möjligheten försvann bland alla kompromisser, diskussioner och förslag (bakom stängda dörrar.)

    Ska det gå till på detta sätt kan ni lika gärna stänga alla kameror ute och hålla interna konferenser följt av presskonferenser där ni presenterar resultatet.(Min bild blev mest av allt att det var ett spel för galleriet, även om mycket väsentligt förekom bakom lyckta dörrar.

    Alla kan vi inte vara ombud. Tycker därför vi skulle förtjänat bättre av en organisation som skall vara demokratiskt. (Debattinför öppen ridå!)

    Gillade linjetalet och anser många beslut vara lovande (i rätt riktning) om man vågar tolka dem i ljuset av linjetalet. För mig återstår ändå frågan…

    Kan man lita på det man fått serverat eller inte?!

    Kunde dock ha varit mycket värre. Kongressen kunde gått helt på den liberala högersosselinjen och totalt stuntat i sin ideologi, både i tal och och i beslut i nyckelfrågor. Nu blev bilden utåt i vart fall positiv,i rätt riktning och det tackar jag för.

    Nu gäller det bara att vara en nagel i ögat på dem så de genomför en politik som verkligen lever upp till de förväntningar deras ord givit oss fog att hoppas på.

    • Skriver under på allt vad Du Morgan säger utom möjligen det sista. Satt och lyssnade till denna kongress där kompromisser och överenskommelser skedde i sluta rum och allt mynnade ut i , stöder patistyrelsens förslag. Men hade vi förväntat oss något annat?

      • Morgan S

        Märkligt nog hade jag ett visst hopp, då jag hade lite interna siffror som var intressanta (en möjlig majoritet) för en agenda som jag visste att vissa från vänsterfalangens större distrikt bestämt sig för att driva hårt…

        Fattar inte ens nu vad som hände?! (Även om jag anar…)

        Antar att hotet från högern inom partiet att söndra i frågan inför valet (den negativa bild detta skulle ge kring partiets regeringsduglighet) tillsammans med hotet att allmänheten lättare skulle luras av alliansen att sossarna var den stora röda faran, att de var”satan” förkroppsligad som bara skulle förstöra allt bra som de kunde utmåla att de byggt upp om vi gav dem detta lätta kort att hota med, som fick dem att svänga i sista sekunden?!

        Förmodligen, om jag skall vara ärlig var det ett taktiskt korrekt val. I vart fall om tanken är att genomföra de förändringar vi hoppas utan att behöva ta en pseudostrid som skulle ta bort fokus från borgarnas misslyckande. (Något som just nu är nyckeln till en lätt valseger.)

        Tyvärr innehåller detta ställningstagande ett stort OM. Detta ”om” som handlar om de som verkligen vill ta bort alla onödiga privatiseringar i slutändan också får en majoritet av de valbara platserna i partiet.

        Vet att det pågår en stor strid i det tysta där högersossar steg för steg manövreras ut till förmån för mer vänsterorienterade namn från toppen av många arbetarkommuner etc. (M.a.o. att fler och fler vänstersossar tar raska steg i det tysta mot maktens centrum i partiet.)

        Ta bara utmanövreringen av Ylva Johansson från VU som exempel där hon trots att hon varit VPK:are trixas bort då hon tillhört högerfalangen i de centrala frågorna en längre tid. (Vilket inte gillats i hennes distrikt.)

        Lyckas dom, kommer alla dessa förödande privatiseringar vara en historisk parentes inom två-tre mandatperioder men misslyckas de, kommer dessa förändringar vara allenarådande i samhället för lång tid framöver. (Ett spel med höga insatser m.a.o.)

        Tror därför trots min förvirring, att taktiken att kompromissa denna gång var rätt. Nu väntar de till dess ännu fler högersossar tappat makten och genomför det vi kämpar för när de konsoliderat sin maktbas i form av rätt personer i toppen på valsedlarna till nästa riksdagsval. (Val överhuvudtaget.)

        Detta är är taktik på högsta elitnivå som vinns av den som verkligen spelar smartast framöver. Segern är inte vunnen, men den strategiska reträtten nu kan faktiskt komma att bli den slutgiltiga nyckeln till segern i framöver!

        Frågan är bara vem som är taktiskt smartast?! (Själv har jag hört lovande signaler från flera håll, men bilden kan ändras fort…) Gillar dock det jag hör… Frågan ärbara; Var det tålamod eller var det feghet som stoppade den öppna maktkampen?!

        Har inget givet svar, men jag hoppas att det jag hört stämmer och att vi ser rätt svar vid valsegern nästa år. Då om inte förr, vet vi. 🙂

        Nu kan vi bara leva på hoppet och hålla tummarna. 😉 /Morgan S

    • lenasommestad

      Hej Morgan. Tack för ditt långa inlägg och en ursäkt över att du inte har fått svar tidigare! Det har rullat på i högt tempo på sistone.
      Först föräldraförsäkringen: jag är inte nöjd och det hoppas jag framkom i mitt tal.
      S-kvinnor lyckades driva in att föräldraförsäkringen skulle finnas med i Framtidskontraktet som en prioriterad fråga. Det var en viktig framgång. Där bekräftas nu att vi åtminstone står fast vid 2009 års position som en prioriterad fråga inför nästa mandatperiod: delad försäkring med tredelning som första steg.
      Däremot fick vi inte en prioriteringspunkt som bekräftade detta. Vi lyckades inte få igenom vårt tydliga krav inför kongressen: tredela föräldraförsäkringen under nästa mandatperiod. Det fanns ett mycket starkt stöd för detta krav bland kongressens ombud. Skälet till att frågan ändå inte kunde drivas i hamn var ett absolut nej från Partistyrelsens föredragande när det gällde att utfärda löften inför nästa mandatperiod.

      Jag uttryckte min besvikelse över detta i mitt inlägg på kongressen. Jag hade verkligen förväntat mig mer i denna fråga, när vi är ett feministiskt parti.

      Vad S-kvinnor har gjort, tillsammans med många andra, är att vi har satt frågan på agendan på ett sätt som gör att den i längden inte kommer att kunna rundas. Partistyrelsen konfronterades med det massiva stöd som finns för en föräldraförsäkringsreform och tvingades att förhålla sig till detta. Ur S-kvinnors synvinkel var det lärorikt att nu få svart på vitt att viljan saknas att i en valrörelse ta debatt om vår tids viktigaste jämställdhetsreform: föräldraförsäkringen. Nu gäller det för partiet att visa att vi, när vi kommer till makten, verkligen vågar agera så att målet om ett jämställt föräldraskap uppnås. S-kvinnors linje är klar: det är tredelning som gäller och vi anser att det är självklart att detta ska genomföras under nästa mandatperiod.

      Du är kritisk mot temagrupperna. Mitt svar är att temagrupperna rymmer stora fördelar, även om det också finns de problem som du pekar på. Jag tror att detta är något som vi måste diskutera vidare inom partiet. Vi kommer aldrig undan det faktum att en partistyrelse, som är mycket angeläget om att driva igenom en ståndpunkt trots motstånd mot kongressen, har en stark position oavsett arbetsformer.

      Vad föräldraförsäkringen beträffar kan jag konstatera att det var den enda stora konfliktfråga som inte diskuterades färdigt i en temagrupp. Istället gick den sista kompromisstexten direkt till delegationerna. Det var ur S-kvinnors synvinkel ingen fördel. Framförallt innebar arbetssättet att de slutliga formuleringarna inte blev de bästa.

      Mycket mer finns att säga men detta får räcka här.

  2. Joakim

    Det är märkligt att ingen politiker vågar säga som det är…
    Att det är kvinnor som är det största hindret för att det
    skall bli ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen.
    Många kvinnor VILL vara hemma så länge som möjligt.

    • lenasommestad

      Hej Joakim.
      I S-kvinnor är detta en av de frågor som vi diskuterar. Vi argumenterar för en jämställd föräldraförsäkring ”för kvinnornas, för männens, bör barnens och för samhällets skull”.
      Precis som du säger är det många kvinnor som vill ta ut en lång föräldraförsäkring. Jag skulle inte säga att detta är det största hindret men ett av många hinder, som i sin tur är direkt kopplat till det faktum att vi kvinnor när vi blir mödrar lever i ett ojämställt samhälle där chanserna för kvinnorna på arbetsmarknaden är sämre men vår roll som mödrar möter uppskattning och möjligheter till glädje och tillfredsställelse.
      I detta läge behöver män ett tydligt stöd i form av en föräldraledighet som är en rättighet, inte en möjlighet, och ett stöd från ett samhälle som visar förtroende och förväntningar på män som föräldrar. Att insistera på att få ta ut sina egna månader av föräldraledigheten, och att inte överlåta dem, kan vara svårt om man dels står inför en partner som signalerar att hon gärna tar över pappas månader, dels inför en arbetsgivare som uttrycker missnöje eller förvåning inför pappas önskan att vara ledig. Om familjen därtill förlorar något ekonomiskt blir utfallet gärna det traditionella, till nackdel för både pappa – som mister kontakt med sitt barn – och mamma, som så småningom får se hur hennes egen ekonomiska självständighet riskerar att försvagas.
      Det är viktigt att fler pappor kräver respekt för sin rätt till föräldraledighet. Gör det genom att driva på för en delad föräldraförsäkring!

