Ny chans för klimatpolitiken?

”Dags för EU att lämna FN:s klimaförhandlingar”, skriver Fredrik Reinfeldts klimatrådgivare Joakim Sonnegård idag på DN Debatt. Sonnegård var chef för Fredrik Reinfeldts klimatsekretariat under klimattoppmötet i Köpenhamn. Nu har han på regeringens uppdrag analyserat de politisk-strategiska överväganden som EU står inför i klimatfrågan. Och hans förslag till regeringen är inte bara att EU ska kliva av FN-processen. Han tycker att hela idén om ett juridiskt bindande avtal ska skrinläggas. Istället bör EU enligt Sonnegård öka andra former av klimatsamarbeten. Sådana förhindras, hävdar han, av klimatförhandlingar inom FN: s ram.

Patricia Espinosa, utrikesminister.

Sonnegårds artikel är beklämmande, inte minst i ljuset av att Mexiko med utrikesminister Patricia Espinosa i spetsen idag har visat att det är fullt möjligt att föra en konstruktiv dialog inom FN – även när motsättningarna är stora och läget i sak förtvivlat. En uppgörelse har mot alla odds uppnåtts i Cancún (Världen E24DNSvD). Uppgörelsen möttes av bolivianska protester och är långt  ifrån vad som krävs (IPCC 2009Ekobloggen). Inget beslut finns om ett bindande nytt avtal, trots att klimatförändringarna kräver omedelbara och kraftfulla åtgärder. Men grunden är ändå lagd för fortsatt dialog, efter förra årets katastrofala sammanbrott för FN-processen. Och detta är viktigt – inte bara för att säkerställa fortsatt samarbete mellan Nord och Syd i klimatfrågan utan också för att hantera alla de andra problem och konflikter som är knutna till klimatfrågan, som ojämlikhet, fattigdom, migration, energisäkerhet och miljöförstöring.

Men för Joakim Sonnegård finns inga sådana vidare politiska perspektiv på klimatfrågan. Han tycks betrakta den enbart som ett ekonomiskt och tekniskt problem. I sin DN-artikel idag har han således ingenting alls att säga om den största stötestenen i de globala klimatförhandlingarna: förtroendekrisen mellan länderna i Nord och länderna i Syd. Hans tycks överhuvudtaget inte reflektera över hur andra länder och aktörer ser på klimatproblemet och vilka idéer som de kan ha till en lösning. Utgångspunkten för Sonnegård är istället ett snävt ekonomiskt, Europa-centrerat  sysätt. EU vet bäst hur det globala klimatproblemet ska lösas och om alla andra bara kunde begripa att EU har rätt så skulle enighet kunna nås.

Den som läser Sonnegårds artikel kan knappast förvånas över att klimatmötet i Köpenhamn förra året slutade i konflikt och förhandlingskollaps, med Sonnergård i en nyckelroll inom det svenska EU-ordförandeskapet  (om Köpenhamnsmötet har jag tidigare skrivit i SvD). En framgångsrik förhandling kräver förmåga att lyssna och en förmåga att utveckla förslag, som kan accepteras av andra parter – med motsatta ståndpunkter och intressen. Det handlar inte om att envist övertyga andra om att man själv ha ”rätt”.

Det är också märkligt att som Sonnegård hävda att kraftfulla, konkreta insatser för att minska klimatutsläppen förhindras av FN-förhandlingarna. EU har som en av världens rikaste regioner ännu inte gjort en bråkdel av de insatser som kan göras på hemmaplan för att bygga förtroende och framgång i FN:s klimatförhandlingar, och sådana insatser hindras inte av FN – de kan börja imorgon dag. FN sätter heller inga hinder för EU att utveckla de andra klimatsamarbeten, som redan är på gång. Sonnegård menar att EU genom att lämna FN ”paradoxalt nog” kan ge impuls till ökat samarbete. Själv tror jag att den attityd som Sonnergård har mot världens tillväxtländer och u-länder är ett fundamentalt hinder för samarbete, oavsett form. För att nå framåt måste EU börja lyssna på de förslag som världens utvecklingsländer för fram, istället för att ensidigt och envist hålla fast vid de egna förslagen. Det duger inte att lämna FN ryggen, så snart de fattiga länderna får en starkare röst. Är det Sonnergårds idé att samma taktik ska utnyttjas i alla sammanhang där EU inte lyckas få genomslag för sina förslag? Då har vi snart en värld där FN har spelat ut sin roll och länder utan ekonomisk och militär styrka förlorar sin plats i det multi-laterala samtalet.

