Idag beskrivs jag i pappersupplagan av Dagens Industri som en s-politiker som propagerar ”mot den fria marknadsekonomin”. Det är en tolkning som visar på ett snävt debattklimat. Min kritik mot marknadsmodellen har ingenting att göra med propaganda ”mot den fria marknadsekonomin”. Jag har däremot lyft de problem som ligger i att blanda privata vinstintressen med allmänintressen.
Att företräda idén att allmänintressen ska skiljas från privata vinstintressen är ingen märklig ståndpunkt. Tvärtom. Den modellen är norm i de flesta moderna länder. Jag tror att det är viktigt för Sverige att i vi kan diskutera frågan om statens organisation utan att hamna direkt i förenklade resonemang om att vara ”för eller emot marknadsekonomin”. God samhällsstyrning är viktig för både medborgarna och näringslivet. Den behövs i marknadsekonomin.
DN intervjuar mig på samma tema – vinstintressen i offentlig verksamhet (DN 2 februari). Men denna onsdagmorgon vänds blickarna kanske bort från Sverige, mot Egypten. Förändring är möjlig.
Lena Sommestad 
””Idén om att marknadsprinciper om fri konkurrens är bäst i alla lägen saknar vetenskaplig grund. Resultaten i skolan blir inte bättre och tågen börjar inte komma i tid bara för att vi släpper in privata företag. Socialdemokraterna måste ha en annan vision för framtiden”, säger Lena Sommestad till Dagens Industri.”
Man frågar sig vad de menar med den ”fria marknadsekonomin”. Menar den som tar det som en självklarhet att missarna ska socialiseras och vinsterna ograverat ska vara privata.
Typ de ovetenskapliga sagor/berättelser som presenterats som vetenskapliga fakta om marknadsekonomins funktion de senaste 30 åren. Som nu är har etablerat sig som postulat i den allmänna politiska diskursen. Godtar man inte att fri konkurrens är bäst i alla lägen är man vänsterextremist enligt DI. Att det finns gott om empiriska belägg för att detta inte stämmer verkar inte besvära DI.
Men det är som väntat från affärs/ekonomi -tidningen som sällan höjer sig över kvällsblaskenivå med sin dokussåpesyn på marknaden och verkligheten.
Man är alltså vänsterextremist om man inte köper en till idioti ideologiserad bild av marknaden. Ett märkligt debattklimat när man inte kan kritiskt granska hur den del av samhället som kallas marknaden, där medborgarna byter grejer med varandra.
”Hon lämnade riksdagen 2006 och har sedan dess varit vd för Svensk fjärrvärme och forskat i ekonomisk historia. Inför valet 2010 hoppades hon på en riksdagsplats men fick nobben av väljarna.”
Nu är jag inte insatt i resultatet i Uppsala men var det så att Lena S kryssades bort? Eller var det så att det var en effekt av den allmänna nedgången för S?
Hur som helst en uppenbar vinklad personattack av DI.
Om jag förstått det rätt så blev resultatet så pass att Lena S är ersättare och om den ordinarie lämnar sin plats så har man en ny partiledare i Riksdagen.
Det kan knappast vara om omsorg om S som DI har dessa bekymmer. Rädslan för Lena S som partiledare kan knappast vara att det skulle göra S mindre utan att det hon står för skulle resonera väl hos väljarna.
Håller helt med. Dagens industri har en väldigt extrem uppfattning om vad som är vänster och höger i politiken. Är man det minsta kritisk emot fria marknadslösningar så är man per definition vänster. Vilket i sig med för att om man är det minsta kritisk emot marknaden eller dess funktion överhuvudtaget är man vänster. För att vara ”god höger” måste man alltså då enligt Dagens industri på helt dogmatiska grunder, alltid förespråka de fria marknadslösningarna utan reglering. Alla som inte aktivt strävar emot en nyliberal utopi blir enligt deras definition vänster. Intressant, men korkat. Det skadar aldrig att vara kritisk men att låta bli är förödande på sikt.
Att de bemödar sig att ägna sig åt denna typ av ”smutskastning” (för det är det om de inte själva tror på sin egen definition av vänster och höger dvs.), får kanske ses som ett uttryck för deras oro. Här kommer ju trots allt en intelligent och analytiskt begåvad kandidat till S-ledningen med visioner som kan störa den rådande ordningen. En som verkar våga förändra. Självklart skrämmer det de konservativa.
Protester av unga människor i Europa närmaste. Vilka kommer att vara starkare än protesterna 1968, av många olika skäl.
Och att dessa protester kommer att medföra en ny social lösningar.
Marknaden är i själva verket (minst) tre marknader: de kapitalistiska finans- och arbetsmarknaderna som kan ersättas med demokratiska institutioner. Däremot är marknaden för varor och tjänster nödvändig för en fungerande ekonomi. Se Chicagoprofessorn David Schweickart hålla föredrag på temat ekonomisk demokrati i Uppsala:
Finansmarknaden är egentligen ingen marknad över huvud taget, lika lite som ex. hyresmarknaden eller de allra flesta sk. marknader.