  3. U_M

    Varför skall det inte vara möjligt att om man har små barn att inte vara tvungen att arbeta kvällar, nätter och helger?

    • lenasommestad

      Alla försöker vi hitta arbetstider som är de bästa möjliga. Men faktum är att många sektorer i samhället kräver arbetsinsatser dygnet runt. Dessutom har vi under de senaste årtiondena släppt fram ett dygnet runt samhälle, så att vi alla idag förväntar oss att inte bara sjukhus utan också affärer, bensinmackar etc är öppna inte bara kvällar utan till och med på söndagar. 40 procent av de sysselsatta arbetar obekväm arbetstid. Det är inte ett individuellt problem, och med en hög arbetslöshet och stenhårda krav på att vi alla ska ta de jobb som erbjuds, går det inte att göra frågan till ett privat problem. Om vi genom att öppna nattis synliggör vilket samhälle vi bygger och hur vi prioriterar människors möjlighet att värna familjeliv och fritid, då är det bra. Men under tiden har föräldrar och barn allt att vinna på en trygg och bra omsorg, oavsett när på dygnet den behövs.

  4. U_M

    Frågan kvarstår: Varför skall det inte var möjligt, i ett av världens absolut rikaste länder?

  5. Bengt Johansson

    Givetvis var det en luddig skrivning. Löfven personifierar luddigheten som S ledning anser sig behöva för att inte skrämma den så älskade medelklassen i storstäderna.
    När det gäller pinsamheterna kring vinster i välfärden så är det för den som vill veta, bekant att många politiker, tjänstemän och vårdkapitalister länge kikat på andra existerande så kallade non-profit bolag i världen.
    I tidningen SKL kan man läsa om detta. Studiebesök och delegationer har avlöst varandra med besök hos det amerikanska företaget Kaiser Peremanente, ett av de allra största non-profit bolagen.
    Och det visar sig att detta bolag går med ca 25 miljarder dollar i vinst varje år (ca 8 % vinstmarginal).
    För ärligt talat: säg den kapitalist som inte hittar de vägar som behövs för att kunna utverka vinst? Ni hittar det icke!
    Återigen går Socialdemokraterna emot befolkningens vid flera tillfällen uttalade vilja och åter bekräftas kärleksbandet mellan det så kallade arbetarpartiet och kapitalisterna.
    Men vad annat är att vänta av ett parti som (logiskt) valt en partiledare som säger sig inte begripa skillnaderna mellan vänster och höger.

    Och över alla svävar lobbyister av Stefan Stern-typ. En karriär som mycket tydligt visar vad det kan betyda att vara socialdemokrat.

    • Påståendet om företaget Kaiser Peremanente är märkligt och Bengt Johansson bör belägga det genom att anvisa källan.

      • Bengt Johansson

        Tja, duger reportageserien om non-profit-bolag som gjordes i tidningen Dagens Samhälle som ges ut av SKL-Sveriges kommuner och landsting?
        Om du önskar kan vi fördjupa oss i detta företag Kaiser Permanent som grundades 1945 av storvarvsägaren Henry J Kaiser.

        Och sedan jag skrev mitt första inlägg har det också blivit känt att Socialdemokraterna i Västra Götaland, med Gert-Inge Andersson i spetsen, nu bryter sitt heliga vallöfte från regionvalet 2011 och säljer sjukhusen i Lysekil, Strömstad och Bäckefors. (källor: GP och tidningen Proletären)

        Så jag kommer nog att fortsätta hävda att Socialdemokraternas nye partiledare – mannen som inte begriper skillnaden mellan vänster och höger enligt egen utsago, är kronan på det socialdemokratiska förfallet till ett renodlat borgerligt liberalt parti som inte förmår formulera en enda tanke som går utöver, går bortom det vedervärdiga kapitalistiska samhälle vi nu lever i.

        Och jag tror inte för ett ögonblick att Lena Sommestad, som är en ärlig människa, är särskilt nöjd med detta partis utveckling (läs avveckling som socialistiskt rättviseparti för de obesuttna i vårt land).

  6. För några månader sedan presenterades en ny undersökning som än en gång slår fast att det för de allra flesta är direkt ohälsosamt att arbeta på obekväma arbetstider. Forskning visar inte bara på ett samband mellan sömnbrist och fetma, utan också att dygnsrytmstörning leder till sämre ämnesomsättning, minskad insulinproduktion och ökad risk för diabetes. Gamla hederliga klassjukdomar. Och var så säker, det är inte vi med goda inkomster och goda fria arbeten som lär åka på dem…

    Är det så viktigt med arbetslinje och tillväxt och ekonomism att arbetarrörelsen numera ser ohälsosamma arbeten som en framgång? Hur vore det om man istället verkade för att den här typen av arbeten minskade istället, att småbarnsföräldrar inte tvingas – för det är ju det saken handlar om i slutänden – att ta den här typen av arbeten?

    • lenasommestad

      Hej Birger.

      Du har viktiga poänger och jag är bara djupt oenig om en del av din kommentar: att arbetarrörelsen skulle se ohälsosamma arbeten som en framgång. Inte minst LO, men också partiet, arbetar hårt för bättre arbetsvillkor och ett slut på den växande exploatering som kännetecknar dagens arbetsmarknad. Om jag här ska uttrycka kritik mot den rörelse som du själv representerar, MP, är det att ni inte har insett vikten av en stark facklig rörelse till försvar för goda arbetsvillkor och arbetets värde. Idag är den fackliga rörelsen försvagad på grund av alliansens politik ifråga om avgifter till a-kassan men också på grund av en ekonomisk politik som håller kvar arbetslösheten på skyhöga nivåer. Om barnföräldrar och andra löntagare ska kunna ställa krav måste de ha en stark förhandlingsposition. Så är inte fallet idag.

      Jag håller med dig om att det i Socialdemokraterna idag saknas en ordentlig diskussion om hur vi ser på arbete och tillväxt. Alltför oreflekterat talas om ”fler arbetade timmar” som lösning på välfärdens problem. Därför drev S-kvinnor inför denna kongress krav på utredning om en politik för kortare arbetstid. Vi har sex timmars arbetsdag som långsiktigt mål. I dessa frågor möter vi idag föga förståelse, men vi driver dem vidare.

      Låt mig till sist säga att det trots allt är så att vi alltid kommer att ha en arbetsmarknad där förvärvsarbete krävs under dygnets alla timmar. Mycket kan ifrågasättas – som nattöppna butiker till exempel – men sjukvård, äldreomsorg, brandförsvar och mycket annat behövs dygnet runt, i alla kommuner. När över 100 kommuner saknas barnomsorg på dessa tider, är det för S-kvinnor självklart att sådan barnomsorg måste erbjudas. Av vilket skäl ska t.ex. en sjuksköterska eller en lokförare som jobbar delvis obekväma tider sakna den barnomsorg, som alla andra föräldrar har?

      Jag välkomnar din utmaning att diskutera vilken arbetsmarknad och vilket familjeliv vi vill främja med vår politik, men ur kvinnors perspektiv krävs framförallt att frågan om hur barnen ska tas om hand när föräldrar arbetar inte görs till ett privat problem. Det är ett gemensamt ansvar.

      • Tack för svar, Lena. Jag menar att det är farligt att applådera delar av en politik som i sin riktning leder åt fel håll. Jag blev besviken över dina applåder till nattöppet, som må vara en vacker pusselbit på ett sätt, men som tillsammans med andra pusselbitar skapar ett pussel som är allt annat än vackert eftersom det reducerar oss människor till nyttiga idioter vars uppdrag är att springa omkring i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare.

        Som upplysning vill jag, med anledning av att du skriver att du är besviken på det parti jag representerar, berätta att jag inte är medlem i något parti – har inte varit sedan snart tio år tillbaka. Skälet till att jag lämnade MP var att språkrören meddelade på DN-Debatt (1 aug 2004) att man (tillsammans med Göran Persson) ansåg att ekonomisk tillväxt är nödvändigt för miljöns och klimatets skull samt att man varit med att ta initiativ till svenskt deltagande under Natobefäl i Afghanistan.