Min bestämda uppfattning är att Sverige och EU kan spela en långt mer konstruktiv roll i FN:s klimatförhandlingar. Vad det handlar om är att släppa sin ständiga fixering vid Kina och USA och istället gå före med de klimatsatsningar som är möjliga på hemmaplan. En sådan strategi kommer långsiktigt att stärka–snarare än försvaga– EU:s ekonomiska välstånd. Om detta har jag skrivit i min artikel Klimatet kräver en ny ekonomisk politik. Viktigast av allt, som jag ser det, är att Joakim Sonnegård och alla hans kolleger  runt om i Europa förmår tänka bortom dagens prismodell för klimatpolitiken, dvs. idén att allt kan lösas bara vi har ett pris på CO2. Vad som nu krävs är att Europa också bygger om städer och infrastruktur; i grunden, och detta kan inte bara ske via prissignaler.  En kraftfull investeringspolitik för både klimat och välfärd kan förnya Europas städer och föra klimatpolitiken bortom de ekonomiska modellernas värld.

SVT:s Jens Ergon konstaterar i dagens rapport från Cancún att det troligen är världens utvecklingsländer som  har kompromissat mest för att rädda hela FN-processen (SVT). Patricia Espinosa, utrikesminister i Mexiko,  hyllas samtidigt för sitt ledarskap och sin förmåga att lyhört formulera ett slutdokument som tillgodoser många intressen. När ska Sverige och Europa visa samma förmåga till ledarskap?

Kompromissdokumentet i Cancún slår fast att den rika världens utsläppsminskningar fortfarande är helt otillräckliga. De rika länderna uppmanas att skärpa sina utsläppsmål. Min bestämda uppfattning är att vårt jobb, som svenskar och européer, är att börja här –  i insikten om att de rika länderna har uppdraget  att gå först i omställningen till ett hållbart, klimatsmart samhälle. Detta uppdrag är historiskt, och det är grundat i det enkla faktum att de rika länderna också gick först in i industri- och konsumtionssamhället. Vi måste sluta trilska, när planeten står på spel.

Jag hoppas att Andreas Carlgren och Fredrik Reinfeldt efter mötet i Cancún nu väljer att se möjligheter i FN:s klimatförhandlingar, inte bara hinder. Vägen framåt kan inte vara att i konfrontatorisk stil lämna FN:s klimatförhandlingar. Mexiko har gett exempel på hur grön diplomati kan bedrivas – med en ny chans för klimatpolitiken.

Se också Marita Ulvskog på Newsmill. DNDN:s ledarsida är också tveksam till Sonnegårds strategi. Mer bloggat: Svensson om klimatförhandlingarna och Wikileaks, Matilda Ernkrans, Olas tankar. Mer om hur Sverige kan göra skillnad: Jens Holm, Erik Lysén m fl.

Den hållbara staden; från Inhabitat.com

8 kommentarer

Filed under Hållbar samhällsutveckling, Miljö

8 responses to “Ny chans för klimatpolitiken?

  1. Tack för det blogginlägget. Det är så inspirerande att läsa det du skriver.

    Hälsning Maja Stopek

  2. Som Times of Indias chefredaktör Shastri Ramachandran skrev i en artikel i början av 00-talet som jag inte hittar just nu: Sverige har get upp sin roll och är nu bara ett rikt industriland bland andra. Han tyckte det var tragiskt.

    Och det är inte utan att man kan ge honom rätt. Samtliga regeringar från Carlsson och framåt har kastat bort sin goodwill bland framtidens viktiga länder uteslutande för att hålla sig väl med ett antal nordatlantiska stater som av allt att döma har sett sina bästa dagar.

    Vad jag har förstått består konflikten i just den här frågan i att nordländerna propsar på att få använda majoriteten av världens användbara fossilbränslen med motiveringen att det har de alltid gjort. Medan sydländerna anser att de bör fördelas enligt per-capita-kvoter, eller kanske till och med i första hand få användas av de länder som behöver industrialiseras. Det är svårt att kompromissa i en sådan konflikt.

