Politik ska bygga på kunskap

Svenska Dagbladet har i en serie artiklar belyst de problem som följer i spåren på regeringens  stora och snabbt genomdrivna apoteksreform. Konkurrensutsättning och privatisering har drivit upp försäljningen av receptfria läkemedel. Experter varnar för följderna av ett växande missbruk. Göran Hägglund uttrycker en stor oro och betecknar reklamkampanjerna som ”oacceptabla” (SvD).  Han efterfrågar mer information, bättre tillsyn och mer ansvarsfull reklam. Han manar branschen till mer ansvar och återhållsamhet; annars ”kommer det att höjas röster för regeländringar”.

Det gör mig förtvivlad att läsa om apoteksreformen och det växande missbruket av läkemedel, inte bara på grund av svåra följder som läkemedelsmissbruket får för unga människor i Sverige, utan också därför att apoteksreformen är ett av många aktuella exempel på slarv och naivitet i genomförandet av stora politiska reformer. Göran Hägglund har burits av en idé om  att konkurrensutsättning är en god princip, oavsett verksamhetens art. Han har negligerat den omfattande kunskap som finns om de problem som kan uppstå både med avregleringar i allmänhet och med avreglering av en marknad för läkemedel i synnerhet. Han har velat tro att det omöjliga är möjligt: att alla goda mål ska uppnås samtidigt. Marknadens frihet ska vara maximal och det ska inte resultera i några problem eller kostnader, som kräver analys eller avvägningar. De begränsningar och regelverk som har byggts upp kring försäljning av läkemedel i Sverige under decennier av reformverksamhet har ju bara varit ett uttryck för socialdemokratisk klåfingrighet… När verkligheten nu kommer ikapp blir svaret detsamma som så ofta när en avreglering visar sig öppna upp för aktörer som är mindre ansvarsfulla: växande krav på kostnadskrävande information, tillsyn och kontroll. Tyvärr ställer dock Hägglund ännu inte den fråga som borde ställas:  om de goda mål som avregleringen var tänkt att främja verkligen kan förväntas väga upp de ökade risker och kostnader för tillsyn och information som avregleringen för med sig. (Den frågan är överhuvudtaget frånvarande i svensk samhällsdebatt idag, se t.ex. Sanna Raymans tidstypiska argumentation till försvar för privata assistansbolag i SvD).

Alliansregeringens problem är att visionen om ett samhälle med större frihet för företagande har skapat en ovilja att lyssna på argument som säger att konkurrensutsättning också kan vara förknippad med problem. En stark ideologisk övertygelse förblindar. Risken för att stora politiska reformer genomförs utan att tillräckligt beakta den kunskap, som motsäger den egna övertygelsen, är dock i grunden självklart inte något problem endast för borgerligheten. Risken att den politiska övertygelsen skymmer sikten för sakligt baserade argument är något som vi alla måste ta till oss och komma ihåg. För egen del ser jag vikten av att stärka respekten för kunskapen i politiken som en avgörande utmaning för svensk demokrati. Om detta har jag skrivit mer utförligt i andra sammanhang. Med anledning av den aktuella debatten om apoteken vill jag gärna lyfta följande rader om kunskap och politik som jag under valrörelsen skrev för Akademikern, som i sin läsekrets har många av de akademiskt skolade experter vars kunskap måste tas till vara i den moderna demokratin:

”Ända sedan det tidiga 1900-talet har svenska akademiker spelat en nyckelroll i de omfattande utredningar och remissrundor som föregått stora beslut – från välfärdsreformer till miljölagstiftning. Traditionen att förbereda beslut i breda samråd har lett till att reformer har tagit tid, men väl på plats har de hållit. Steg för steg byggdes det svenska samhället upp med väl fungerande institutioner ett stort förtroende för demokratin.

Men Sverige och svensk politik förändras. Under de sista 20 åren har kunskapstraditionen försvagats. Offentliga utredningar har blivit tunnare. Enmansutredare dominerar. Samtidigt ökar avståndet mellan specialiserade politiker och samhällets professioner. Det finns skäl att fråga sig om svenska akademiker i framtiden kan och vill ta det ansvar som krävs i en kunskaps­baserad demokrati. Personligen känner jag oro.

Inför valet i september är det lika viktigt att diskutera sättet att bedriva politik, som att diskutera politikens inriktning. Jag är som socialdemokrat upprörd över att regeringen driver en politik som ökar klyftorna i samhället . Men jag är lika upprörd över att regeringen så tydligt tar avstånd från en kunskapsbaserad politik. Snabba reformer tycks i dag vara viktigare än en väl genomarbetad reformpolitik….

Som historiker har jag under årens lopp läst många utredningar från 1900-talets första hälft. Dessa utredningar speglar en tid då få svenskar hade en chans att läsa på universitetet. De speglar en tid då samhällsforskningen knappt var etablerad. Ändå levererar de imponerande analyser. Ändå lägger de basen för reformer, som än i dag bär samhället. Av vilket skäl ska dagens reformer slarvas igenom? Finns det någon reform som är så bråttom att genomföra, att den inte bör genomföras med kvalitet?

Sveriges kunskapsbaserade politiska tradition är stark, men det finns ingen anledning att ta den för given. Om Sverige vill behålla en position i internationell toppklass, krävs att politiker och akademiker tillsammans tar ansvar för den kunskapsbaserade demokratin.”

Idag debatteras S framtid i pressen, t.ex.  i SvD. På SvD:s ledarsida är mina linje i politiken inte uppskattad. (SvD).