        Ett bekymmer uppstår när man själv reduceras till ett radikalt alibi för ett parti som driver en politik som man inte kan stå för. Jag har en känning av att du egentligen brottas med samma problemställning.

      • lenasommestad

        Tack Birger. Jag hoppas att vi båda kan bidra till att frågorna lyfts och diskuteras, även om vi har olika syn på frågan om barnomsorgen.

  7. Anneli

    Lena, av vilken anledning har du valt att inte publicera Birger Schlaugs kommentar här den 9/4? Är censur förenligt med att säga sig arbeta för demokratiska värden?

    Anneli, väljare

  8. Morgan S

    Lämnar härmed partiet som väljare, sympatisör, ständig stöttepelare, försvarare och enskilt vallokomotiv (ett bland många) som drog MÅNGA vänner in i partiet och höll dem kvar när vinden började blåsa.

    Behandlingen av Omar Mustafa blev för mig spiken i kistan.

    Delar förövrigt en verklighetssyn bland många medmänniskor i världen att Israel just nu bedriver förtryck av ett helt folk på en sådan kvalificerad nivå att folkrätten inte kan kalla det för annat än ren statsterrorism.

    Tyvärr gör begreppet antisemit att man inte kan diskutera detta sansat (och säga sanningen om Israels nuvarande apartheidpolitik) utan att man direkt och utan kritik anklagas och döms för att vara antisemit.

    Annars:
    Om Omar Mustafa´s kvinnosyn vet vi inte mycket mer än att han är en VÄNSTERSOSSE och en företrädare för Islamska förbundet, eller?!

    Självklart vet vi det!
    En enkel kontroll visar att han aldrig någonsin framfört den fundamentalistiska kvinnosyn som påstås. Istället har han tvärtom kraftfullt kämpat för ALLA människors lika värde, rättvisa, solidaritet och,ja faktiskt; Jämlikhet! (För ett tydligt ställningstagande för denna människosyn inom det Islamska förbundet.)

    Rätt väg att gå om man vill förändra en förlegad kvinnosyn inom en religiös organisation! (Inte att förbjudas att vara en del av den.)

    Min fråga om samma logik skall tillämpas på alla är därför enkel; Vad i h-vete gör Löfven i partiet när Metall, där han varit ordförande är kraftfulla motståndare till vinster i välfärden. (Han vill ju ha vinster.) Dessutom utgör de kärnfrågor i ”vår” ideologi. (Vad gör han här?!)

    Åsikterna är oförenliga, han måste helt enkelt avgå från an av organisationerna! (Samma sak med Lena antagligen då kvinnoförbundet och partistyrelsen tycks vara på kollisionskurs i de flesta frågor.)

    Oförståelsen och de ohemula kraven mot Omar Mustafa som rör det Islamska förbundets religiösa tolkning av deras kvinnosyn den är rent ut sagt islamofobiskt och rasistiskt.

    Glöm, att det handlade om antisemitism. Glöm att det handlar om att han står för en kvinnosyn som socialdemokraterna inte delar. Det handlar om en enda sak. Högersossarna valde att slänga ut den lägst hängande frukten bland vänstersossarna.

    De flesta muslimer bekämpar precis som Omar Mustafa ojämlikhet, men varken Rom eller Mecka byggdes på en dag!.

    För mig är det direkt skrämmande att partiet hängt Omar Mustafa för en kvinnosyn han motarbetar och för att han vågat gå ut med att han tycker illa om Israels ockupation av Västbanken, Gaza etc. dvs. den Palestinska staten. (Twitterinlägg.)

    Tydligen har han haft mage att kräva att Sverige skall följa FN-stadgan och ingripa när en stat som Israel missbrukar sin maktposition och i själva verket stegvis genomför ett förtryck helt i klass med det nazisterna inledningsvis bedrev mot judarna. (Innan utrotningen av judarna blev ”den hemska slutgiltiga lösningen”)

    I princip har vi en folkrättslig skyldighet att ingripa, men vi tiger bara medan staten Israel med alla maktmedel förtrycker och stjäl från det Palestinska folket.

    Parallellerna är förskräckande. Först låste nazisterna in judarna i stadsläger. De ströps från varje möjlighet att ha en fungerande ekonomi och bestals på allt mer mark och tillgångar till dess de skickades iväg till olika dödsläger för att utrotas.

    Israel har kommit halvvägs i denna process, men påpekar man detta så blir man antisemit. (För mig är det en skamfläck som världssamfundet och Sverige aldrig kommer kunna tvätta sig rena från.)

    Generationer får sina liv förstörda i Palestina och tydligen skall vi som ser på tiga om vi inte skall kallas antisemiter?

    Jag är verkligen inte antisemit, men jag AVSKYR det staten Israel just nu gör och jag kräver att Sverige följer FN-stadgan och vidtar åtgärder enligt denna för att stoppa förtrycket. (Är detta särskilt märkligt?!)

    I själva verket ser jag mig själv, Omar Mustafa och många andra som ibland anklagas för att vara antisemiter bara för vi lyfter frågan som medborgarrättskämpar som varken accepterar, individer, grupper, eller nationers förtryck och terrorism. Lyckligtvis finns även dessa människor i Israel, men de är för få för att vinna val, men det ger viss tröst i mörkret.

    För mig är gränsen glasklar. Så verkar den av allt att döma också vara för Omar Mustafa. De enda som totalt tycks sakna moralisk gräns är högersossar som väljer att förvrida vad som helst för att få makt.

    Är det förresten någon som ens granskat vilka talare som anklagades för att vara hemska antisemiter av dem han bjöd in?! (Början på ”skandalen”.) Kunde ju vara intressant att ta reda på vilka dessa antisemiter var som i praktiken fick honom utslängd från partiet.

    Tror ni skulle bli förvånade då ni upptäckte att det var samma talare som nyligen talat på både Palmecentret och på det utrikespolitiska institutet.

    Oavsett deras åsikter. Kan de få prata där,borde det väl knappast bli en skandal om han talar i ett mindre officiellt sammanhang, eller?!

    Tydligen står dock Palmecentret och utrikespolitiska institutet bortom all misstanke men när en muslim vill föra samma dialog då är det antisemitism och har en oförenlig människosyn som inte går ihop med socialdemokraternas. (Kan någon meddela detta till Palmecentret tack!)

    Min fråga till er numera f.d. partivänner blir i ljuset av detta;

    Var går Sveriges gräns? Var går partiets gräns och var går er egen gräns för när ni/vi skall reagera över det orättfärdiga förtryck som pågår från Israel mot Palestinierna?

    När skall vi följa FN-stadgan och sätta kraft bakom våra ord? (Nej,förlåt…)

    När skall vi ens höja våra röster och säga att nu får det vara nog? (Det ni gör i Israel är inte ok, och vi accepterar inte längre detta utan ser det ni gör som krigsförbrytelser för vilka ni borde ställas tills svars för.)

    Vi bojkottar er och stödjer dem ni utsätter för förtryck till dess ni ändrar er.

    Igår tvingades en vänstersosse som är muslim och arbetar för ”våra” värderingar inom det Islamiska förbundet bort från partiet.

    Han tvingades bort därför att han inte var högersosse. Kanske också för att han var muslim?!

    För mig är det en skam av ideologiska skäl, vi borde ha en mer öppen och tolerant och förstående människosyn, men det är också en skam då vapnet som användes var ett hopkok av islamofobi, en obefintlig källkontroll och främlingsfientlighet där källkontrollen inte tycktes behövas för att leda de djupt okunniga teser i bevis som de använde i sitt ”ologiska” upplägg för att hänga en vänstersosse av muslimsk bakgrund med grundmurat förtroende inom det muslimska samfundet, framförd på en så låg nivå att det totalt saknade verkningshöjd.

    Normalt ses inte ens denna nivå hos SD längre!

    Att detta vapen inte bara kom upp på bordet via någon halvgalen reporter etc. utan att den tom. framfördes av både f.d. partiledare, andra ledande företrädare för partiet och till sist även den nuvarande partiledaren gjorde att det blev den sista droppen för mig.

    Socialdemokraterna är helt förlegat och består antingen av, djupt okunniga alt. halvrasistiska högersossar som både saknar ideologi, saknar moralisk kompass och helt tycks sakna samvete när de gör vad som helst för att klamra sig fast vid makten samtidigt som de för socialdemokratin allt längre in på grumliga marknadsliberala vatten, i sin seglas utan minsta förståelse för den nya värld vi lever i.