    • lenasommestad

      Instämmer om vikten av att Sverige värnar om de goda kontakter som under många decennier byggts upp med framtidens starka ekonomier. Ifråga om klimatfrågan handlar det främst om ansvaret för att gå före i kampen mot klimatförändringarna. Det för u-länderna viktigaste i Kyotoprotokollet är att i-länderna just erkänner sitt ansvar att gå före och visar resultat. En viktig del i konflikten gäller också det faktum att i-länderna har brutit löftet från Rio 1992 om att höja biståndet, dvs. att med kraft bekämpa världsfattigdomen som en del i en överenskommelse om klimatet. I botten ligger en djup misstro om att klimatfrågan är ytterligare ett sätt att bibehålla i-ländernas försprång….

      • Jamen självklart är det det! I-ländernas position är att de ska tillåtas att l-å-n-g-s-a-m-t minska sina utsläpp, vilket matematisk-logiskt innebär att de ska få lejonparten av de användbara fossilbränslena.

  3. Lars-Erik Liljelund

    Hej Lena,
    Joakim var nog inte Reinfelts klimatrådgivare som du skriver utan där får väl jag ta på mig ansvaret och mitt råd var inte att lämna EU förhandlingarna viket man inte heller gjort eller avser att göra. Ej heller är det regeringen som beställt den rapport Joakim skrivit utan den är gjord inom ramen för den ”miljö ESO” som den tidigare regeringen fattade beslut om och därmed fristående från regeringen. Jag håller ändå med Joakim när det gäller vad UNFCCC förhandlingarna kan leverera angående klimatet. Ofta glöms ju själva klimatet bort och allt fokus är på formatet, legalt bindande etc. Jag ser inga tecken på att UNFCCC kommer att leda fram till ett avtal som klarar klimatet. Det blir säkert ett avtal på sikt, sannolikt en ny åtagandeperiod under KP med EU, Norge, Schweiz och Lichenstein som undertecknare förutom G77+Kina. Men det klarar ju inte klimatet. Den sk framgången i Cancun var ju att det tidigare förhatliga Copenhagen Accord nu formellt accepterats av COP, därför är många nöjda – även de som dömde ut CA. Men substansen är exakt densamma, alltså gjordes framgången redan i CPH men formalisterna ser den först nu (trots att mer än 140 länder redan innan Cancun associerat sig med CA). Om man sätter själva klimatet i fokus – vilket tyvärr allt för få gör – måste man nog bryta nya vägar. Formatet för en överenskommelse är inte det viktigaste, det viktigaste är en överenskommelse som leder till minskade utsläpp. Kravet på legalt bindande t.ex. bygger ju på en märklig uppfattning att man tvinga länder om åtaganden att minska utsläpp och om man inte klara det så händer något förskräckligt. Så är det ju inte, FN systemet har inga fungerande sanktionssystem förutom domstolen i Haag och jag tror inte att man drar dit Stoltenberg bara för att Norge kraftigt överskrider sina KP åtaganden. Det är egentligen det jag tror Joakim menar om man läser hans rapport, inte en DN debatt artikel med en skruvad inledning som han själv inte gjort.
    Hälsn
    Lars-Erik

    • lenasommestad

      Tack Lars-Erik för ditt svar; det uppskattar jag verkligen. Bra också att du korrigerar min felaktighet om vem som var rådgivare åt statsministern i Köpenhamn. Här utgick jag från att DN gav rätt information (även om jag förstås vet att du hade nyckelrollen som Reinfeldts klimatrådgivare).

      Jag uppfattar att vi är eniga om att det inte är någon bra idé att lämna FN-förhandlingarna. Det gläder mig. När det sedan gäller möjligheterna att nå framgång inom UNFCC så ser vi saken på olika sätt, även om jag självklart är väl medveten om de stora svårigheter som finns i den nuvarande formen för förhandlingar.

      Jag tror lika lite som du att framsteg på något enkelt sätt kan nås enbart genom att insistera på legalt bindande krav som något slags tvångströja. Om länder väljer att strunta i kraven är möjligheterna till sanktioner i praktiken små, om inte klimatpolitiken t.ex. kopplas hårdare till handelspolitiken. Men detta betyder inte, som jag ser det, att det är meningslöst med de legalt bindande kraven. Tvärtom.