Arbetsmarknaden är emellertid en marknad. Kapitalister verkar själva inte på marknader, men de gillar att hålla nere underleverantörer och oss vanliga knegare på marknaden eftersom marknadsmekanismerna tvingar oss att bete oss på ett sätt som gynnar dem.
Precis som kapitalet monopoliserar de marknader de verkar på för att således upphäva marknadskrafterna så måste arbetarrörelsen göra det samma. En central målsättning måste vara att helt enkelt upphäva arbetsmarknaden.
Just arbetsmarknaden är intressant här har man tagit statens vidsträckta makt till hjälp för att reglera denna marknad. Större ingrepp i marknaden än NAIRU politik kan man knappast tänka sig, detta för att reglera den till arbetsköparnas fördel. Det märkliga är att de som säger sig vara för en fri marknad aldrig har några invändningar mot denna statliga inblandning i marknaden.
Björn
Frågan är vad man ska ersätta arbetsmarknaden, och därmed lönearbetet, med. Arbetarägda kooperativ, där lön ersätts med del av profiten, är det närliggande svaret. Dessutom skulle staten kunna gå in och vara en garant för att ge alla jobb som inte blir anställda av kooperativen. Vid 0% arbetslöshet så slipper arbetarna tacksamhetsskulden till arbetsköparna för att de får lov att göra rätt för sig.
Du hävdade i ett tidigare inlägg att demokratiska företag är missgynnade lagstiftningsvägen i Sverige. Kan du ge exempel eller litteraturtips?
Riktigt bra skrivet. Varför är det tabu att kritisera ens vissa delar av en fri marknadsekonomi? Liberaler håller den lika helig som de kristna håller Jesus.
Ping: Lena, en favorit! « Ett hjärta RÖTT
Vad är meningen med att ha privata intressen bland offentligfinansierad sjukvård och skola? De får väl starta PRIVATA sjukhus/skolor i så fall!
Lena, dina sakliga och relevanta resonemang får mig önska dig som förebild gällande detta för alla politiker.
Keep up the good work!
Bernt Blomgren, redaktör för Lidköpingsnytt, funderar kring Lena Sommestad i en kommentar till en kommentar till en egen krönika i tidningen:
Någon som känner sig insatt nog att kunna kommentera detta? Finns det en rädsla för och ett motstånd mot Lena Sommestad i (S) nuvarande partiledning? Jag tycker mig ha anat negativa vibbar mot Lena i Aftonbladets ledare och debattinlägg, men jag vet inte i vilken mån den tidningen delar åsikt med partiledningen. Förmodligen har de en egen agenda. (AB verkade väldigt ivriga att framhäva Pär Nuder ända tills hans allt enträgnare nej till slut tog skruv.)
”olika kotterier inom partiapparaten och som påför henne en mängd brister. Ganska roligt med tanke på att de som nu ”makten haver” inom socialdemokratin har ”lyckats” med att få det lägsta valresultatet sedan 1914”
Och samma kotteri som försatt partiet i fritt fall har som främsta argument att det måste vara mer av samma medicin för annars kommer det att går fullständigt åt skogen för partiet. 🙂
De har dessutom helhjärtat stöd av partiets motståndare på landets borgerliga ledar och tyckarsidor.
Jag håller med, det handlar väl om att propagera för den fria allmänheten? Genom att ha klara linjer mellan privat och allmänt, växer väl just en frihet ur klarheten? Enligt devisen att man är starkare och friare klarsynt…
Det intressanta med det allmänna är ju också potensialen som finns för mångfald och variation. Därför tror jag på något sätt att ett samhälle där det allmänna i kraft av att vara klart avgränsat från det privata får mångfalden och variationen att frodas är eftersträvansvärt, ett samhälle där det privata inte begränsar och begränsas, ett samhälle där det allmänna är en motor för mångfald och variation inom arbetsliv och övrigt samhällsliv så att var och en tilläts utvecklas enligt hur var och en är. ”Högt i tak” borde vara en devis för det allmänna och bidra till att taket höjs även inom det privata där det behvös, en sund och frihetlig samhällsutveckling. Och en förutsättning för detta är rimligen en autonom och frihetlig allmänhet. Då sker även mindre i det fördolda och korruptionen får svårare att frodas när privat och allmänt har klara, överskådliga spelregler. Transparens är mig veterligen en förutsättning för en fungerande demokrati. Så visst ska privata vinstintressen och allmänintressen vara klart åtskiljda!
När det gäller det snäva debattklimatet är det kanske värt att ha Foucault i åtanke och tanken att diskurslandskapet ej är statiskt. För ett mer inkluderande debattklimat är kanske det bästa att tänka sig att debattklimatet potentiellt är inkluderande. Vad är så ett inkluderande debattklimat? Rimligen ett debattklimat där det att tycka att samhället måste ha högt i tak och i så hög grad som möjligt vara öppet för var och en inte betraktas som konstigt. Ett debattklimat där det att propagera för en mesta möjliga totalitär ”fri marknad” anses sakna rim och reson. Då gäller det också att förhålla sig till debattklimatet SOM OM det vore ett sådant debattklimat, som ett första steg att faktiskt befinna sig i ett sådant debattklimat. Historien är bara ett landskap, framtiden rymmer oändligt många potentiella; det gäller bara att föreställa sig vilket debattklimat man vill ha och ”go for it”!