    Nu får det därför vara nog!

    Partiet är dött för mig! (Farväl första maj, farväl alla ”riktiga” socialdemokrater och gamla vänner.)

    Tyvärr kan jag inte ens önska dig lycka till framöver Lena. (I vart fall inte i partiarbetet.) Du företräder ett parti jag hoppas försvinner! (Så illa anser jag numera i ljuset av vad jag sett en längre tid, att det är ställt.)

    Du är (de facto) partiets alibi som bromsar den nödvändiga utvecklingen där vi kan gå vidare med något nytt, genuint som verkligen grundar sig i både sunda värderingar och goda riktiga handlingar, utan en massa fiender mitt ibland ”oss”..

    (Vill även avsluta med en förklaring så ingen som eventuellt orkar läsa allt undrar.)
    Skrev i ett av mina översta inlägg ovan, lite strategiskt, med viss avsikt…(De inlägg som delvis andades förhoppning om partiets framtid.)

    Dessa skrevs för att testa tesen om att vänstersossarna kanske hade tagit makten och börjat föra partiet in på rätt spår igen eller se om högersossarna skulle visa att de hade makten genom att reagera.

    Det var helt enkelt för mycket kompromisser under kongressen för att jag skulle få en helt klar bild varför jag ville se vad en provokation skulle åstadkomma från högersossarnas sida. (Förmodligen reagerade de inte på mitt inlägg utan hade reagerat ändå, men avsikten var att testa…)

    Tyvärr kom deras motreaktion både fortare och hårdare än i mina värsta mardrömmar. (En dolkstöt mot partiet i mina ögon.)

    Finns tyvärr inget parti i övrigt jag litar på och kraften att bygga upp ett vänsterinriktat parti från grunden saknas bland alla företrädare på ”vår” kant. Blir därför tvungen att röstskolka och att enbart engagera mig i olika separata sakfrågor framöver istället.

    Tror dock fortfarande på en bättre värld men betraktar härmed socialdemokraterna som den absolut värsta fienden. (Fienden inom oss som hugger oss i ryggen när vi minst anar det.)

    Synd att inte (FI) kunde bli ett ett parti utan denna könsbeteckning som tydligare visade att de stod upp för jämlikhet, solidaritet och rättvisa utifrån en analys där kön, klass, ursprung, religion och sexuell läggning är jämställda faktorer som alla kräver lika mycket kraft och en egen separat analys för att åtgärdas.

    Då skulle de få min röst direkt! (Nu blir det istället jämmerdalen…) Till mångas lycka blir säkert detta inlägg mitt sista på din blogg. Våra vägar skiljs. I vart fall till du lämnar partiet. (Får passa på att tacka för din insats, även det blev som det blev för min del…)

    Beklagar längden, men detta är min Lit de parade av den socialdemokrati som för mig slutgiltigt somnat in. Saknas dess rättspatos och kommer sörja det som var länge.

    • lenasommestad

      Morgan – jag har läst men går i denna stund inte in i debatt. Vi behöver reflektera.

      • Perre

        Rakt igenom bra av Morgan.
        Sossarna har nu slutgiltigt bevisat vilket äckligt ryggradslöst karriäristparti det blivit. Alla goda krafter bör genast överge skeppet

  9. Roland Lidén

    Jag förstår den helhetssyn som Birger beskriver
    känner igen min djupa sorg när Morgan skriver
    Men Du får min djupt kända medkänsla!

    Roland

  10. Bengt Johansson

    Morgan, jag förstår också din situation och frustration.
    Dock hoppas jag att detta inte leder dig till bitterhet och inaktivitet, en väg många andra besvikna socialdemokrater tyvärr tagit.
    Alla goda krafter behövs idag dels för att motverka det nyliberala elände vi påtvingas, men också i kampen för att en bättre, mer rättvis framtid, att en socialistisk värld faktiskt är möjlig och alldeles nödvändig för vår överlevnad.

    Om vi vuxna tappar hoppet, vem skall då visa våra unga vägen?

    Hälsar Bengt Johansson, partilös socialist (alltså socialist på riktigt, inte det tramsiga och borgerliga social demokrat).

    • Morgan S

      Bengt, Roland m.fl.
      Jag tackar er och alla andra för era vänliga tankar. (Skickar samma tankar tillbaka till er.)

      Jag kommer naturligtvis aldrig att förlora min ideologiska identitet, har ”bara” förlorat min självklara plattform (socialdemokraterna som parti) och mitt sista hopp i dagens situation.

      Trösten finner jag förutom i mötet med många likasinnade i vardagen, både ”irl” och på nätet även i min grundanalys av verkligheten, där jag innerst inne inser att det som är sociologiskt omöjligt idag, kan komma att förändras fort och vara självklart fortare än vi anar.

      Verkligheten och våra möjligheter att påverka är inte statiskt och omöjligt att förändra utan det är tvärtom något som ändras närmast i det tysta, nästan oberoende av vår vilja, där den nya verkligheten uppstår och visar oss de nya möjligheterna först när en allt för komplex socialologisk verklighet (än vi fullt ut förstår) ändrat bilden så att nya nu ”omöjliga” möjligheter återigen uppstår.

      Menar m.a.o.något kontroversiellt att den fria viljans kraft är begränsad av vad som i varje situation är sociologiskt möjligt och att utrymmet för den fria viljan att förändra vad som är möjligt är underordnad många andra, mer svårtolkade faktorer, varför man ibland ”bara” har att agera inom en snäv ram med sin fria vilja och sedan måste tvinga sig att utrusta sig med tålamod för att vänta in förändringens tids återkomst.

      Mer enkelt uttryckt, även om det låter flummigt; Man kan inte tvinga fram sommaren mitt i vintern. Den fria viljan och kampen räcker inte. Annat som är mer möjligt måste prioriteras i denna fas.

      Tvivlar dock inte ett ögonblick på att våren, sommaren och förändringens tid en dag återkommer, men fram till dess tänker jag handla inom de ramar som är sociologiskt möjliga. (Socialdemokraterna som ideologiskt plattform är just nu omöjlig!)

      Jag kommer därför framledes att bekämpa det som är fel i samhället i ord och handling och jag kommer vara särskilt tydlig när dessa fel sker från den kant som säger sig stå för de ”goda” krafterna i samhället.

      Jag kommer dessutom att välja att engagera mina krafter på de enskilda frågor där jag upplever att det fortfarande finns en möjlighet till förändring just i denna tid.

      Mer tydligt förklarat. Jag kan inte ändra på den sociologiska verkligheten (vintern) men jag kan klä mig i vinterkläder och uppmana likasinnade att göra samma sak (lämna partiet) hellre än att vi skall frysa ihjäl och dö i den kyla som råder t.ex.inom socialdemokratin just nu.

      Att stanna kvar är för de flesta av oss som att sakta förblöda i väntan på den räddning som troligen kommer allt för sent. (Hellre då överleva och frodas och att utvecklas där vi får möjlighet.)

      När våren åter närmar sig för vi göra en ny analys och se vad som är sociologiskt möjligt då.

      Har inte valt min väg framöver. Kanske röstar jag på V, kanske på (FI) eller tom. på Mp (om jag kan känna mig säker på deras ställningstagande i vissa nyckelfrågor av ideologiskt karaktär.) I sista hand kanske jag tom. i desperationen röstskolkar om inget vägval känns gångbart?!

      Partipolitiken är just nu lite av ett dött fält där mycket lite av det goda kan frodas. (Innerst inne tror jag dock att jag ändå självklart väljer det parti som ger en så kraftfull vänsterpolitiskt profil som möjligt vid en eventuell valseger 2014, hellre än ytterligare år av alliansen.)

      Nyckeln är dock att jag faktiskt måste tror på någon form av vänsterförändring vid en ny regering om jag verkligen skall rösta.

      Partilös f.d. vänstersosse!

      P.S. Lena. Tack för din slutsats. Självklart kräver både den senaste händelsen och det totala skeendet de senaste åren inom partiet en reflektion innan en person i din ställning kan och skall ta en debatt. (Respekterar ditt vägval, vilket det än blir.)

      Vi är alla individer som har att hantera vår egen unika utgångspunkt för våra framtida handlingar. Jag kan inte gå i dina skor och/eller fördöma den färd de tar, utan enbart ta ansvar för mitt val utifrån mina specifika utgångspunkter.

      Tillsammans är vi starkast, men inget tvingar oss att föra samma kamp på samma spelfält. Anser att min handling är nödvändig för att vi inte skall söndras inifrån, men inser också att några av ”oss/er?!” måste finnas kvar om det skall finnas ett fundament att bygga nytt på när det någon gång eventuellt kan uppstå nya möjligheter till förändring.

