Fördjupad debatt krävs om kriget i Afghanistan

Diskussionen om Sveriges insats i Afghanistan fortsätter, med tänkvärda inlägg av Lasse Bengtsson från Afghanistankommittén (Aftonbladet) och Nina Hjelmgren (Svenska Dagbladet).  Båda efterlyser mer kraftfulla civila insatser för att främja fred och återuppbyggnad. Båda pekar också på de djupt skadliga effekterna av den krigförande militärens närvaro. ”Det är genom att bygga upp samhället, inte skjuta sönder det, som man vinner allmänhetens förtroende”, konstaterar Nina Hjelmgren.

Bengtssons och Hjelmgrens artiklar är en smärtsam påminnelse om bristen på kritisk reflektion och debatt inom det Socialdemokratiska partiet. Peter Andersson ger på sin blogg ett starkt uttryck för en hållning som idag i hög grad präglar socialdemokratin: trots sorg och smärta måste insatsen i Afghanistan stödjas, skriver Peter Andersson, eftersom denna insats ligger i linje med vår socialdemokratiska tradition att aktivt engagera oss det internationella samfundets gemensamma insatser. ”I min ryggmärg sitter svenskt internationellt engagemang benhårt” skriver Peter. Men är insatsen i Afghanistan verkligen i linje med det socialdemokratiska internationella engagemang som vi alla vill värna?

Jag anser inte det. Peter Andersson utgår i sitt resonemang från sina erfarenheter i det socialdemokratiska ungdomsförbundets internationella utskott. Problemet är att dagens politik på väsentliga punkter har förändrats, sedan Peter som ung arbetade med dessa frågor. Den fredsbevarande insatsen i Afghanistan har idag blivit intimt förknippad med USA:s och NATO:s krigföring. Den sker inom ramen för en förändrad socialdemokratisk politik, med militär intervention som en allt viktigare komponent i de internationella insatserna. Det krävs nu en mer djupgående debatt inom partiet. Är en starkare inriktning mot militära intervention den väg som Socialdemokraterna vill gå? Är insatsen i Afghanistan verkligen i linje med våra socialdemokratiska värderingar?

En återkommande kritik mot Socialdemokraterna är att partiet idag saknar en tydlig ideologisk profilering. Det finns inte någon artskillnad mellan de förslag som läggs av Socialdemokrater och borgerlighet, bara en gradskillnad. Truppnärvaron i Afghanistan är ett exempel på detta. Precis som socialdemokratin idag bara marginellt avviker från borgerlighetens ståndpunkter ifråga om statsbudget eller avregleringar, så ligger vi på i stort på samma linje i Afghanistanfrågan. Jag är mycket glad över att de röd-gröna har enats om att truppen ska tas hem tidigare, men i detta beslut finns inget tydligt socialdemokratiskt budskap om hur vi principiellt ser på ökad militarisering av de svenska internationella insatserna eller våld som medel för att uppnå humanitära mål. ”Stabilitet kräver civil satsning” skriver Nina Hjelmgren i SvD idag. Hon efterfrågan en annan inriktning på insatsen i Afghanistan. Varför är det inte socialdemokratins företrädare som driver denna debatt? De socialdemokrater som har försökt, som den tidigare försvarsministern Thage G. Pettersson (t.ex. i SvD 2008), välkomnas inte som viktiga bidragsgivare till den interna socialdemokratiska debatten. Tvärtom – de blir marginaliserade röser i en öken av tystnad.

Debatten om Afghanistan i media handlar nu främst om praktiska och strategiska frågor: Har de utländska trupperna stöd? Finns en chans att vinna kriget? Hur agerar andra länder? Jag ser fram emot att vi som socialdemokrater nu fördjupar denna debatt: Hur ser vi på Sveriges plats i världen? Hur vi ser på krig och våld som politiskt medel?  Vilka idéer vi har om hur vi ska verka för värden som fred, demokrati och jämställdhet utanför vårt lands gränser?

Bloggat: Martin Moberg med referenser till aktuell debatt.

Debatten fortsätter, 25 oktober, med bl.a. en ledare i Aftonbladet. Kritiken mot kriget växer…

10 kommentarer

Filed under Demokrati

10 responses to “Fördjupad debatt krävs om kriget i Afghanistan

  1. Pingback: Tweets that mention Fördjupad debatt krävs om kriget i Afghanistan « Lena Sommestad -- Topsy.com

  2. Det är nästan så man misstänker att nuvarande socialdemokratiska ledare i denna fråga hämtar sin ideologiska ledning från Yngve Larsson och Gustaf Steffen, som under första världskriget blev uteslutna ur partiet för att de krävde en modig uppslutning på Tysklands sida mot det ryska barbariet.

    Fast så väl är det nog inte. Nån genomtänkt ideologi är det nog inte som ligger bakom, bara ryggmärgsreflexer.

    • lenasommestad

      Problemet, som jag ser det, är att diskussionen inte har nått ut i partiet. Sverige följer med i en utveckling, som omfattar alla länder i Europa, med bl.a. ”battle groups”, Innebörden av detta har nog diskuteras mycket av dem som har haft ansvar för frågorna, men alldeles för lite av övriga i partiet. Och perspektiven på politiken är i regel olika, beroende på vilken position man har.

      • Ryggmärgsreflexer, alltså. Dvs man ser det från det administrativa perspektiv som är naturligt för administratörer. Det är lättast att komma överens med kollegerna i andra regeringar om man gör samma sak som dom.