(även om jag har Asperger, eller kanske just därför, tycker jag mig ibland kunna betrakta kommunikationen såsom den sker mellan de flesta med ett utifrånperspektiv och hur det ibland kan vara nödvändigt att faktiskt riva sig ur en sorts ”umgängeshypnos” och förutsägbarhet om man till exempel vill ändra ett debattklimat – samtidigt vet jag att jag inte är den rätta att göra något sådant i praktiken, men kanske kunde det ibland vara nyttigt för somliga att ta råd och lära av folk med Asperger när det gäller olika sätt att ”koppla bort sig” från det ”sociala spelet” och på så sätt kanske kunna förändra diskurslandskapet. För egen del kopplar jag aldrig bort mig, det bara sker, men jag föreställer mig att ”vanliga” folk (som alltså inte har Asperger) skulle kunna lära sig av en del av oss som har Asperger just när det gäller att kunna undvika sociala ”fällor” och den förutsägbarhet som till exempel politiska moståndares ”fällor” gärna spelar på.
Jag vill väl här tillägga att ett skärpt intellekt, mycket kunskap, nyfikenhet, öppenhet och humor (en frisk blick, gott humör) förstås är guld värt när det gäller att bemöta de som är de som vill ha et solidariskt, fritt samhälles motståndare. Därför är jag glad över att ha röstat på dig på komigenlena.nu!
Mitt i prick Lena!!! Fullträff på Dagens Industris pubertala världsbild!
Kan inte Lena klart ut säga vad hon avser, gärna med exempel? På internet finns det inga begränsningar.
Förr var socialdemokraterna tydliga med vad avsåg: man skulle förstagliga banker, försäkringsbolag, läkemedelsindustrin etc. Eller löntagarfonderna skulle ta över ägandet av hela näringslivet.
Men nu kan Lena mfl tydligen inte säga vad de avser. Seså, vad menas egentligen med ”god samhällsstyrning” och ”allmänintressen ska skiljas från privata vinstintressen ”?
Erik: Vad sossarna anser, om dom nu anser något samlat, vet jag inte. Men BPs vd har intressanta synpunkter på saken på http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/1483327/Market-forces-risk-to-pupils-and-patients-says-BP-chief.html
Utförsäljningarna av Boultbee, uppdelandet av SJ in i 12 stycken olika statliga företag/institutioner som ska hålla på med intern låtsaskonkurrens, utbetalningssystem i förskolorna som gör att felprissättningar leder till miljonvinster över ett år.
Allt detta är exempel på när en enkel dogm: om någonting liknar en marknad kommer det att fungera bra. Notera att jag säger likna en marknad, eftersom dom flesta grejerna fortfarande är ganska långt borta från någon form av neoklassiskt ideal. Trots det använder man en teoretisk modell och tror att tåget kommer fungera om man gör en liten låtsaskonkurrensvärld inom den; jag läste propositionen, och diskussionerna om konkurrensproblemen är icke-existerande.
Vad ska man göra åt det? Man måste börja diskutera styrningen av staten utan skygglappar för problemen med marknadsutsättningen. Man måste inse att när man låter miljarder flöda till privata företag med små kontroller, etc.
Exempel på vad man kan göra är att kräva bättre kreditkontroller av nya friskolor, kanske kräva att banken ska garantera finansieringen de första åren för att nämna något. Diskutera öppet hur tåget ska finansieras. Öppet diskutera korruptionsproblemen som uppstår när man gör stora upphandlingar. Väga statens svårighet att göra effektiva upphandlingar mot deras svårigheter att driva effektiva organisationer.
Om du sedan läst Lenas blogg under en längre tid ser du att hon också poängterar kunskapens centrala roll i politiken. Hon är tydlig med var hon ser problem, men tror man på kunskapens centrala roll finns det en gräns för vilken konkretionsnivå man ska nå. Att förutspå konsekvenserna av specifika åtgärder kräver tillgång till långt mycket mer än sin egen lästid, utan Regeringskansliets kapacitet och remissförfarande.
Det blir lätt lite tokigt när man föreställer sig människan som en allt igenom rationell opportunist. Så fungerar den nyliberala världsmodellen. Tyvärr stämmer modellen inte överens med verkligheten (vilket modeller aldrig gör). Man missar sådant aspekter av relationer mellan aktörer som förtroende, viljan att göra rätt för sig och att få vara stolt över att göra ett bra jobb etc.
Erik: Jag blir faktiskt lite upprörd när jag läser din kommentar, därför att du samtidigt som du anklagar Lena och socialdemokraterna för olika saker, inte föregår med ett lysande exempel själv. Exakt när ville socialdemokraterna ”förstatliga alla banker, försäkringsbolag och läkemedelsindustrin etc.”? Så vitt jag vet föregick det inom partiet en debatt om socialisering av näringslivet inför valet 1948, vilket dock inte blev linjen som fördes. (S vann som bekant det valet också, men inget näringsliv förstatligades).