      Är också övertygad om att även ni tillslut kommer lämna partiet om denna dörr verkligen slutgiltigt stängs.

      Uppfattar därför ändå innerst inne att vi för samma kamp.

  11. Ann-Katrin Roth

    Lena, förstår om du inte vill ta i de utfall Morgan kom med. Men det var bara en tidsfråga innan en politisk fråga i Sverige ledde till att smutskastning av Israel. När det gått så långt att personer, utan att någon opponerar sig, drar in konflikten i Mellanöstern och jämställer Israels agerande med Nazitysklands beteende mot judarna, som om den judiska staten vore på väg att verkställa industriellt mord, ”halvvägs i denna process”, då är det dags säga nånting. Någon måste säga ifrån när det barkar iväg på detta sätt.

    Samtidigt kan jag inte annat än se att Omar Mustafa har blivit negativt särbehandlad av partiet. Andra socialdemokrater har utan problem kunnat bjuda in kända antisemiter och islamister som inte vill ge kvinnor eller sexuellt avvikande samma fulla rättigheter som mannen. Palmecentret, ABF, Boderskaparna, nu kallade Tro och Solidaritet, har gjort liknande, tom låtit kända antisemiter saluföra sina alster efter presentationer. Om något borde partiet undersöka vad somliga grupper i partiet har sysslat med. Jag läser många artiklar av svenska muslimer som tar avstånd från Omar Mustafas inriktning inom islam och hans utnämning till VU, personer som inte vill att han ska vara förespråkare för svenska muslimer!

    Jag är ingen som kallar all kritik av Israel tecken på antisemitism. Kritik är kritik och ofta befogad. Men det Morgan kom med var inte rättmätig kritik av agerande utan något annat. De som vill jämställa Israels agerande med Nazitysklands hamnar i en egen kategori, en som EUs arbetsdefinition på antisemitism tar upp i sina punkter. Hoppas du kan ta in detta. Alltför ofta saknas mod eller vilja att ta i det otrevliga.

    • Morgan S

      Faktum är Ann-Katrin Roth att du har fel redan i din grundpremiss. Tar upp EUs arbetsdefinition nedan och granskar du det jag skriver så uppfyller det på inget sätt det den hävdar är antisemitism.

      Delar dock dina åsikter i övrigt och jag köper att du upplever min formulering som övermaga.

      Skriver det dock för att belysa att de som upplever detta som verklighet rent faktiskt inte lever långt från denna sanning.

      Problemet idag är komplicerat. Israel för inte kritiseras och om du inte hade varit noga med att först angripa mig skulle du också garanterat ha stämplas som antisemit av vissa mer extrema tyckare som inte accepterar någon kritik mot den politik som just nu förs av den Israeliska staten. (Detta är ett stort problem.)

      Man får inte kritisera Israel och de har därför (de facto) carte blanche att göra vad de vill, för alla som påpekar det som är fel brännmärks direkt som antisemiter. (Där ligger grundproblemet både för fredssträvare inom som utom Israel.)

      Vill också påpeka att om du satt med alla kort i handen skulle du inse just hur tragisk dina förutfattade meningar om mina åsikter och min bakgrund är..

      Själv har jag bl.a.i min ungdom arbetat 4 månader på kibbutz. Ser mig som Israelvän men inte som en nickedocka.

      Detta var då både en ren solidaritetshandling för det de fått utstå under andra världskriget men också något jag gjorde då jag var nyfiken på den kollektiva ordningen som allt styrdes under. (Näst intill en socialistisk modell) något jag ville uppleva + att det naturligtvis också var ett äventyr. (Länge sedan nu…)

      Efter det har jag hållit kontakten både med vänner jag fick där och vänner jag fick när jag senare ägnade en förlängd semester åt att utforska Israel.

      Dessa vänner kan jag framföra de flesta åsikter till och det är ytterst intressant. (De flesta har jag hållit kontakten med genom åren.)

      Vissa delar inte alls alls mina åsikter utan säger rent ut att den enda vägen får Israel att gå är att utplåna den Palestinska staten medan andra är mer moderata och anser att det måste till en fredslösning av två-statsmodell (men Israel måste ha rätt att få utöva maktmedel för att trygga sin säkerhet).

      Några få (mitt hopp) tillhör de som verkligen befinner sig långt ut på vänsterkanten och anser att Israel inte bara måste acceptera en två-statsmodell utan också måste inse sitt ansvar för det som hänt historiskt och acceptera det som sker innan det stabiliseras. Att Israel helt enkelt måste inse att de inte kan nå verklig fred utan att först vara villiga att gå igenom en period där de mer extrema grupperna (på båda sidor) kommer att försöka spräcka en fredsprocess för att det därefter de skall lugna ner sig,

      Minnen av kränkningar på båda sidor måste blekna och förbytas mot ömsesidig respekt och det kommer att ta generationer + mycket tålamod.

      Vill dock lägga till att i princip alla, uttalar en slags tyst desperat hopplöshet i sin underton i våra samtal/kontakter trots att flera är aktiva i olika fredsorganisationer etc.. (Ingen ser riktigt hur lösningen skall gå till, vilken väg man än väljer, och det föder en hopplöshet.)

      Ärligt talat skulle jag aldrig dra parallellen med nazismen direkt till någon av dem jag nämner ovan. Frågan är helt enkelt för känslig. taggen sitter för djupt och de kan inte se nyktert på en sådan liknelse. (Vilket är förståeligt.)

      Detta hindrar dock inte att vi som är objektiva observatörer skall kunna göra en sådan liknelse och förfasas över vad som sker i Israel idag (för det är hemskt) även om vi långt ifrån är fiender till Israels folk!

      Faktum är ju, att om vi bortser från liknelsen med nazismen som är omöjlig i Israel så anser en relativt stor del av Israels befolkning (ej majoritet) att det de gör mot Palestinierna är fel, att det tom. är ett folkrättsbrott och att det måste stoppas nu.

      Det blir ju direkt löjligt när man kallar dessa folk antisemiter, så varför skall vi som delar deras åsikt som inte är judar göra det?. (Se tolkningen nedan och jämför!)

      Antisemitism är religiös förföljelse och utgör ett hatbrott riktat mot judar, diskriminering av judar, fientlighet mot judar och fördomar gentemot judar. (Antisemitism är en viss uppfattning om judar, som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska uttryck för antisemitism riktas mot judar eller icke-judar och/eller deras egendom, mot judiska gruppers institutioner samt religiösa byggnader och platser.)

      Ingenstans talar jag om att jag avskyr judar. Tvärtom har jag många vänner, både i Sverige och utomlands. (Flera jag träffade som volontärer var ju inte från Israel, men många var judar.) Har också byggt ut vänkretsen sedan dess.

      Vad jag talar om är att jag avskyr de NUVARANDE styrande i Israel (inte för att de är judar) utan för att de genomför folkrättsbrott som vi inte får blunda för bara för att de nuvarande förövarna (i vart fall indirekt) råkat ut för historiens största folkrättsbrott för 70 år sedan.

      Förövrigt dog inte bara judarna under nazismens ok,utan alla socialdemokrater, kommunister, zigenare, oliktänkande, de som protesterade och de som t.ex. var sinnesslöa etc. drabbades också av samma öde.

      Vill man verkligen diskutera nazismens brott kontra det som Israel begår som stat så ligger Israel naturligtvis inte på den nivån och det borde man kunna läsa mellan raderna på mitt inlägg.

      Men det finns otäcka paralleller som jag vägrar blunda för. (Det gör mig inte till antisemit) utan till en person som påpekar att den som råkat ut för ett visst typ av fasansfullt brott, verkligen inte borde ägna sig åt att begå brott som ens påminner om dessa brotts inledande fas.

      På samma gång måste detta folk acceptera att de som förtrycks reagerar och ibland gör för grova jämförelser utan att de dömer ut deras kritik som antisemitism! (Kränkningar föder överreaktion och det måste man kunna acceptera, speciellt om man är den som leder de värsta kränkningarna.)

      För mig som faktiskt anser mig som lika mycket Israelvän som vän av en fredligt och demokratiskt palestinsk stat måste jag få ta mig rätten att påtala de fel den ena vännen gör mot den andra och anse att det inte rättfärdigas av de betydligt mindre brott den andra vänner gör (av uppenbar desperation) mot den andra. (Jag godkänner dock ingens brott!)