      För det första har ju dessa, till skillnad från Copenhagen Accord, utformats enligt en gemensam idé om hur åtaganden ska fördelas, inte enligt varje lands egen uppfattning om vad man själv vill göra. Detta är viktigt och är en grundbult i det multilaterala beslutsfattande, som Sverige som ett litet land alltid har värnat om. För det andra kan vi inte bara avfärda legalt bindande krav som något som länder ändå kommer att strunta i; eller som något som länder kommer att kunna strunta i utan att det betyder något. Även om det i praktiken är svårt att genomdriva skarpa sanktioner, kan oförmåga att uppfylla en överenskommelse ändå bli en stor belastning för ett land. Hur stor denna belastning blir beror på två förhållanden: det förtroendekapital som har byggts upp och den uppfattning som finns bland medverkande länder om förutsättningarna för att klara uppsatta mål. Om ett stort förtroendekapital har byggts upp och om det finns en stark uppfattning om att uppsatta mål faktiskt kan klaras om viljan finns, då blir det svårt för länder att bara strunta i sina åtaganden.

      Det är mot bakgrund av detta resonemang som jag menar att EU idag börjar i fel ände. Istället för att bygga förtroende genom att hålla ingångna avtal väljer EU att skärpa kraven på tillväxtekonomierna, med argumentet att ”det är nödvändigt för att klara klimatet”. Och istället för att visa vad som kan uträttas med kraftfull klimatpolitik på hemmaplan, prioriteras investeringar utomlands via flexibla mekanismer. Jag är helt enig med dig om att klimatet kräver kraftfulla insatser från alla världens länder, men klimatfrågan kan inte isoleras från övrig global politik, och framförallt inte från milleniemålen, biståndspolitiken och handelspolitiken. Att låsa fast sig vad ”som är nödvändigt för att klara klimatet” kan förefalla radikalt ur miljösynpunkt, men kan bli fatalt i relation till utvecklingspolitiken och riskerar att låsa fast politiken precis på samma olyckliga sätt som kan ske om vi fixerar oss vid formerna (legala krav etc.)

      Idén med Klimatkonventionen var att alla länder skulle med på båten, men att de industrialiserade länderna ensamma skulle ta de första stegen mot en fossilfri ekonomi. Detta skulle ske parallellt med att biståndet kraftigt utökades (från 1992 och framåt), allt i syfte att bygga förtroende för att klimatpolitiken skulle fungera till gagn också för världens fattiga länder. USA svek tidigt denna viktiga överenskommelse genom att vägra gå före i klimatomställningen. Det som nu har hänt är att Sverige och EU har sällat sig till USA:s linje vilket enligt min uppfattning är fel strategi för att uppnå det som i slutänden är avgörande för framgång, nämligen ömsesidigt förtroende och tillförsikt om att utsläppsminskningar är möjliga att genomföra parallellt med utveckling av ekonomiskt välstånd.

      I den svenska debatten har nu bilden satt sig: Ansvaret för att göra något för klimatet vilar inte i första hand på oss själva, utan på andra. Jag tycker att detta är mycket olyckligt. I ledaren i dagens DN t.ex. kan vi läsa följande: ”Världens rika länder har överlag ett stort ansvar – inte i att gå före med egna miljösatsningar på marginalen – utan i att hjälpa övriga länder med deras modernisering.”

      Min erfarenhet är att förtroende och framsteg bäst nås om vi istället för att fokusera på andras brister ägnar större intresse åt hur vi själva kan utvecklas och förändras – till gagn för det gemensamma bästa. Miljöpolitiken har stor potential att fungera som brygga mellan i-länder och u-länder (och därmed bygga förtroende), genom att i-länder här kan leverera något mer än gåvor till en svagare part. I miljöpolitiken sitter vi alla i samma båt. Vi kan visa att vi har ett intresse att att samarbeta kring frågor som är lika utmanande och svåra för oss alla, oavsett var vi befinner oss i den globala ekonomiska hierarkin. Vi kan visa att vi har förmåga till självkritik och är beredda att ändra på vårt eget samhälle och på vår egen livsstil. Vi kan helt enkelt visa att vi är jämlika, genom att själva ta första steget mot en gemensam, hållbar framtid. Att utveckla en sådan attityd tror jag är nödvändigt för Europa, inte bara för klimatets skull. Det är nödvändigt om vi överhuvudtaget vill kunna påverka framtidens värld och våra egna liv på planeten.