Även löntagarfonderna genomfördes ju faktiskt, men att de någonsin ”skulle ta över ägandet av hela näringslivet” verkar främmande.
Du använder ju visserligen exempel för att visa vad du menar här, men är det bättre när de saknar verklig förankring??
Det kan ju finnas en poäng i att, som Lena har fört fram i många inlägg, om man vill basera politiken på kunskap, inte bara spekulera och gissa sig fram, utan istället vara ärlig och medge att det tar tid och kraft att komma fram till mycket. Det är väl snarare något vi borde uppmuntra hos våra politiker?!?
De privata apoteken förstatligades* och Apoteksbolaget bildades 1970. Läkarkåren förstatligades de facto i samma veva genom att ersättningssystemet (”sjukronorsreformen”) ändrades i grunden. Banker och andra brancher stod näst på tur – men vikande valresultat, impopularitet hos tidigare genomförda reformer, lotteririksdagen 1973 och slutligen den borgerliga valsegern 1976 stoppade vidare förstatliganden. Annars hade vi kanske fått ett ”Bankbolag” på samma sätt som Apoteksbolaget.
Visst borde politik baseras på kunskap. Men det har den nästan aldrig gjort. Ta bara löntagarfonderna och Bottniabanan – två beslut som alla med tillstymmelse till kunskap visste var ren idioti, men som politiska vågmästare krävde för att stödja regeringen. Den tvåsiffriga inflationen Sverige hade under 70- och 80-talet hade inget med ”kunskap” att göra. Vari låg ”kunskapen” att under diskussionen om global uppvärmning och Kyoto-avtal lägga ner två svenska kärnkraftverk?
Så den politiker som vurmar för en kunskapsstyrd politik måste rasera 4/5 av det befintliga lagsystemet först.
* Om än på ett för apotekarna förmånligt sätt. De måste vara de bästa lobbyisterna i världen …
Det var förstås ett misstag att göra löntagarfonder till något som skulle skötas av staten, löntagarfonder var även ett svar på klagomål om att det inte fanns nog med kapital för investeringar. Med så stark ställning som fackföreningar hade då skull de förstås skött detta utan att blanda in staten, man kunde ha avsatt en del av det löneökningsutrymme man lyckat förhandla sig till för att fondera och investera på marknaden. För visst får väl folk organiserar sig i den nyliberala kapitalistmodellen och köpa vad de vill på marknaden?
Man skulle kunna ponera hur mycket av det svenska näringslivet som de idag ägt.
Sverige är ett kapitalistiskt land och inte någon marknadsekonomi, det är två helt skiljda saker! Marknadsekonomi är vad man hade på sina håll förr i världen, med torghandlar och dylikt! Kapitalismen fungerar helt annorlunda, kapitalismen är monopolistisk. Det är för att nationalekonomin utgår från att vi lever i en marknadsekonomi som dess förutsägelser hela tiden slår fel.
Skulle vara intressant att läsa lite om det. Finns det något skrivet du kan rekommendera?
Läs historikern Fernand Braudels ”Civilisationer och kapitalism 1400-1800” i tre band, om du orkar.
Annars ger dessa två artiklar av marxisten Lars Bergquist en viss inblick:
http://hem.bredband.net/marxforum/debatt/0004.htm
http://hem.bredband.net/marxforum/debatt/0005.htm
Jag kan även rekommendera det här blogginlägget av Rasmus Fleischer:
http://copyriot.se/2008/10/07/realkapitalism-ii-fernand-braudel-marknader-och-antimarknader/
För prediktioner baserade på antagandet om en oreglerad marknadsekonomi föreslår jag de första två kapitlen i läroboken på Nationalekonomi A. För prediktioner baserade på monopol, diskriminering, allmännyttiga varor och andra ”avarter” från det ni kallar nyliberala idéer så föreslår jag resterande femton-tjugo kapitel.
Fast det är ju avsevärt tråkigare läsning om nationalekonomi än det som bloggosfären bjuder på. Eller ekonomisk historia.
När jag läste Intermediate Microeconomics i Stockholm skulle jag säga att uppdelningen var 3-4-3 mellan föreläsningar om allmänna ämnen, föreläsningar som syftade mot bevisningen av effektiviteten av competitive model, och tre om problemen med externaliteter och informationsekonomi.
Men jag tror att även om kritiken av nationalekonomin är något orättvis i ljuset av nuvarande forskning har den ändå en poäng. Även om den fria konkurrensmodellen kompliceras något mer när man går vidare finns den kvar som ett ideal, och andra saker ska betraktas i relation till deras avvikelser från den fria konkurrensmodellen.
Efter att folk lämnar A-kursen verkar de alltid tro att marknader är betydligt mer effektiva än vad nationalekonomisk forskning numera anser, och där har ämnet ett visst ansvar att välja sin framställningsmetod. På senare tid har jag läst både ekonomisk historia och nationalekonomi, och låt mig dela med mig några skillnader i perspektiv.