      Har även sedan ett antal år vänner på den palestinska sidan, vilka flera faktiskt mest tillhör PLO (Fatah) men där även några tillhör andra PLO-grupper och ytterligare någon som tillhör Hamaz.

      För att sammanfatta dessa relationer så ser jag PLO som förnuftets röst i Palestina och Hamaz som desperationens utpost som samlar allt fler anhängare i takt med den Israeliska ockupationen och förföljelsen vilket bara destabiliserar området.

      Ansvaret för denna utveckling vilar naturligtvis på Israels senaste 10-års politik och måste naturligtvis få kritiseras utan att man kallas för antisemit.

      Faktum är detta:

      Jag hatar inte EN enda jude, inte ens de som medvetet för den värsta politiken. (Ser dem som desperata och skadade människor som inte förstår bättre.) Men jag hatar en viss del av den politik som Israel för och som USA stödjer och världssamfundet ger sitt tysta medgivande till.

      Har förövrigt samma negativa åsikter om de som för en fundamentalistisk politik bland palestinierna. (Förstår deras desperation, då de är lika skadade av sina upplevelser, men hoppas att de någon gång skall inse att denna väg aldrig leder till något gott.)

      Allt detta gör jag för att jag är en medmänniska som inte särskiljer personer bara för de är jude, kristen, muslim eller av annan religiös eller filosofisk uppfattning.

      Det tråkiga faktumet är att värdsamfundet dåliga samvete gör att vi inte agerar mot den enda demokratin i världen som förtrycker och ockuperar sitt grannfolks land och folk. (Detta måste vi inse om det skall kunna bli en varaktig ändring.) Israel skall inte varje gång kunna gömma sig bakom att anklaga alla för antisemitism.

      Israel är numera (de facto) en nation som stulit stora delar av palestiniernas tillgångar. De terroriserar dem på många sätt, t.ex. genom att förhindra dem sådana basala livsnödvändigheter som vatten och avlopp. De obstruerar all möjlighet till att få in varor för återuppbyggnad (utan att smuggla) och hindrar systematiskt de palestinier som vill sälja sina varor, genom att först tvingats dem vänta så länge vid vägspärrar att de får sina varor förstörda så de tillslut blir övermogna och förstörda i solen.

      Tror innerst inne vi delar vår syn både vad gäller Omar och Israels orättfärdiga politik och att den huvudsakliga skillnaden mellan oss ligger i att du anser att min jämförelse med nazismen var att gå för långt.

      Förstår denna stund punkt delvis (respekterar den helt) men menar samtidigt att det bara är när du varit på plats på någon av de ockuperade områdena och sett vad som sker du kan förstå varifrån min jämförelse grundar sig. (Hur fel den än är) så skulle du känna samma avsky som jag om du hade den direkterfarenheten. (Det handlar inte om judehat utan medborgarrättskamp mot statsterrorism.)

      Har många judar på min sida i denna fråga. (Det skall man inte glömma!)

      Kan du inte resa så ta del av denna länk. Svenska UD har säkert en likadan sida, men denna fick duga.(Speciellt då jag tycker den gav en väldigt sann bild av nuläget)

      http://www.finland.org.il/public/default.aspx?contentid=66193&culture=sv-FI

      Jag är en människa med sanna vänstersosse ideal om alla människors lika värde och jag reagerar på detta sätt efter att ha upplevt några dagar av detta onda, samtidigt som jag faktiskt är en sann vän av Israel! Inte konstigt om den som upplevt detta dagligen formulerar sig ännu mer aggressivt. (Kanske borde vi ta med det i bilden innan vi automatiskt accepterar att de kallas antisemiter?!)

      Jag skall ge dig en fråga för att både se hur insatt du är och se hur de verkligen uppfattar det som sker i Palestina – Israel.

      Vilken jämförelse tycker du är likvärdig i historien med det som Israel gör mot det Palestinska folket? (Ge mig ett exempel, så jag förstår hur stort eller litet folkrättsbrott du tycker de begår) om du ens anser att de begår något brott alls?!

      Om du anser att de begår ett brott; Vilken skyldighet tycker du det internationella samfundet har att ingripa?

      Dessa frågor tycker jag är viktigare att diskutera än din eventuella korrekta/felaktiga uppfattning om mig, att min jämförelse direkt skall stämpla mig (utan att granska min åsikt i sakfrågan) som antisemit.

  12. Bengt Johansson

    Det är kört Morgan. Nu finns det ju till och med S-beslut på att det är OK att angripa till exempel Syrien – utan FN-mandat.
    Man häpnar, fast man inte trodde det var möjligt längre.

    Och den minst sagt känsliga frågan om vinster i välfärden, alltså kapitalintressen som stjäl våra skattepengar, som jag tagit upp tidigare i denna tråd, ja det har inte berörts alls.

    Men jag undrar inte varför.
    Den som är fackligt bevandrad / insatt, vet ju att Stefan Löfven är en av de allra duktigaste knähundar som kapitalisterna haft som facklig ”motpart” i vårt land.
    Och såna som en av hans kompisar i metall, Olle Ludwigsson. Mannen, fackpampen som drog ut till Marstrand, satte sig i PG Gyllenhammars segelbåt, drack grogg och skrev avtal.

    Som tack för sin drängtjänst fick han gott om Brysselkål i fickorna.

    Det är ett sådant förfall att de fackliga kämparna från tidigt 1900-tal inte bara hade vridit sig, utan kunnat användas som elalstrande centrifuger i sina gravar om de vetat om hur illa det skulle komma att bli.

    Vi behöver ett nytt, rött, kämpande och OKORRUMPERAT arbetarparti som sätter socialism och rättvisa på dagordningen.
    • Vi behöver det mer än någonsin
    • Vi behöver det för att återupprätta vår stolthet
    • vi behöver det för att återuppstå som samhällsklass med egna intressen
    och sist men inte minst:
    • Vi behöver det för vår överlevnads skull, för så illa behandlar kapitalismen både natur och människor.

    Jag är partilös socialist. Med stolthet socialist!
    Se bort från sånt som splittrar, se till minsta gemensamma nämnare som kan medverka till gemensam kamp mot det nyliberala eländet och FÖR en socialistiskt människovärdigt samhälle.

    Om vi vuxna gör det, lär sig våra ungar och det är vår förbannade plikt att rusta dem för morgondagens vedermödor!

    • Morgan S

      Håller med dig Bengt.

      Har ägnat de senaste dagarna åt att analysera läget (noga!)

      Kommer själv rösta på V i nästa val.

      De är det enda parti som konsekvent hållit en linje om nej till vinster i välfärden och som tom. sätter den frågan högst bland alla i en eventuell regeringsförhandling, med så tydlig profil att det närmast liknar ett ultimatum för att delta. Dessutom har de genomgått en förvandling de senaste åren som gör att jag inte för evigt kan stämplade dem som paria, bara för deras tidigare felaktiga historiska vägval.

      Jag är i och för sig inte främmande för att välja ett nytt parti som senare kanske växer fram ur ruinerna av S i framtiden, men jag inser samtidigt att om mitt kära och tidigare ideologiskt fasta S har kunnat ändras till att bli ett riktigt obehagligt parti på den borgliga kanten (obehagligt då de varit förklätt i en röd mantel men fört en konsekvent liberal politik i det tysta) vilket lurat deras väljarbas som stått klart på vänsterkanten att rösta på dem trots att de inte längre är ett parti som inte står för deras ideologi, så kanske även V har kunnat lämna sitt historiska ok, som ett antidemokratiskt revolutionärt kommunistisk parti och övergått till att bli dagens motsvarighet till det S en gång var.

      I mina ögon är V idag det som socialdemokraterna var från början och länge fortsatte vara med vissa modifieringar (fram till Palme dog).

      Ett socialistisk blandekonomiskt parti som kryddades med det bästa ur den liberala kryddhyllan för att skapa bästa möjliga blandekonomiska jämställda, solidariska och rättvisa demokratiska samhälle som gick i en annars globalt kapitalistisk landskap utan att förlora sin tydliga ideologiska socialistiska prägel i grunden.

      Ju mer jag tittar på V idag och blundar för de som de var igår, så inser man att de förtjänar en chans. Allt fler goda krafter samlas där, samtidigt som det gamla som var dåligt i partiet inte längre finns kvar.

      De har en överlägsen fördelningspolitik, har en stark grön agenda, en trovärdig skuggbudget och de står som enda riksdagsparti fortfarande fast förankrade i den vardagsmylla som S lämnat sedan länge.

