Pragmatism krävs – även från högern

Peter Wolodarski är en av Sveriges mest inflytelserika opinionsbildare. Med DN som plattform har han stor makt att sätta bilden av hur Sveriges historia och nutid ska beskrivas och tolkas.

I dagens krönika, ”Lärdomar från två förlorade decennier”, gör han sitt bästa för att  beskriva radikal, socialdemokratisk kritik mot nyliberala reformer som ett historiskt brott mot en klok och pragmatisk socialdemokratisk politik. Det faktum att även partiets nestor Ingvar Carlsson idag är kritisk mot det marknadsliberala systemskiftet viftar Wolodarski bort som ”tröttsam debattretorik”. ”Intressantare”, enligt Wolodarski, är att luta sig tillbaka mot vad Ingvar Carlsson sa i en intervjubok för för tre år sedan – då Carlsson var mer självkritisk mot den egna politiken. Bättre enligt Wolodarski är självklart också att luta sig mot Kjell-Olof Feldt, idag en av de främsta företrädarna för vinstintressen i välfärden.

Wolodarski citerar Feldt, som varnar för att ”den interna S-striden om vinster i välfärdssektorn kan utvecklas till ett problem som blir lika svårt att hantera för partiet som en gång löntagarfonderna”. Han upprepar borgerlighetens favoritberättelse om 1970- och 1980-talet som ”förlorade decennier” och drar paralleller till socialdemokratin under 1950-talet och 1960-talet, då partiet var pragmatiskt och ”inte var ute efter att bekämpa det privata näringslivet.” Detta, påminner Wolodarski, var en tid då ”kompromisser och samarbete var framgångsfaktorn, inte konfrontation. Politiken riktades mot den växande medelklassen. Så lyckades man från Per Albin Hanssons dagar samla stora delar av valmanskåren bakom sig.”

Wolodarskis har alldeles rätt i ett faktum: Socialdemokratin lyckades under lång tid driva en politik både i samförstånd med svenskt näringsliv. Man gjorde det också på ett sätt, som var till gagn för de breda löntagargrupperna, från arbetare till tjänstemän. Framgångsdecennierna på 1950- och 1960-talet var inte bara en framgångsperiod för näringslivet. Det var en framgångstid för det som då kallades ”det starka samhället”. Den tidigare djupt segregerade svenska skolan fördes samman i en integrerad enhetsskola, där alla barn fick en chans till god utbildning. Investeringar styrdes till bostadsbyggande och infrastruktur. Starka socialförsäkringssystem garanterade social trygghet. Full sysselsättning rådde. Sverige drev en aktiv arbetsmarknadspolitik som saknade motstycke i Europa. När Sverige under 1970- och 1980-talet som första land i världen tvingades hantera en kraftigt växande, äldre befolkning, möttes detta med en imponerande satsning på väl fungerande äldreomsorg och äldreservice, i kombination med utbyggnad av barnomsorg och fritidshem.

När Wolodarski försöker placera oss som ifrågasätter vinster i välfärden, eller i övrigt kritiserar den extrema liberalisering som genomförts i svensk offentlig sektor, som radikaler som inte hör hemma i en tradition av socialdemokratisk pragmatism, då driver han helt enkelt en tes som saknar all rimlighet.

Jag vill hävda att det förhåller sig precis tvärtom. Att motsätta sig vinster i välfärden är just ett uttryck för den klokhet och pragmatism, som alltid har utmärkt socialdemokratin. Idén att offentligfinansierad skola ska drivas med vinst är en högerradikalism som saknar motstycke i Norden och Europa. Vinster i skolan är inte tillåtna i Norge, inte i Finland, och inte i Danmark. Att skolor ska drivas utan vinst är en självklarhet för brittiska tories och tyska CDU. Inga framstående engelska eller amerikanska universitet drivs med vinst. Till och med i USA är skolor utan vinst det normala. Försöket med amerikanska ”charter schools”, som drivs med vinst, har utsatts för massiv kritik.

När Wolodarski med hänvisning till Kjell-Olof Feldt försöker skapa bilden av att de som idag ifrågasätter vinster i välfärden driver en radikalisering av socialdemokratisk politik av samma art som löntagarfonderna, saknar han också trovärdighet. Löntagarfonderna var verkligen radikala förslag, som följde på den genomgripande radikalisering av svensk politisk debatt som präglade 1970-talet. Detta är inte alls fallet med kritiken mot vinstintressena i välfärden, och i synnerhet inte kritiken mot vinstintressen i skolan.