I mikroekonomi börjar man med preferenser, härleder den fria konkurrensens effektivitet, och sen visar man hur informationsfrågor och marknadskoncentration kan skapa problem.
I ekonomisk historia lästa jag Chandlers historia om storföretagens framväxt i USA, Storbritannien och Tyskland. Här fokuserar analysen på försöken att göra vertikal och horizontell integrering för att minska transaktionskostnaderna, öka produktionsnivån för att utnyttja stordriftsfördelar samt strategiska insatser i forskning och utveckling.
Skillnaden är att i Chandlers historia så är störningarna i den fria konkurrensmodellen i centrum: transaktionskostnader, stordriftsfördelar, reklam spelar centrala roller i marknader som alltid är oligpol/monopol. Den effektiva lösningen av allokeringsproblemet med givna prefenser blir inte lika viktigt då preferenser delvis är endogena pga företagens stora reklambudgetar.
Nu skulle du kunna säga att i affärshistoria är det mer lämpligt att använda det här perspektivet och att nationalekonomer vet det. Det tror jag säkert att det vet, men det här handlar om en mycket stor del av ekonomin, och ska man då framställa ekonomin som perfekt konkurrens med störningar? Ger sådana här beskrivningar av ekonomin anledningar att diskutera om startpunkten och ”idealet” ska vara annorlunda.
Jag är själv inte helt säker, men det känns som att många av problemen vi har med järnvägen skulle ha varit mindre om vi hade mer tankar om stordriftsfördelar/transaktionskostnader och mindre tankar om att man ska försöka approximera den fria konkurrensmodellen så bra som möjligt.
Kanske ska man vänta i ekonomin med en förenande teori? Vi kan ju se härledningen av hur preferenserna leder till efterfrågerkurvor, som tillfredställs av konkurrerande firmor som en läcker matematisk överbyggnad av intuitiva resonemang, men att man lära sig mycket utan att veta det.
Istället kunde man på grundnivå diskutera problemlösningsverktyg med hjälp av den nyaste forksningen. Detta skulle ju göra att de som kommer ut med bara NEK A+B är bättre rustade att använda den senaste forskningen till att fatta vettiga beslut?
Hannes, du har förmodligen rätt i att man alltid kan vara mer pedagogisk. Å andra sidan råder det i mitt tycke inget som helst tvivel om var antagandena börjar och var resultaten tar vid inom nationalekonomi. Även vid grundkurserna. Och det är mer än jag kan säga om vissa andra samhällsvetenskaper. Det faktum att nationalekonomin slåss med ”blanka svärd” och tydligt radar upp antagandena bakom analysen var skälet till att jag gick in i gemet till att börja med.
Till (några av) dina invändningar.
Det finns en avsevärd pedagogisk och metodologisk fördel att utgå från en stiliserad modell. Det faktum att transaktionskostnader, stordriftsfördelar och endogena preferenser/institutioner överhuvudtaget har blivit meningsfulla akademiska koncept bygger på att Arrow-Debreu lade grunden för en sådan diskussion. De lade fram en precis modell som utgick från motsatsen (avtagande marginalproduktion, inga transaktionskostnader, och exogena preferenser), med tydliga normativa och positiva prediktioner. Det har väglett vår förståelse när vi jämför olika marknader, till exempel kapitaltunga industrier och blocket.se. I den mån delar av Arrow-Debreu-ekonomin falsifierats visar det på svagheter i den här specifika teorin, men inte i den nationalekonomiska metoden. Tvärt om är det är en styrka att kunna lägga fram hypoteser som kan falsifieras.
Låt mig också peka på något av en motsägelse i den här diskussionen, nämligen att flera av de koncept som ”alternativa ekonomer” vurmar för i princip bara går att förstå i ljuset av den neoklassiska världsbilden. Betrakta utsagan att en marknad måste regleras på grund av externaliteter. Till saken hör att konceptet ”externalitet” är fullständigt obegripligt utan att först definiera hur en effektiv marknad fungerar. Inte oväntat var det också en av de mest inflytelserika neoklassiska nationalekonomerna (Arthur Pigou) som först definierade detta koncept (den samtidiga Johan Maynard Keynes var helt oimponerad av både fattigdoms- och miljöfrågor).
Konceptet om externaliteter gör det möjligt att förstå miljöproblematikens särart som samhällsproblem. Inom de mer kvalitativa samhällsvetenskaperna tycks miljöproblem vara en i mängden av hemskheter, tillsammans med social utslagning, materiell fattigdom, stora inkomstskillnader, etc., som alla är resultatet av någon slags överordnad, kapitalistisk samhällsidé. Policyprecisionen blir därefter. Den helt ovetenskapliga slutsatsen att ekonomiska incitament fungerar när det handlar om beskattning av alkohol och fossila bränslen, men inte när det gäller hur mycket man vill arbeta, är karaktäristisk.