      Att de numera också utan tvivel är ett demokratiskt strävande parti med tydlig socialistisk ideologi, för jämlikhet, rättvisa och solidaritet blir för mig det som får vågskålen att tippa över. Jag litar mer på dem, trots deras historiska ok, än jag någonsin mer kommer göra på S oavsett hur mycket och med vilket smink de täcker sin framtida verkliga agenda, efter allt som hänt de senaste åren.

      Skygglapparna har fallit, de är genomskådade en gång för alla och de kommer aldrig mer bli det de en gång var.

      V får därför min röst och de kommer tom. få mitt aktiva stöd där jag skall göra allt jag kan för att övertyga mina tidigare vänstersosse-vänner att ta steget med mig (något jag inte tror blir svårt) då de flesta om möjligt varit ännu mer besvikna än jag de senaste åren, men ännu inte kunnat med att lämna det parti de varit så stor del av, för ett parti de alltid förr ansett stå för för fel sorts socialism/kommunism.

      Tror ärligt talat vi kommer se ett stadigt massavhopp, även om det kommer ta lite tid, då vanliga väljare behöver lite mer tid för att se det som alla gräsrötter som varit mer insatta vallokomotiv åt socialdemokraterna förr, nu i allt snabbare takt med sorg konstaterar att det S som varit deras parti är dött och stulet av en maktelit med en helt annan agenda. En elit som styr partiet med järnhand och som lever med lånta fjädrar som i sin maktsträvan lånar sig till vilken föreställningskonst som helst som kan ge dem ytterligare makt.

      De kommer dock få hjälp att öppna ögonen både av S egen enfaldighet och av deras gamla S-vänners offentliga omvändelse, där dessa med lätthet kommer kunna peta hål på den röda S-ballongen som en gång i tiden var fyllt med mycket mer än bara ”hot air”

      Dvs. deras tidigare S-vänner kommer kunna blottlägga att S numera är ett parti av medvetna eller omedvetna bedragare som tror sig vare eller medvetet utger sig för att vara något de inte längre är, samtidigt som de kommer kunna visa att det finns ett mycket bättre alternativ i det parti som förr skulle varit omöjligt att ens tänka sig,..

      Nämligen ett helt nytt och mycket mognare V som idag i själva verket är allt det S borde vara.

      Mitt val är gjort. Har mycket svårt att tro att jag någonsin kommer övertygas att gå tillbaka… Det kräver en så stor omvändelse och utrensning av karriärister och högersossar att det aldrig kommer bli av.

  13. Bengt Johansson

    hm, tänk när jag på 70-talet pratade om behovet av en ny arbetarrörelse eftersom det för mig var helt tydligt redan då att den gamla arbetarrörelsen först stelnat, för att sedan fortsätta avvecklas och bli ett renodlat borgerligt liberalt politiskt alternativ…

    Eller när man hävdade att LO-facket hade blivit ett med makten, att demokratin förvunnit inom facket, att det skapats små fackpåvedömen i varje fack, runt om i landet, med folk vars första ryggmärgsreflex var/och är, att se till den egna plånboken…

    Tja, då utmålades man som extremist, kommunistisk galning etc etc.

    Och vem fick rätt?

  14. Bengt Johansson

    Nu avslutar jag snacket i denna tråd, som Lena startade angående barnomsorg. Tråden har blivit ett annat diskussionsforum och det var nog inte Lenas mening.

    Lena, som jag skrivit tidigare, uppfattas du som rakryggad och hederlig, samt som ”vänstersosse” om jag får uttrycka mig så slarvigt.

    ”Tiga är guld” heter det ju, men när du ser denna strömning som Morgan representerar: hur länge tar det innan du tar ditt blad från munnen?
    Har du också positioner att försvara för din privata skull, som i praktiken gör dig vingklippt och obrukbar i kampen för en socialistisk arbetarrörelse?

    Jag tror många är intresserade av det.

  15. Pingback: Alliansens anekdotiska bevisföring i sjukförsäkringsfrågan brister… | LO Bloggen

  16. Ann-Katrin Roth

    Morgan, det blev mycket det. I motsats till vad du skriver får man kritisera Israel och det görs, ofta befogat, bedrövligt ofta grovt obalanserat och falskt. Men jag hajar alltid till när det dras ner till att likställa Israel med Nazityskland. Om du inte ser skillnaden är det beklagligt. Man behöver inte jämföra eller jämställa allting med något annat. I fallet att jämställa just den judiska statens agerande med Nazitysklands blir det speciellt kränkande mot ett folk eftersom det folket var utsett till utplåning och ”speciell behandling” från styret av denna ideologi. Att ens underhålla idén att Israel vill behandla palestinier som Nazityskland behandlade judar, romer och andra ¨år beklaghlig. Det tar ingen som helst hänsyn till de attacker israelerna har utsatts för i decennier. Men du måste veta allt detta.

    Jag behöver inget utlåtande, faktiskt, från EUs analys av vad som utgör antisemitism i relation till Israel för att veta att såna jämförelser är fel, falska och hemska. Det känns direkt i magen . Kritisera på bara. Men förhoppningsvis kan du göra det genom att kritisera ageranden, inte genom att jämföra eller jämställa med nazisterna. Klarar du det inte, so be it. Men det känns i magen. BTW, jag är uppväxt i sossefamilj med grundvärderingar som inte ligger dina bakom! Vid min fars begravning gjorde några från Arbetarekommunen honnör. Han var en av de tidiga socialdemokraterna, född för 110 år sedan. Han vrider sig nog i sin grav över mycket av vad dagens socialdemokrater sysslar med.

    Mvh,

    Ann-Katrin

    • Morgan S

      Ann-Karin
      Beklagar verkligen om du eller någon annan tog illa vid er. Samtidigt kanske du fortfarande skulle läsa om mitt svar till dig då du tillskriver mig saker och egenskaper jag inte påstår, vilket jag tycker känns tråkigt.

      Att du inte kan se skillnaderna på mitt uttalande + förklaring och din tolkning av vad du förvränger det till, tycker jag bara är att beklaga.

      Användandet av exemplet med Nazismen gjordes för att framkalla en reaktion just därför att vi har en tydlig dubbelstandard där det räcker med att twittra (som Mustafa) att man vill att Sverige skall försvara den Palestinska befolkningen mot folkrättsbrott för att man uppenbarligen om man är muslim skall ha gått för långt.

      Jag tror på alla folks lika värde och det innebär att det inte är någon skillnad på en Israel, svensk eller Palestinier. Vi har samma ansvar, samma möjligheter och ingen av oss bär på någon kollektiv skuld eller fribrev bara för det som skett historiskt!

      Därför är det för mig en skam när ”vi alla” blundar för de folkrättsbrott staten Israel gör samtidigt som vi nästan automatiskt dömer alla av Islamsk ursprung (kanske särskilt Palestinier) som terrorister, även om nationen sedan 29 nov 2012 röstades in som observatörsnation i FN. och där t.ex. PLO fick detta erkännande redan 1974!

      Världssamfundet pekar med hela handen vad ”de” tycker om Palestinierna samtidigt som samma värdsamfund, under ledning av framförallt USA blockerar alla försök att peka på det folkrättsbrott deras motpart Israel (märk väl, jag avser INTE judarna) gör i konflikten.

      Mot detta kommer du med argument (ingen säger emot) om det som hänt historiskt.

      Detta är för komplext att ta upp här, men då hade Israel till stora delar mitt stöd, samtidigt förstod jag också regionens reaktion, då det som skett i praktiken var att Palestinier slängts ut från det land de ägt under många generationer för att hamna i flyktingläger i grannländerna, bara för att västvärlden ville lösa sitt dåliga samvete. (Ge judarna vad de vill ha, en egen nation i Palestina!).

      Självklart kom reaktionen med våld i regionen och ett ökat försvarsbehov från Israel som ett brev på posten. Men det är historia nu. Nu diskuterar vi dagens problem och jag vill påpeka att jag alltid ser till att använda mig av Israeliska källor i debatten för att slippa få onödiga påhopp.

      (Läs detta!)
      http://al-hamatzav.org/permalink/israeliska-fredsorganisationer-propagerar-for-omedelbar-vapenvila/

      Mitt mål är fred i regionen på likvärdiga villkor. Min reaktion just denna gång med användandet av Nazismen som spegel för att visa på Israels folkrättsbrott var säkert dumt, inte minst då det havererar diskussionen,men av erfarenhet vet jag att det inte spelar någon roll vad man säger. Diskussionen havererar ändå. Israel får inte kritiseras, för då anses det som sägs vara; Hur var det nu du beskrev det?!

      Kritiken mot Israel är allt som oftast bedrövligt grovt obalanserat och falskt, samtidigt som man inte behöver göra jämförelser mellan olika folkrättsbrott, istället beskriver du det som de mer eller mindre är i sin fulla rätt pga. det som hänt historiskt sedan landet bildades.