      • Lars-Erik Liljelund

        Lena,
        Vad jag menar är att det faktiskt är väldigt bråttom att minska utsläppen och det dramatiskt. Förutom att snabbt minska utsläppen från I-länder måste utsläppsökningarna från länder som Kina inte bara snabbt minska utan utsläppen de facto minska inom en 10-års period. Vi kan hålla på och diskutera skuld och rättvisa länge när det gäller detta men ”kol matematiken” är lika brutal som enkel. Händer inget drastiskt i utvecklingsekonomierna så går det åt fanders även med omedelbart noll-utsläpp från I-länderna inkl US. Det är i skenet av detta det behövs nytänk där klimatet sätts i fokus. Jag vet att att det är politiskt inkorrekt att lyfta fram detta, därför beslöt jag själv att sluta upp med arbeta med klimatfrågan på det sätt jag gjort. Klarar inte av att diskutera formalia och format samtidigt som alla klimat indikatorer pekar åt fel håll. Tycker att det har funnits och fortfarande finns en imponerande oförmåga att förstå vad som händer och dra slutsatser utifrån detta. Ett färskt exempel är just etablisemangets syn att Copenhagen Accord var en katastrof med Cancun ändå var en framgång. Det enda som skedde i Cancun var just att formalisera substansen i Copenhagen Accord i ett formellt COP dokument. Formatet är viktigast, vad som händer med klimatet är underordnat. Håller inte med om att EU anslutit sig till US strategi, de har mig veterligen ingen strategi, inte ens en nationell politik för att bemästra sina egna problem. Det har jag nog uppfattat att även EU insett. Detta är en realitet som måste vara en av flera utgångspunkter för ett nytänk. För nytänk behövs!
        Lars-Erik

  4. Din förtvivlan delar jag. Självklart behöver även länder som Kina och Indien minska sina utsläpp, men hur går vi från en situation där ingen vidtar radikala åtgärder till att alla göra det? Det är här jag menar att just RADIKALA åtgärder från EU:s sida skulle kunna bli den insats som kunde ändra det stillestånd som nu råder. Poängen är också att vår egen politiska agenda är något vi förfogar över och där vi alltså har möjlighet att agera. Jag tror att du och jag är eniga om att vi vill se mycket mer kraftfulla åtgärder inom EU än hittills. Jag läste just i EU:s nya energistrategi att såväl USA som Kina har passerat EU när det gäller attraktionskraft för investeringar i förnybar energi. Det känns sorgligt. Istället för att ta ledningen, så börjar EU sacka efter.
    När det gäller USA kan vi tolka EU:s ändrade strategi på olika sätt. Klart är att relationen ser helt annorlunda ut än tidigare. USA har varit strategiskt mycket tydliga i ett viktigt avseende: ända sedan Bush hoppade av Kyotoprotokollet har man villkorat amerikanskt deltagande med att även tillväxtländerna ska ha motsvarande åtaganden. Åtminstone fram till Montreal var EU motståndare till denna strategi och accepterade att i-länderna skulle gå före. Så länge jag själv deltog i förhandlingarna var det aldrig tal om att tillväxtländerna i ett nytt avtal efter 2012 skulle ha bindande åtaganden av samma slag som i-länderna. Jag minns fortfarande hur Storbritanniens dåvarande miljöminister Margaret Beckett uttryckligen lovade att något sådant absolut inte var avsikten under en informellt, förberedande ministerkonferens före klimattoppmötet i Montreal 2005 (på en direkt fråga från Brasilien). Sedan dess har u-länderna och även tillväxtländerna trots allt kommit en god bit längre i att acceptera sitt ansvar för framtidens utsläpp, medan EU däremot (efter ett kort positivt genombrott med energipaketet) har blivit alltmer bakåsträvande. Det kommer ju också till uttryck i att man vill göra alltmer av åtagandena i andra länder. Här har det också skett ett radikalt perspektivskifte.
    Jag tror inte att EU någonsin kan bli en progressiv kraft i den globala klimatpolitiken om man inte förmår göra mer på hemmaplan. Du har självklart rätt att det inte räcker med EU:s reduktioner, men om vi inom EU snabbt kunde visa vägen för övriga världen – tekniskt, ekonomiskt och politiskt – då kunde den onda cirkeln kanske brytas i tid. Annars står nu hoppet till att någon annan del av världen tar ledartröjan. Just nu tycks den inte bäras av någon!

    Lena

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s