      • lenasommestad

        Jag tror att vi ser samma problem här. Den som är satt att företräda och förvalta en politisk maktapparat har mycket svårare att ta strid mot en utveckling som drivs fram av många aktörer samtidigt och så att säga ligger inbäddad i den politiska processen. Just därför behövs den breda debatten och ifrågasättandet från dem som står utanför. En sådan debatt kan fungera som ett stöd för dem som inifrån maktens korridorer ser problemen och vill driva fram förändring. Jag minns min företrädare som miljöminister, Kjell Larsson, som brukade uppmana miljörörelsen att inte ducka utan kritisera den socialdemokratiska miljöpolitiken hårdare…

  3. Då, när jag var socialdemokrat var jag det bl.a. för att S värnade om vår alliansfrihet och för att vår röst i världen var en röst MOT krig och förtryck av andra länder.
    Idag betraktar jag mig inte längre som socialdemokrat. Den ändrade inställningen från S sida i de här frågorna är en av orsakerna – och en inte oviktig sådan.

    Den good will som Sverige haft i tredje världen är nu förverkad. Ska det vara något att stoltsera med?

    • Instämmer. Chefredaktören för Times of India skrev för ungefär tio år sen: ”Var finns Sverige? Tidigare var det en global röst, nu är det ett rikt i-land som alla andra”. Och chefredaktören för Times of India är ingen radikal. Han företräder det indiska borgerskapets intressen.

      Jag är ingen vän av Palme, men en sak begrep han. En handfull nordatlantiska stater kan inte i evighet topprida hela världen. Om man ska ha en god ställning om femti år ska man alliera sig med framtidens ledare, inte med gårdagens. Tyvärr är det en visdom som hans efterträdare aldrig begrep.

      • lenasommestad

        Relationerna till de nya tillväxtländerna är oerhört viktig, och här har Sverige fortfarande bra förutsättningar – om vi inte slarvar bort dem. Här finns mycket att göra för oss socialdemokrater, men ännu mer för de borgerliga partierna. Så har t.ex. Andreas Carlgren genom sin oförmåga att förstå det globala samarbetets villkor lyckats slarva bort förtroendet för Sverige i de globala klimatförhandlingarna på en enda mandatperiod. Det är sorgligt.

  4. Hur kommer det sig egentligen att många svenska socialdemokrater inte följer samma väg som övriga socialdemokrater i Europa, när det gäller fredsfrämjande insatser?

    Det intressanta med socialdemokratin under Carlssons och sedan Perssons ledning var ju att Sverige tog ett större internationellt ansvar. Insatser som i Bosnien, Kosovo och nu Afghanistan motiverades aldrig med att det skulle handla om att försvara Sveriges omedelbara intressen, utan med att vi ska vara med och arbeta för fred även på avlägsna platser på jorden.

    Ändå finns det många socialdemokrater som fortfarande tycker att det här med att samarbeta med Nato känns lite läbbigt. Socialdemokrater i Norge och Danmark tycker inte så. Det är det jag inte fattar. Är det något fel på S i dessa länder?

    • lenasommestad

      Relationen till NATO har ju skilt sig åt mellan Sverige å ena sidan och Norge och Danmark å den andra ända sedan andra världskriget. Sverige valde neutralitetens väg. Norge och Danmark valde att gå in i den nordatlantiska försvarspakten, NATO. Finland gick inte heller med i NATO och hade därtill en beroendeställning till Sovjetunionen, något som av den tidens finska politiker betecknades som att ”Finland skulle eftersträva förtroendefulla relationer med Sovjetunionen”. Vad som var ”rätt” eller ”fel” vid krigsslutet kan diskuteras. Mer intressant är varför Sverige efter Sovjetunionens fall väljer närmare relationer till NATO än tidigare. Jag tycker att det är ett steg som kan ifrågasättas starkt, i synnerhet som NATO:s ambitioner nu har vidgats. Tidigare var NATO, åtminstone formellt, en försvarspakt, vars räckvidd skulle inskränka sig till Nordantlanten, så som namnet anger. Först på senare år har NATO:s ambitioner utsträckts till hela världen med insatser i andra regioner som en viktig komponent. Att delta i denna utvidgade verksamhet borde inte vara en självklarhet vare sig för Sverige, Danmark eller Norge. Den borgerliga regeringen i Danmark har dock valt en synnerligen offensiv linje, vilket också har fått ett tydligt uttryck i att den tidigare danske statsministern Anders Fogh Rasmussen nu är högste chef för NATO sedan 2009.
      Precis som du skriver har Sverige och socialdemokraterna velat ta ett internationellt ansvar för freden genom insatser på andra sidan jorden. Men den fråga som vi måste ställa oss är om västerländsk trupp i olika länder i världen verkligen gör den insats för freden som vi hoppas? De många rapporter som nu kommer från både Irak och Afghanistan visar att det många gånger kan vara precis tvärtom. Truppnärvaron fördjupar konflikten. Jag anser personligen inte att Sverige har skäl att samarbeta med ett NATO ser hela världen som sin spelplan, och jag anser att EU:s bör lägga mindre resurser på att sända militär trupp runt om i världen. De militära insatserna har idag alltför hög prioritet i arbetet för att värna fred på jorden. I ljuset av att nya starka ekonomiska makter nu växer fram, också dessa med stor militär kapacitet, finns det skäl att istället utvidga den fredliga konfliktlösningspotentialen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s