      Ganska talande i alla sin enkelhet!

      Att jämförelser mellan olika folkrättsbrott skulle innebära att du tvingades titta nyktert på vad som sker IDAG istället för att blunda. Det vill du helt enkelt inte se!

      Märk väl: Jag påstod ALDRIG att Israel ens gör sig skyldig till en fraktion av det Nazisterna gjorde sig skyldiga till. Jag påstod enbart att det folkrättsbrott Israel gjort sig skyldiga till nu, är på likvärdig nivå med det Nazisterna gjorde sig skyldiga till INNAN de in förde utrotningsläger.

      De förföljde då en folkgrupp, tog ifrån dem alla deras tillgångar, deras människovärde och deras rörelsefrihet.

      För mig är DETTA exakt vad Israel gör mot Palestinierna idag! (Säkert går det att påpeka utan att dra in Nazisterna) men för mig har denna jämförelse ett egenvärde, även om jag ALDRIG jämställt de två.

      Min poäng är nämligen att det är extra skamligt när ett offer blir förövare! (Även om all psykologisk litteratur kan förklara fenomenet.)

      Inser att jämförelsen är en grov örfil, men för mig är det internationella samfundets tystnad och tom. stöd för Israels folkrättsbrott en lika stor örfil, varför jag tycker denna TYDLIGT avgränsade jämförelse är acceptabel. (Om avgränsningen inte räcker för dig utan du fortfarande tror att jag likställer det Israel gör med det Nazisterna gjorde är detta faktiskt mer ett problem för dig än för mig.)

      Avsikten var att göra jämförelsen i kontexten av behandlingen av en fredssträvande ordförande för muslimska förbundet som skulle blivit en stor tillgång för socialdemokratin där jag ville peka på dubbla standard, halvrasism och islamofobi som råder i dagens Sverige och i världen efter 11 september 2001, vilket effektivt förhindrar både en debatt om det som är fel i allas hantering av Palestinafrågan och skapar en miljö där islamofobi och en okritisk prosemitisk anda tillåts råda på bekostnad av det som är socialdemokratins viktigaste kärnvärde: Alla folks lika värde!

      Jag tog m.a.o.på mig en argumentationsteknik jag normalt inte använder för att visa på problemet. (Något du aldrig förstod!) Många som visar avsky mot det Israel gör runt om i världen anses vara antisemiter, medan INGEN som gör betydligt värre uttalanden om islamska företrädare anses vara islamofober. (Detta var min poäng!)

      Glöm inte att debatten från min sida handlade om socialdemokraternas hantering av Mustafa.

      Stefan Löfvens uttalande, att det är oförenligt att sitta i partistyrelsen och vara ordförande i islamska förbundet var för mig både skrämmande och talande. Hade samma uttalande gjort om en jude som företrädde en judisk organisation istället för en muslim så skulle Löfven ha tvingats avgå direkt!

      Mona Salins uttalande där hon indirekt menade att Mustafa var antisemit bara för att talare som skulle medverka i en konferens där hans förbund stod som värd, anklagas för att vara det. (Märk väl, ANKLAGAS! Mycket lite har presenteras för att styrka detta…)

      Allt detta fick mig att må illa! (Hon har gjort en pudel nu, men det är så dags, när hon lyckats med uppsåtet, att få bort en vänstersosse och skapa möjligheten att få in en högersosse högt upp i Stockholms arbetarkommun istället.)

      Att de (Stefan Löfven, högersossarna och partistyrelsen) använde en vänstersosse för att gå med yxan och därmed sänkte denna persons framtida karriär var naturligtvis inte heller det någon slump.

      Därför gjorde jag min grovhuggna, men inte fullständigt felaktiga jämförelse för att visa hur lätt det är att få den stämpeln.

      Ja jag var upprörd. Jo, jag inser att jämförelsen var mindre lämplig, men samtidigt så kunde jag i detta tillstånd av affekt inte hitta någon annan metod att peka på det löjliga med denna smittoeffekt som inte bara är felaktig i sig själv utan också är tveksam i dess grundpremiss.

      Har alla verkligen förtjänat stämpeln antisemit bara för de drabbats av stämpeln, eller har de bara uttalat sig kritiskt mot Israels hantering av konflikten och påpekat folkrättsbrott och därför fått den just pga.detta?!

  17. Ann-Katrin Roth

    Morgan, det enda jag ville förmedla var mitt illamående över jämställande av Israel med Nazityskland. Om jag har tillskrivit dig saker du inte sagt, förlåt.
    Men ju mer du skriver desto mer får jag att tänka på och jag har fått overload! Alla säger saker i affekt. Så var lugn för att jag inte betraktar dig som antisemit. Jag vet mycket väl att man kan göra antisemitiska uttalanden utan att vara judehatare. Men vet detta: Man får och kan kritisera israeliska ageranden utan att ses som antisemit. Och om jag får ge ett förslag: Man kan och får berömma israeliska ageranden också, utan att behöva ses som en del av den s.k. israellobbyn/judelobbyn. Den svenska israel/palestinadebatten är sannerligen ett märkligt och vanskligt hopkok ibland. Ha en bra helg, Morgan.

    • Morgan S

      Tack detsamma Ann-Katrin 🙂
      Tror vi är överens i grunden. (Vi hade bara lite ”overload” var och en på sin kant, på våra respektive områden.)

      Tycker ändå vi visade på det viktigaste. Frågan måste kunna diskuteras för att den någonsin skall kunna nå en lösning, samtidigt som vi också satte ett tydligt finger på varför vägen till lösningen är så lång.

      När två personer som i grunden inte är i konflikt med varandra och som inte är direkt inblandade kan hamna så¨långt ifrån varandra som vi gjorde ett tag, hur skall det då inte vara för Israeler som utsätts för självmordsbombare och raketer i vardagen och Palestinier som utsätts för systematisk förföljelse (en omöjlig vardag) etc.att mötas och tala om frågan så att de kan komma närmare en lösning?! (Deras bagage gör ju handlingsförmågan och handlingsutrymmet så mycket mindre.)

      Mitt svar: Ansvaret ligger i omvärldens händer och vi måste våga vara tydliga mot ALLA fel som begås samtidigt som vi ständigt måste erbjuda nya arenor för lösningar på stora som små problem.

      Krafterna för en positiv förändring inom de olika folken försvagas varje gång någon sida begår brott mot den andra. Detta är en ond spiral som bara kan vägas upp av omvärldens hantering av konflikten där en ständigt nyodling från ”oss” av andan att lösningen bygger på förståelse och förlåtelse från båda sidor till dess en ny tid har uppstått kan överbrygga krafterna som driver spiralen nedåt.

      Vårt ansvar är därför nästan större än de inblandade parternas, då de närmast bara reagerar enligt de ”naturlagar” konflikten skapat medan vi har en större distans och därmed ett större handlingsutrymme.

      Därmed inte sagt att de saknar ansvar, men deras oförmåga är i många stycken förståelig, medan ”vår” (omvärldens) oförmåga (tystnad och passivitet) närmast är en skam som måste våga adressera tydligare. (Diskussioner som denna är därför en viktig del.)

      Vårt (alla olika folks tryck) mot våra respektive politiker att de agerar med tydlighet och både pekar på alla fel som begås i konflikten och erbjuder arenor där alla, omvärlden såväl som parterna ständigt kan mötas så att vi aldrig slutar leta efter en lösning på konflikten är en annan viktig del av lösningen.

      Innerst inne vet vi att de goda krafterna alltid vinner. Samtidigt är detta ingen frisedel till passivitet, då detta i princip alltid leder till en lång förlängning av den mörka period som alltid uppstår av denna passiva hållning.

      Alla folk och alla individer har därför alltid en skyldighet att agera.

      Först genom att sätta sig in i problemet. Sedan genom att se sanningen, som blir allt mer objektiv ju mindre inblandad/investerad man själv är i konflikten, varför man också måste klara av att se sina egna skygglappar för att öka sin egen förmåga till att bidra till den positiva lösningen istället för att mer eller mindre själv vara en del av problemet (gäller särskilt oss som inte bor i området och har distans) för att vi till sist skall klara av att leva upp till allas vår skyldighet att efter vår bästa förmåga, våga agera i positiv riktning för att lösa de problem vi ser framför oss, både på kort och lång sikt.

      Tror på en fredlig lösning, men tror den kommer ta tid…

      Mv. Hälsning och tack för en givande diskussion, Ann-Katrin 🙂
      Morgan S

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s