Som hård kritiker av vinster i skolan anser jag att Socialdemokraterna ska förbli ett pragmatiskt parti, som bygger sin politik på kunskap, och som värnar en politik för ett framgångsrikt näringsliv och hållbart nationellt välstånd. Men Socialdemokraterna ska också vara ett parti, som värnar jämlikhet och alla människors lika värde; och ett parti som företräder löntagares och konsumenters intressen. I Sverige har utvecklingen under de senaste 20 åren gått åt fel håll på flera av de områden som är centrala för socialdemokratin. Ojämlikheten har ökat. Barnfattigdomen växer och barns livschanser blir alltmer olika. Skolan i Sverige är inte längre likvärdig och resultaten sjunker. Vi är på väg tillbaka till den segregerade och ojämlika skola, som Socialdemokraterna under decennier kämpade för att förändra. Veckans rapport från Skolverket klargör problemet.

Dagens högerregering bedriver en ekonomiskt ansvarslös politik. Man håller statsbudgeten i balans, men under denna yta av ansvarsfyllt ledarskap undergrävs Sveriges långsiktiga välstånd. Medan privatkonsumtionen bland de högst avlönade tillåts öka i snabb takt, ligger investeringarna  i bostäder och infrastruktur på historiskt låga nivåer, och skattepengar avsedda för utbildning och sjukvård försnillas i smarta skatteupplägg. Allt fler barn växer upp i fattigdom. Skolresultaten sjunker. Ojämlikheten i hälsa växer. Detta är en situation som inte har någon likhet med det pragmatiska 1960-talet, då landets resurser satsades på gemensamma framsteg.

Pragmatism och samarbetsanda är goda egenskaper – men det krävs inte bara att socialdemokrater är pragmatiska och samarbetsinriktade. Dessa goda egenskaper bör också avkrävas högern och näringslivet. Den egoism, kortsiktighet och ansvarslöshet som idag präglar högern och delar av svenskt näringsliv är inte acceptabel. De välfärdsföretag som gör vinster på att undergräva en likvärdig, svensk skola och som undergräver förtroendet för den generella välfärdspolitiken har överskridit gränsen för vad den framgångsrika svenska samhällsmodellen tål. En av Socialdemokraternas viktigaste uppgifter inför valet 2014 är att göra klart hur man på ett klokt och ansvarsfullt sätt kan vända den kommers med skattemedel och den privatisering av det det offentliga uppdraget, som riskerar att knäcka inte bara förtroendet för arbetarrörelsen utan också förtroendet för politiken och demokratin.

Mer bloggat om dagens nyliberala samhälle: LO-bloggen, Riksdagsledamot emeritus, Kjell Rautio, Ingemars nya blogg.

20 kommentarer

Under Demokrati, Hållbar samhällsutveckling

20 svar till “Pragmatism krävs – även från högern

  1. Tobias

    Skönt att du finns Lena! Blev lite håglös i morse när jag såg att Niklas Nordström RT:ade Peter Wolodarskis text och sedan twittrade ”@pwolodarski som alltid intressant och läsvärt Peter!”.

  2. Karin

    Tack för ett mycket bra inlägg!

  3. Det är skillnad på 50-60 talet och idag. Då fanns det inga riskkapitalister som det finns idag. Då fanns det inga privata skolor utan de skolor som var av privat natur bekostades med egna medel. Då fanns det ingen skattefinansierad skolpeng som de privata skolorna kunde dra nytta av. I dag finansieras de privata alternativen av skattemedel. Skattemedel som går till privata bolag i skatteparadisen. Om nu de privata skolorna skall få skolpeng så bör vinsten redovisas och avdrag på skolpengen göres med det belopp som redovisas i vinst. Å andra sidan så skapas det väl ett sådant system då så att vinsten ”trollas” bort. För övrigt så anser jag att välfärden inte skall skapa vinster.

