Det är en positiv morgon med DN och kaffekoppen.
Morgonens opinionsundersökning ger hopp om framtiden för Socialdemokraterna – även om Miljöpartiet drar det längsta strået (DN). Socialdemokraterna ligger rätt i viktiga frågor, som vikten av att satsa på infrastruktur.
Jag blir också glad när jag ser att partiets utspel om socialförsäkringarna väcker intresse. Maria Crofts skriver i dagens Lördagskrönika (DN) om sjukförsäkringen som den heta och viktiga politiska frågan,”Det är sjukförsäkringen som är den tydligaste vattendelaren”. Sjukförsäkringen visar att det finns skillnad mellan partierna, noterar Crofts. Det är bra för väljarna.
Positiva signaler vid morgonkaffet. Men jag känner också en oro, inte minst när jag läser Crofts krönika om sjukförsäkringen.
Maria Crofts spekulerar över varför facken vill ha högre inkomsttak. Hon landar i att det måste bero på att facken vill föra över ansvar från arbetsgivare till stat för att skapa större löneutrymme. Inte ett ord om det bredare idésammanhanget: att höga tak i sjukförsäkringen är grunden i den generella svenska välfärdsmodellen. Poängen är att alla löntagare ingår i gemensamma socialförsäkringssystem, där generella rättigheter kombineras med ersättning efter inkomstnivå.
Den svenska modellen har visat sig vara framgångsrik därför att den skapar inkomsttrygghet i alla inkomstgrupper och därmed stärker välfärdsstatens legitimitet också i de högre inkomstskikten. Samtidigt finns det ingen modell som är bättre på att omfördela från höginkomsttagare till låginkomsttagare. Det är en modell som värnar idén om jämlikhet och alla människors lika värde.
Höga inkomsttak förhindrar att inkomsttagare med högre inkomst skapar egna försäkringslösningar, privat eller i annan form (till exempel branschvis). Detta, i sin tur, gör det möjligt att effektivt omfördela mellan olika inkomstgrupper. Låginkomsttagare blir oftare sjuka och arbetslösa än höginkomsttagare. Om alla ingår i samma system, fördelas riskerna över fler, till gagn för de sämst ställda.
Walter Korpi
Det faktum att låginkomsttagare tjänar på att ingå i ett system med höga tak, som till synes är riggat för att gynna framförallt höginkomsttagare, har kallats för omfördelningsparadoxen. År 1998 skrev Walter Korpi och Joakim Palme en viktig artikel om omfördelningsparadoxen, The Paradox of Redistribution and Strategies of Equality (1998). De sammanfattade själva innebörden av omfördelningsparadoxen så här:
The more we target benefits at the poor only and the more concerned we are with creating equality via equal public transfers to all, the less likely we are to reduce poverty and inequality.
Korpis och Palmes artikeln kom att spela en viktig roll i internationell debatt, eftersom nyliberala debattörer vid denna tid intensivt argumenterade för att välfärdsstaten borde monteras ned att och att staten bara skulle stötta de allra fattigaste (”targeting the poor”). Omfördelningsparadoxen gör klart att en stark välfärdsstat är den bästa modellen om vi vill bekämpa fattigdom.
Min slutsats, när jag läser Maria Crofts artikel, är att det är viktigt att vi som socialdemokrater på ett ännu tydligare sätt än idag lyckas förklara de bärande idéerna bakom de reformförslag som vi för fram. Vi måste lyfta socialdemokratins berättelse om hur välstånd och framsteg skapas – genom sammanhållning och solidaritet, istället för genom konkurrens och utslagning.
Ett bra exempel på hur vi bör argumentera är Kommunals nyligen utgivna rapport om vikten av höjda tak i socialförsäkringssystemet ”Under höga tak ryms alla – En rapport om höjda tak i sjukförsäkringen”.
Som Socialdemokrater har vi inte bara andra idéer och förslag än moderaterna. Vi har också en annan människosyn, och an annan idé om hur vi bygger välstånd och framsteg.
Starka socialförsäkringar stärker den sociala tilliten i samhället. De förhindrar att människor på grund av låg inkomst försämrar sin psykiska och fysiska hälsa. De skapar förutsättningar för alla att komma tillbaka, till hälsa och jobb. Starka socialförsäkringar främjar ekonomiskt välstånd.
Mer bloggat om Socialdemokraternas läge: Martin Moberg, Peter Andersson.
Lena Sommestad 
Kvinnoförbundet har alltid varit engagerad i de viktiga välfärdsfrågor. Men när det denan gäller har männen inom partiet ”kört över” kvinnorna. Kärnkraften är en sådan fråga liksom skolfrågan. Partiet har i skolfrågan för en helt rektionär politik i samverkan med LR och i viss mån Fp. Denna ”överkörning” märkets tydligt när Bengt Göransson blev skolminister hösten 1982, då skolans ”förfall” började. Man verkar helt negligera de vitiga åren före puberteten då grunden läggs för både det sociala vuxenblivandet och den individuella och allsida utvecklingen. Det saknas kontinuitet under dessa viktiga år och frågan är om partiet fortsätter att negligera detta i sitt kommande partiprogram. Dety verkar som de som för skolans talan åt partiet enbart är män och då bara har ett perspektiv, makt över skolamn. Men det viktigaste är att använda denna makt så att verksamheten får ett ”innifrånperspektiv”, dvs. en resurs för varje barns egen utveckling i en gemenskap som bygger på de demokratiska värderingarna.