Ängsligheten inför falsifierbara hypoteser tillsammans med oviljan att formalisera kontrafaktiska situationer är det viktigaste skälet att övriga samhällsvetenskapliga discipliner inte tillnärmelsevis fått lika stort inflytande inom politiken. Ingen bryr sig om forskning utan udd, som på varje fråga om policy svarar ”mer resurser behövs”. Kritiken blir därför lite talande. Nationalekonomin måste förändras, säger icke-ekonomerna, men hoppet sätts till kvinnor och män som går runt och kallar sig nationalekonomer. De mesta vi vet om ”misslyckad ekonomisk politik” kommer också från nationalekonomer själva.
Jag kan bara spekulera, men jag anar att Lena Sommestad hyser en viss aversion mot att låta ”ekonomistisk” i den här bloggen, där hon försöker uppmana till hopp om alternativa samhällen. Då är det mer konsistent med den Stora Berättelsen att det är hela det nationalekonomiska paradigmet det är fel på. Hon föreföll avsevärt mer pragmatisk som miljöminister, då hon hade chansen att ta tillbaka många av de här hemska nittiotalsreformerna hon identifierat (avvecklingen av energimarknaden, t.ex.) men avstod. Den förhatliga nationalekonomiska forskningen kan tydligen förvränga även de bästa i maktposition! Vi får hoppas att det går bättre nästa gång, om det blir någon.
Kärleksfullt
Niklas B.
Hm, du lär inte ha läst http://dagbladet.se/ledare/1.2718850-drar-riskkapital-fran-miljon. Sommestad kunde inte fritt bestämma som miljöminister, hon var beroende av andra departement. Det är just därför hon borde bli statsminister, eftersom det ger störst makt över utformandet av regeringspolitiken. Tyvärr är det så att miljödepartementet har en för låg prioritet i dag i förhållande till de utmaningar vi har, därmed kunde Sommestad heller inte få det genomslag hon ville som miljöminister. Även om den hållbara utvecklingen ”skulle vara övergripande” när hon var i regering, försvårade ”näringsdepartementet ständigt […] arbetet med sin konkurrensutsättning.”
I dag vet Sommestad ännu mer och förhoppningsvis får hon snart möjlighet att prägla politiken i ännu högre grad än tidigare. Vi ska väl heller inte glömma att Sverige trots allt aldrig har haft en mer ambitiös miljöpolitik än när hon var miljöminister.
Ditt svar innehåller både en del direkta svar, och en del lite mer bredare kommentarer. Jag fokuserar på diskussionerna kring huruvida kritiken är rättvis mot nationalekonomin. Här håller jag med om en del du skriver, men inte allting.
Först tänkte jag kommentera ett antal faktapåståenden. Du skriver att det är tydligt i nationalekonomin var antagandena slutar och var resultaten börjar. Här håller jag inte med. Jag rekommenderar ”Asymmetric Information about Perfect Competition” där Scott Beaulier går igenom behandlingen av antagandet om perfekt information i grundläggande mikroekonomiska böcker. Det nämns mycket dåligt och i den centrala boken av Mankiw nämns det enligt Beaulier inte alls (har den inte hemma för att kontrollera, men jag litar på honom, det är 2004-upplagan).
Asymmetrisk information är som både du och jag vet fullständigt centralt och det där verkligheten skiljer sig mest ifrån modellen. Med perfekt information existerar inte doktorer och en stor andel av finansmarknaden, vi läser inte tidningar, söker inte jobb, går inte på jobbintervjuer, etcetera, etcetera. Att inte nämna det här på grundkursnivå är tämligen allvarligt. Jag vet att pedagogiken går ut på att man lär eleverna grunden i de första kurserna och komplicerar alltmer ju längre man kommer.
Det är här jag vill peka på att de flesta går ut i yrkeslivet efter A och kanske B-kursen, och att man därför har ett ansvar för att ge dem en bra bild av ämnet. Min erfarenhet av människor som enbart gått en kurs nationalekonomi är att dom har ett överdrivet självförtroende i sin egen kunskap, med kommentarer såsom ”kapitalackumulation genom oljan påverkar inte Nigerias långsiktiga ekonomiska utveckling, eftersom endast teknikfaktorn t avgör långsiktig tillväxt”. Du och jag skulle kunna dividera mycket länge om naturresursers effekter på ekonomisk tillväxt, och vi skulle nog inte acceptera det Solowbaserade argumentet. Men i nationalekonomi A är min uppfattning att man inte lär sig tillräckligt mycket om spretiga forskningsinriktningar, utan teorierna undervisas mer som sanningar.
Detta förstärks än mer av att mikroböcker innehåller exempel på när folk ”gör fel”. Exempel kan vara diskussioner kring cash benefits vs kind benefits, ett par enkla nyttografer och håna motståndaren. Det finns definitivt goda argument för att cash benefits är bra, men att säga det som en generell lag är definitivt fel. Här kan vi jämföra med personlig assistanssystemet där man ger miljontals kronor i handen jämfört med ett där man erbjuder en personlig assisstent till en person: det är uppenbart att det senare systemet erbjuder mindre incitament till fusk, så om man inte har perfekt information kan det vara att föredra.
Stod det här i min mikrobok (Perloff)? Nej, istället ska man lära sig att ens nyvunna kunskap gör att man kan mästra folk med ens mer äkta förståelse av hur verkligheten förhåller sig.
