Pragmatism krävs – även från högern

Peter Wolodarski är en av Sveriges mest inflytelserika opinionsbildare. Med DN som plattform har han stor makt att sätta bilden av hur Sveriges historia och nutid ska beskrivas och tolkas.

I dagens krönika, ”Lärdomar från två förlorade decennier”, gör han sitt bästa för att  beskriva radikal, socialdemokratisk kritik mot nyliberala reformer som ett historiskt brott mot en klok och pragmatisk socialdemokratisk politik. Det faktum att även partiets nestor Ingvar Carlsson idag är kritisk mot det marknadsliberala systemskiftet viftar Wolodarski bort som ”tröttsam debattretorik”. ”Intressantare”, enligt Wolodarski, är att luta sig tillbaka mot vad Ingvar Carlsson sa i en intervjubok för för tre år sedan – då Carlsson var mer självkritisk mot den egna politiken. Bättre enligt Wolodarski är självklart också att luta sig mot Kjell-Olof Feldt, idag en av de främsta företrädarna för vinstintressen i välfärden.

Wolodarski citerar Feldt, som varnar för att ”den interna S-striden om vinster i välfärdssektorn kan utvecklas till ett problem som blir lika svårt att hantera för partiet som en gång löntagarfonderna”. Han upprepar borgerlighetens favoritberättelse om 1970- och 1980-talet som ”förlorade decennier” och drar paralleller till socialdemokratin under 1950-talet och 1960-talet, då partiet var pragmatiskt och ”inte var ute efter att bekämpa det privata näringslivet.” Detta, påminner Wolodarski, var en tid då ”kompromisser och samarbete var framgångsfaktorn, inte konfrontation. Politiken riktades mot den växande medelklassen. Så lyckades man från Per Albin Hanssons dagar samla stora delar av valmanskåren bakom sig.”

Wolodarskis har alldeles rätt i ett faktum: Socialdemokratin lyckades under lång tid driva en politik både i samförstånd med svenskt näringsliv. Man gjorde det också på ett sätt, som var till gagn för de breda löntagargrupperna, från arbetare till tjänstemän. Framgångsdecennierna på 1950- och 1960-talet var inte bara en framgångsperiod för näringslivet. Det var en framgångstid för det som då kallades ”det starka samhället”. Den tidigare djupt segregerade svenska skolan fördes samman i en integrerad enhetsskola, där alla barn fick en chans till god utbildning. Investeringar styrdes till bostadsbyggande och infrastruktur. Starka socialförsäkringssystem garanterade social trygghet. Full sysselsättning rådde. Sverige drev en aktiv arbetsmarknadspolitik som saknade motstycke i Europa. När Sverige under 1970- och 1980-talet som första land i världen tvingades hantera en kraftigt växande, äldre befolkning, möttes detta med en imponerande satsning på väl fungerande äldreomsorg och äldreservice, i kombination med utbyggnad av barnomsorg och fritidshem.

När Wolodarski försöker placera oss som ifrågasätter vinster i välfärden, eller i övrigt kritiserar den extrema liberalisering som genomförts i svensk offentlig sektor, som radikaler som inte hör hemma i en tradition av socialdemokratisk pragmatism, då driver han helt enkelt en tes som saknar all rimlighet.

Jag vill hävda att det förhåller sig precis tvärtom. Att motsätta sig vinster i välfärden är just ett uttryck för den klokhet och pragmatism, som alltid har utmärkt socialdemokratin. Idén att offentligfinansierad skola ska drivas med vinst är en högerradikalism som saknar motstycke i Norden och Europa. Vinster i skolan är inte tillåtna i Norge, inte i Finland, och inte i Danmark. Att skolor ska drivas utan vinst är en självklarhet för brittiska tories och tyska CDU. Inga framstående engelska eller amerikanska universitet drivs med vinst. Till och med i USA är skolor utan vinst det normala. Försöket med amerikanska ”charter schools”, som drivs med vinst, har utsatts för massiv kritik.

När Wolodarski med hänvisning till Kjell-Olof Feldt försöker skapa bilden av att de som idag ifrågasätter vinster i välfärden driver en radikalisering av socialdemokratisk politik av samma art som löntagarfonderna, saknar han också trovärdighet. Löntagarfonderna var verkligen radikala förslag, som följde på den genomgripande radikalisering av svensk politisk debatt som präglade 1970-talet. Detta är inte alls fallet med kritiken mot vinstintressena i välfärden, och i synnerhet inte kritiken mot vinstintressen i skolan.

Som hård kritiker av vinster i skolan anser jag att Socialdemokraterna ska förbli ett pragmatiskt parti, som bygger sin politik på kunskap, och som värnar en politik för ett framgångsrikt näringsliv och hållbart nationellt välstånd. Men Socialdemokraterna ska också vara ett parti, som värnar jämlikhet och alla människors lika värde; och ett parti som företräder löntagares och konsumenters intressen. I Sverige har utvecklingen under de senaste 20 åren gått åt fel håll på flera av de områden som är centrala för socialdemokratin. Ojämlikheten har ökat. Barnfattigdomen växer och barns livschanser blir alltmer olika. Skolan i Sverige är inte längre likvärdig och resultaten sjunker. Vi är på väg tillbaka till den segregerade och ojämlika skola, som Socialdemokraterna under decennier kämpade för att förändra. Veckans rapport från Skolverket klargör problemet.

Dagens högerregering bedriver en ekonomiskt ansvarslös politik. Man håller statsbudgeten i balans, men under denna yta av ansvarsfyllt ledarskap undergrävs Sveriges långsiktiga välstånd. Medan privatkonsumtionen bland de högst avlönade tillåts öka i snabb takt, ligger investeringarna  i bostäder och infrastruktur på historiskt låga nivåer, och skattepengar avsedda för utbildning och sjukvård försnillas i smarta skatteupplägg. Allt fler barn växer upp i fattigdom. Skolresultaten sjunker. Ojämlikheten i hälsa växer. Detta är en situation som inte har någon likhet med det pragmatiska 1960-talet, då landets resurser satsades på gemensamma framsteg.

Pragmatism och samarbetsanda är goda egenskaper – men det krävs inte bara att socialdemokrater är pragmatiska och samarbetsinriktade. Dessa goda egenskaper bör också avkrävas högern och näringslivet. Den egoism, kortsiktighet och ansvarslöshet som idag präglar högern och delar av svenskt näringsliv är inte acceptabel. De välfärdsföretag som gör vinster på att undergräva en likvärdig, svensk skola och som undergräver förtroendet för den generella välfärdspolitiken har överskridit gränsen för vad den framgångsrika svenska samhällsmodellen tål. En av Socialdemokraternas viktigaste uppgifter inför valet 2014 är att göra klart hur man på ett klokt och ansvarsfullt sätt kan vända den kommers med skattemedel och den privatisering av det det offentliga uppdraget, som riskerar att knäcka inte bara förtroendet för arbetarrörelsen utan också förtroendet för politiken och demokratin.

Mer bloggat om dagens nyliberala samhälle: LO-bloggen, Riksdagsledamot emeritus, Kjell Rautio, Ingemars nya blogg.