Nils Westberg, du har självklart alldeles rätt! (S)kolpolitik måste upprustas.
(Kanske nåt tekniskt mankemang placerade din kommentar under dagens text av Lena. Hänger inte ihop.)
Till Lena vill jag bara säga TACK för t ex: ”Vi måste lyfta socialdemokratins berättelse om hur välstånd och framsteg skapas – genom sammanhållning och solidaritet, istället för genom konkurrens och utslagning.”
Trist är det däremot att taktiska överväganden skiner igenom, t ex med ”(S) ligger rätt i viktiga frågor”.
Låt oss strunta i taktiken och stå upp för vilka vi är!
SOLIDARITET är ordet! Den ger också ett på alla sätt blomstrande samhälle.
Fantastiskt bra skrivet Lena, som vanligt.
”Höga inkomsttak förhindrar att inkomsttagare med högre inkomst skapar egna försäkringslösningar, privat eller i annan form (till exempel branschvis). Detta, i sin tur, gör det möjligt att effektivt omfördela mellan olika inkomstgrupper. Låginkomsttagare blir oftare sjuka och arbetslösa än höginkomsttagare. Om alla ingår i samma system, fördelas riskerna över fler, till gagn för de sämst ställda.”
Detta stycke är briljant och lättförståeligt, precis så som väljarna vill ha det!
Din linje är tydlig Lena. Jag förstår den. Om man studerar en del internationell politik och ideologi står jag helt bakom dig. Det som gör mig tveksam är om den skillnaden du vill uppmåla verkligen finns på den svenska arenan. Det är klarat att solidaritet är bra för ett samhälle. Det finns mängder av analyser som visar på värdet av solidaritet. Mot bakgrund av det kan man bli skrämd av hur debatterna går exempelvis i USA när de funderar på att beskatta höginkomstagarna lägre än vad vi beskattar låginkomsttagarna i Sverige. Och inte ska man ha något socialt skyddsnät alls i USA. Men skillnaden mellan (s) och (m), är den verkligen så stor som du vill framhålla? Finns det analyser som visar att just där (s) drar gränsen är optimalt? För om du inte tror på en kommunistiskt planekonomi måste du hålla med om att det också är bra med incitament för att ekonomin skall fungera? Var går gränsen mellan trygghet och incitament? Är inte det precis där (s) och (m) har olika åsikter? Att låtsas att (m) har en ”extrem” amerikansk högersyn är direkt felaktigt. Politiskt blir det dock enklare såklart. Kan du bevisa att en något mer solidarisk modell är bättre än den som (m) idag driver där de vill säga att varje medborgare också har ett ansvar? Den solidariska tanken och ideologin är stark hos oss svenskar. Men hur balanserar vi det mot individualismen som växer fram? Och det faktum att vi lever i en kapitalistisk värld?
Detta är precis min frågeställning. Jag tror inte att funktionen ökad offentlig sektor – ökat välstånd, är linjär. Snarare är det en kurva där tillväxten och välståndet vid en punkt vänder ner om man ytterligare ökar skatteuttaget. Vi vet ju som du säger att vid 100% skattetryck så stannar tillväxten helt. Frågan är bara var den optimala punkten är? Jag gissar att det är vid ett skattetryck runt 40%, dvs ett lägre skattetryck än idag. Finns det någon forskning på detta?
Det finns både artiskillnader och gradskillnader mellan S och M som jag ser det.
Artskillnaden gäller idén om hur välstånd skapas. Dagens moderater är marknadsliberaler, som tror på konkurrens som välståndets främsta drivkraft. Detta präglar hela samhällsbygget och de incitament som man bygger upp. Marknadslogiken förs in i allt fler verksamheter, t.ex. i offentlig sektor genom New Public Management. Styrning sker via ekonomiska incitament, t.ex. belöningar för goda prestationer i skola, kommun eller landsting. Socialförsäkringar ska vara ”försäkringsmässiga”, dvs. fungera som privata försäkringar.
Det finns också en tydlig skillnad i människosyn, även om vi kanske här snarare kan tala om gradskillnad än artskillnad. Moderaterna bygger samhället på idén om individualism och människan som en varelse driven av egenintresse. Moderaterna hyllar också idén om att vissa människor är mer betydelsefulla och viktiga än andra för samhällets framgång, och att dessa människor ska ha särskilda privilegier. Viktigast är företagarna, som skapar jobben. Idag är det vanligt att moderater hyllar ekonomen Schumpeter, som just lyfte entreprenören som samhällets hjälte.