Summa summarum: grundkursen är inte alltid tydlig med de antaganden som görs, och metoden med att börja med extremt simpla modeller gör att folk blir för säkra på sina slutsatser, en tendens som ibland påhejas av böckerna.
Sedan måste jag säga att påståendet att transaktionskostnader, skalfördelar, institutioner och endogena preferenser blev meningsfulla koncept genom Arrow-Debreu är något jag inte riktigt förstår. Visst, Arrow-Debreu visade att man under vissa antaganden har en prisvektor som gör att tillgång och efterfrågan går ihop, men det var väl egentligen en formalisering av en uppfattning som man hade antagit var sann sedan Walras eller tidigare? Coase skrev Nature of the Firm redan 1937, men var sättet han diskuterade transaktionskostnader på meningslöst? Det jag kallar endogena preferenser kallar andra reklam och var veterligen känt innan Arrow-Debreu; och ? Stordriftsfördelar ligger ju mycket nära Adam Smiths tankar om specialisering som fanns på 1700-talet?
Min tolkning är att du menar att dessa inte var ”meningsfulla akademiska begrepp” innan det kom ett paradigm där ekonomin modellerades mer strikt matematiskt, och att denna strikta formalism möjliggjorde att dessa tidigare existerande flummiga begrepp kunde tydliggöras och testas.
Man kommer till sin relation till matematiken här. Som utbildad matematiker håller jag med dig på ett plan om att det givetvis är bra med matematisk formalism. På ett annat plan känner jag att det kan finnas en rad meningsfulla insikter som går förlorade när man satsar för hårt på matten. Min grundidé här är att man underskattar människans förståelse för tämligen komplex social dynamik utan matematik. Jag gjorde en gång ett test för mig själv om varför människor egentligen blir irriterade om man inte röjer köket, och det blir i slutändan en ganska komplex spelteoretisk modell med bestraffningar och en osäker tidshorisont, etcetera. Uttrycket ”more art than science” gäller en ganska lång rad mänskliga fenomen och att reducera t ex politisk dynamik och förtroendebyggande till spelteori är ganska svårt, och i slutändan reproducerar man det man redan visste genom ett klokt val av antaganden. Poängen är att om man kommer från samma kulturella bakgrund har man en så stor mängd dolda antaganden att man kan föra ömsesidigt förståeliga debatter med en tämligen djup gemensam intuition för när olika antaganden gäller eller inte. På så sätt kan man komma längre än om man tvingas formalisera allt. Det involverar naturligtvis en risk för missförstånd vilket är anledningen att vissa humanistiska vetenskaper inte kommer någonvart, men det är inte säkert att man ska slänga bort allt.
En motivering jag skulle kunna ha för värdet av ett icke-matematiskt förhållningssätt ibland är att företag själva gör det. Naturligtvis använder man kvantitativa data men folk som jobbar inom vinstdrivande företag pratar gärna om ”företagskultur”, ”motivation”, ”glädje på jobbet”, ”känslan av ett gemensamt mål”, och andra tämligen vagt definierade begrepp utan att formalisera deras exakta matematiska relation till olika stimuli. Varför skulle vinstdrivande företag konsekvent välja en underlägsen form av kunskapsdiskussion (speciellt i en konkurrensutsatt marknad borde de bli utslagna)? Eller kan det vara så att icke-matematisk debatt ibland kan vara en effektivare väg mot sanningen?
Därför skulle jag gå emot att säga att begrepp är vetenskapligt sätt meningslösa om man inte nått Arrow-Debreus nivå av matematisk formalism. Institutioner, skalfördelar och transaktionskostnader var upptäckta långt innan, och snarare kan det vara så att man tappade lite ”sunt förnuft” när man slängde bort det som var svårt att modellera. Se exemplet ovan, får man inte säga företagskultur bara för att man inte definierat det matematiskt?
Då jag inte vill fortsätta inlägget för länge ska jag bara avsluta med att du borde se över din relation till andra samhällsvetenskapliga discipliner. Du kan inte försvara nationalekonomin mot orättvisa attacker och samtidigt summera övrig samhällsvetenskap som att dom anser att alla samhällsproblem är ”resultatet av någon slags överordnad, kapitalistisk samhällsidé”. Sociologi, geografi och historia innehåller en bred samling olika idéer, och inte sällan har idéer kommit till ekonomin utifrån. Exempelt är med Krugmans idéer om ekonomisk geografi som som liknar de som Allan Pred hade (och än tidigare von Thünen). När jag har studerat nätverksekonomi och formella idéer för innovationsspridning kommer mycket från sociologer som Katz, men även från svenska geografer såsom Thorsten Hägerstrand vars doktorsavhandling var en mycket gedigen studie av innovationsspridning och dess geografiska natur.
Det är mycket jag beundrar i nationalekonomin och många av mina favoritsamhällsvetare är ekonomer. Däremot tror jag att ämnet skulle vinna på att vara mindre nedlåtande mot andra discipliner, och förstå vilken enorm teoriskatt det finns av de många som har tänkt länge och djupt om samhället (oftast när jag läser stora samhällsvetare som inte är postmodernt flummiga går deras teorier att formulera skissartat ekonomiskt också).