  4. Tar O´ger

    Tack för ditt inlägg! Kapitlet ” Dagens högerregering…. (med slutet) resurser satsades på gemensamma framsteg.” var lysande klarsynt! Men högern har ju varit pragmatisk mot sina egna anhängare, med och från våra gemensamma skattepengar. Nu har de förstått, att game is over och börjat härska genom att söndra. Nu haglar felaktiga historiebilder tillsammans med anklagelser om bidragslinjer, bristande samarbetsvilja
    etc etc. Man vet historiskt sett , vilka argument högern använder mot vänstern: ikväll kommer vi att höra om ” kommunismspöket”,” över en miljon människor i utanförskap”, ” ungdomar som socialdemokratin vägrar
    arbete” och alla andra tröttsamma anklagelser de kommer med ,när de helt saknar saklighet och riktiga argument.

  5. En grund (bland många, förstås) för en pragmatisk politik skulle kunna vara Douglass Norths Understanding the Process of Economic Change från 2005. Där konstaterar han att alla typer av transaktioner mellan människor är förenade med kostnader, och att de som är förenade med högst kostnader historiskt sett har tenderat att skötas utanför marknaden, i form av offentliga tjänster. Det blir billigast på det sättet.

    Det är för övrigt en smula kul att även pålitliga marknadsekonomer som t.ex. Magnus Henrekson blir alltmer skeptiska till fundamentalismen hos t.ex. den svenska regeringen:

    ”Dagens välfärdstjänster handlas på så kallade kvasimarknader (Le Grand och Bartlett 1993) med en räcka problem som måste hanteras: tjänsterna ifråga är komplexa och svåra att upphandla, formaliserade upphandlingsprocesser gynnar stora aktörer och begränsar konkurrensen, kvalitetsförbättringar belönas inte, onödig överkapacitet kan uppstå, informationsbrister försvårar brukarnas beslutsfattande, uppföljning och kontroll är kompetens- och resurskrävande, det finns segregerande krafter och enskilda brukare tar inte hänsyn till hur samhället i stort påverkas. Det kräver ingen större eftertanke för att inse att manipulation och slöseri kan förekomma när en anonym och frånvarande tredje part (skattebetalarna) går in som mellanhand och finansierar alla transaktioner mellan producent och konsument.
    Problemen med kvasimarknader är som störst för s.k. trovärdighetsvaror. De utmärks av att producenten vet mer än konsumenten om den senares behov. Konsumenten har alltså svårt att själv bedöma om hon behöver en viss tjänst, till exempel en viss typ av behandling inom specialistvården.” (Vinster och privatiseringar i landet lagom, http://www.ifn.se/publikationer/policy_papers/2012_1/55?UsePrintableVersion=true

    Både regeringen och socialdemokraterna får sig uttryckligen en släng för naivitet av författarna. Egentligen behövs det ingen ideologi för att avvisa marknadsdrivna välfärdstjänster, det räcker med vanlig bokhållarlogik.

    • lenasommestad

      Tack, detta av Magnus Henrekson hade jag inte läst. Men visst är det som du skriver, det krävs ingen ideologi för att med rent ekonomiska argument avvisa marknadsdrivna välfärdstjänser. Ideologin ger dock ytterligare skäl, eftersom marknadsmodellen i välfärden utöver ineffektivitet särskilt missgynnar dem som har mindre resurser, t.ex. i form av information.

  6. Pingback: Hur kan det glappa så på arbetsmarknaden? « Parkstugan

  7. Maths

    Den gode borgaren Wolodarski har helt enkelt gjort en Arkelsten. Deras historiska kunskaper är små och deras politiska skygglappar stora. Bra skrivet, Lena!

    • Om jag inte misstar mig fullständigt så var det Wolodrarski som i en av sina texter för ett par månader sen (i alla fall gav sken av att han) trodde att ekonomen Andreas Bergh (Ratio) har hittar på begreppet Välfärdskapitalism…

  8. en lysande analys, som vanligt!

  9. Vidi

    ? för Wolodarski. Kungen hade för ett år sedan passerat en ”etisk
    gräns.” W. förstod inte att hovet var utsatt för utpressning. Och för
    någon månad sedan lånade han ett invektiv, som Segerstedt använt
    om Hitler, för att angripa en svensk politiker 2012. Mer omdömes-
    gilla journalister kan säkert letas fram. En stjärna i dalande.
    Pinsamt att Lena förtränger löntagarfonderna och jakten på Rausings,
    kamprad och andra företagare som tvingades utomlands. Eller Feldts
    retroaktiva beskattning av försäkringsbolagens förmögenheter 1984.

  10. Erik Gertkvist

    Kan Sommerstad ge några konkreta exempel på ”den extrema liberalisering som genomförts i svensk offentlig sektor”?

    Privata vårdgivare som arbetar på offentligt uppdrag med offentlig finansering är standard på kontinenten. Faktum är att tyskarna inte har en aning om deras sjukhus är delstatligt, privat eller drivet av kyrkan/facket/någon annan, och de bryr sig inte heller.

    Om det är skolpengen som avses undrar jag varför SAP inte avskaffade denna Milton Friedmanska idé redan 1994. Redan då stod det klart att mer eller mindre seriösa vinstdrivande företag skulle etablera sig.

  11. Pingback: De växande klasskillnanderna drabbar alla – även Svenskt Näringsliv! | LO Bloggen

  12. JO

    Stefan Löfvén gav igår klart besked om att det inte kan bli tal om förbud mot vinster i välfärden med en S-regering. Är det då meningsfullt av en S-riksdagsman att driva den frågan? Det är ju praktiskt sett att stödja V:s linje.

    • Löfvens vägran att skjuta på öppet mål är bisarrt, minst sagt. Inte minst i ljuset av det franska valet där s vann för att man klart hade distanserat sig från den förda politiken.
      Vissa debattörer har spekulerat i att partiets politik i det här fallet regeras av att vissa socialdemokratiska höjdare själva profiterar på vård- och skolkoncerner. Det skulle vara kul att få veta Lenas synpunkt på detta.

      • JO

        Bisarra spekulationer från ”vissa debattörer” behöver Lena knappast ha synpunkter på, däremot är det viktigt för mig som icke-partiansluten väljare att få veta vilken linje som gäller för S i denna fråga lika väl som i andra frågor. — Är jämförelser med valet i Frankrike relevanta? Mer intressant borde det vara att S har gått framåt i opinionen samtidigt som man har närmat sig den politiska mitten.

      • Ingen ”behöver” svara på någonting… Men i det här fallet är det öppet mål. Vinst i vården är impopulärt. Och opragmatiskt. Och benhårt ideologiskt. Sånt som svenska folket i allmänhet ogillar.

  13. östen

    Jag§ har under lång tid följt Lenas blogg och oftast tyckt att hon är en av de mest spännande socialdemokratiska debattörerna. Oförtröttat har hon hävdat att det i socialdemokratin finns drömmar och realistiska visioner. I blogginlägg efter blogginlägg har hon pekat på att ståndpunkten att ”vinsten i välfärden inte spelar någon roll utan att det är funktionen som räknas”, inte tillhör huvudfåran i den socialdemokratiska idetraditionen.. Inför valet till ny partiordförande fördes den mest intressanta idedebatten på årtionden.Ett kort ögonblick verkade det som om den reformistiska socialismen var ett alternativ till den nyliberala linjen som länge varit förhärskande inom partiledningen. I och med turbulensen

    kring Juholt och lättnaden över att ha fått en ny partiledare som medialt framstår som lugn, trygg och eftertänksam har diskussionen om vinstintressena i vården tystnat. I partiledardebatten i TV lyckade Löfven ur mitt perspektiv svara fel på 4 frågor.
    Vinsten i välfärden kan man inte göra något åt.
    Skatterna kan inte höjas eftersom folk vant sig vid låga skatter.
    Vapenexporten måste fortsätta, även till diktaturer eftersom vi måste ha ett eget försvar.
    Kärnkraften är inte alls uträknade utan kan mycket väl bli framtidens energikälla.
    Vad finns det kvar att hoppas på? Länge hade jag trott att gräsrötterna som till stor del är emot vinster i välfärden (tillsammans med stora delar av den övriga befolkningen) skulle kunna pressa partiledningen, men nu ger jag upp. Inget tyder på att vänstern har någon framtid i partiet. Återstår bara att gå till vänsterpartiet där Sjöstedt svarade rätt på alla de ovan nämnda frågorna.

  14. Pingback: Sluta prata resursbrist « Parkstugan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s