Alltså, mer verklighetsorienterad och något mindre självsäker utbildning på grundnivå. Mer insikt om att det finns en värld av kloka tankar innan Arrow-Debreu. Mer respekt för att det går att tänka på samhället klokt även om man inte är nationalekonom. Det finns säkert fler kritikpunkter men jag är ingen rabiat motståndare till hela ämnet, jag ska ju bli nationalekonom ;)!
Hälsningar,
Hannes
Herrejösses, vilka långa inlägg. Om poängen är att nationalekonomer kan uttrycka sig kort och koncist så har vi väl falsifierat oss själva… 😉
I princip håller jag med om ”andemeningen” i ditt inlägg. Ett par reflektioner:
1. Grundkursen innehåller inga ord om asymmetrisk information? Det lät så obekant att jag blev tvungen att ta fram min gamla kursbok (Pindyck och Rubinfeldt, femte utgåvan). Det tog inte så lång tid att hitta: ett tips är att söka under kapitelrubriken ”Markets with Asymmetric Information”. Men jag kanske hade tur.
2. Det akademiska utbytet mellan sociologer, ekonomer och kulturgeografer är internationellt mycket bra och präglas i min mening av både nyfikenhet och respekt (jag själv citerar både etnografer och antropologer i min forskning). Mina surmulna kommentarer återspeglar övriga kommentarer i den här bloggen. T.ex dina egna: ”istället ska man [i nationalekonomi] lära sig att ens nyvunna kunskap gör att man kan mästra folk med ens mer äkta förståelse av hur verkligheten förhåller sig.” Really?
4. Med det sagt så tycker jag inte att övriga samhällsvetenskaper är lika duktiga på att mejsla fram precisa stöd för policy (inte nödvändigtvis ”rätt” policy, nota bene). I synnerhet inte inom miljöpolitik. Det är ett uttalande jag inte tycker är vare sig kontroversiellt eller överdrivet självsäkert. Men i den mån det är självsäkert så skulle jag kunna drista mig till att säga att det är självsäkerheten och förmågan att bortse från gängse trendiga berättelser om samhället (det du kallar ”verklighetsförankring”) är orsaken till detta.
5. Du har helt rätt i att de flesta nationalekonomiska resultat existerade innan Arrow-Debreu formaliserade dem. Det var slarvigt uttryckt av mig. Jag brukar hänvisa till Arrow-Debreu som en precis syntes av neoklassisk nationalekonomi för att undvika missförstånd (neoklassisk nationalekonomi betyder lite olika saker beroende på vem man diskuterar med, har jag märkt). Det gick ju sådär. I mitt tidigare svar får man för handen att diskussionen började med deras uppsatser från sjuttiotalet (jag skriver ”lade grunden”); det är naturligtvis helt ahistoriskt.
6. Det här med ”verklighetsorienterad utbildning” är något som behöver specificeras tydligare. Ska vi förankra modellerna i studenternas förförståelse av hur världen fungerar? Men tänk om denna förförståelse är helt galen och behöver raseras? Alla deduktiva modeller (även den du verka gilla) bygger i slutändan på metafysiska antaganden och det finns ingenting att förankra dem i annat än möjligtvis lustiga anekdoter som appellerar till studenternas fantasi.
Utmaningen för nationalekonomi-kritikerna är att försanthålla de två premisserna för samtalet samtidigt, dvs. svara på varför (1. ) neoklassisk nationalekonomi är det ”förhärskande” idéparadigmet inom dagens politik, samtidigt som det (2.) är verklighetsfrånvänt och oanvändbart. Antingen har nationalekonomerna en otrolig förmåga att dupera i övrigt smarta politiker och ”kuppa” sig in på regeringskansliet, eller så är någon eller båda premisserna fel.
Respektfullt,
Niklas B.
Ping: Politik är att vilja – Mp och S inför ett vägval | Martin Westin
Mycket diskuterande om ekonomer och deras alster.där de försöker bevisa något som inte går att bevisa.Det knepiga är att alla dessa ekonomers påståenden inte går att bevisa eller motbevisa förrän tiden runnit ut och då visar det sig oftast att de haft fel. Ta dem inte på allvar!
Socialdemokratin talade förr om” blandekonomi ” i borgerliga kretsar ett mycket förhatligt system. Även socialdemokraterna har vad man kan se
övergett systemet med både gemensamt ägda och privata företag och därtill alla viktiga samhällsfunktioner i det gemensammas ägo. Vad var egentligen felet med detta system. Det skulle vara intressant att höra Lenas åsikt om detta.
Kina och i även Ryssland har med utomordentliga resultat gått över till detta .Vad jag förstår förenar blandekonomin kapitalismen och socialismen på ett förträffligt sätt och kan stoppa de värsta avarterna i båda dessa system.Det har också visat sig i det helkapitalistiska Amerika att staten fick ta över stora företag, som enligt deras egen doktrin borde gått i konkurs.
Ping: Makthavare.se » Krönika: ”Damberg hårdare drabbad av politisk etikettering”