För Socialdemokraterna har idén om samarbete, solidaritet och kollektivets gemensamma intressen vägt tyngre än egenintresset. Arbetarrörelsen byggdes ju upp kring insikten att enskilda löntagare inte hade en chans att påverka samhället, utan samarbete med varandra. Arbetarrörelsen har också burits av idén om alla människors lika värde; jämlikheten. Alla bidrar med sitt arbete till samhället. Alla har samma värde.
Du lyfter idén om att ”alla människor har ett eget ansvar” som en moderat synpunkt, i konflikt med solidariteten. Men eget ansvar behöver inte sättas mot solidaritet. Arbetarrörelsen har burits av en mycket stark pliktmoral; skillnaden är att arbetarrörelsen också har sett vikten av att stötta den som av något skäl inte kan bidra. Till skillnad från den historiska högern, som alltid lade skulden på den enskilde, såg arbetarrörelsen att den enskildes olycka ofta var ett resultat av krafter som han eller hon inte rådde över: arbetslöshet, sjukdom, osv. Social trygghet ersätter inte eget ansvar; det är en försäkring.
Ligger vi rätt idag ifråga om ”eget ansvar” och solidaritet? Mitt svar är nej. Ett exempel: En fjärdedel av ensamstående hushåll med barn i Sverige lever idag i relativ fattigdom. Barn i vårt samhälle är inte längre i närheten av jämlika livschanser. Skolorna blir alltmer olika och håller inte längre samma kvalitet. Boendesegregationen ökar, liksom den psykiska ohälsan.
Socialdemokraterna har aldrig eftersträvat någon total jämlikhet eller millimeterrättvisa, men däremot har vi eftersträvat ett samhälle där människor är så pass jämlika att de kan mötas och fungera tillsammans i skola, arbetsliv och civilsamhälle. SÅ tycker jag att det var för ett par decennier sen i Sverige, men så är det inte längre. Klyftorna blir allt djupare.
I första stycket talar du om vilka drivkrafter moderaterna tror på. Men det står inget om vilken drivkraft socialdemokraterna tror på? Är det för att det inte finns någon? 😉
Och det där med att moderaterna skulle hylla vissa människor som mer betydelsefulla är ju faktiskt skitprat. Det är ju den socialdemokratiska eliten som tycker att de själva står lite ”över” resten av samhället och kan göra lite vilka trix de vill med skattepengarna till sin egen personliga fördel.
Varför skulle trygghet och incitament behöva vara varandras motsatser?
I dina resonemang finns en enkel förklaring och det är att du med incitament menar ett hot som skapar otrygghet. Ett incitament behöver ju verkligen inte vara något negativt; det skulle kunna betyda högre lön, bättre villkor etc, men då finns ju ingen gräns emellan dessa begrepp.
Att påstå som du gör att S inte har ansett eller inte anser att individen har ett eget ansvar är fria fantasier. En mer solidarisk modell har väl inget att göra med att ta mindre ansvar om man inte menar att ”ta ansvar” betyder att man skall betala själv.
Och där har vi inringat det du kallar för den ”framväxande individualismen” i enkla ord; otrygghet och ojämlikhet. Tycker du att människor i allmänhet var mindre individer för trettiofem år sedan än i dag? Om du tror det, skulle du kunna bevisa det?
Man kan undra om det finns någon framväxande individualism i någon annan mening än att en del av de som på något sätt är rikare än andra vill ha mer.
”Man kan undra om det finns någon framväxande individualism i någon annan mening än att en del av de som på något sätt är rikare än andra vill ha mer.”
Jag undrar då varför så många individer frivilligt nöjer sig med så lite och ändå bara vill ha mindre? (Den fattigaste tiondelen).
Att som du skriver UM ”några vill ha mer” kan ju inte betyda att de självsvåldigt skall anses vara berättigade till detta, särskilt inte som det då drabbar andra som får det sämre istället. Den gemensamma kakan är inte större bara för att några få vill tillägna sig så mycket mer på alla övrigas bekostnad. Minns att 1% av befolkningen ägde 31% av alla finansiella tillgångar 2007 (sen tog alliansen bort möjligheten att mäta detta) 10% ägde 72% av alla tillgångar och 90% skulle då frivilligt enl. dig nöja sig med att dela på de 28% som är kvar.
Det är en mycket bra fråga och svår att svara på. Vad tror du själv?
Googla på ”belöning” och ”resultat” hittar du en massa forskning om hur fokus på belöningar leder till sämre resultat så fort det handlar om det minsta intellektuella uppgifter.
Det är bra när det handlar om direkt grov- och tempoarbete som man kan få folk att prestera bättre om man hänger ut morötter. För mer intellektuellt arbete – bland annat företagsledning, konstigt nog – är arbetet sin egen belöning. Så fort man börjar med morötter blir prestationerna sämre, för då fokuserar man på dom, inte på uppgiften.
Jag tycker rent allmänt att det är klokt att både poängtera skillnader och likheter i politiken. När det gäller vad man vill på lite längre sikt tror jag faktiskt att det ändå är ganska stora skillnader mellan S och M, inte minst vad gäller vad man anser vara optimal storlek på offentlig sektor och graden av omfördelning.
Dock, när det gäller synen på vad som skapar välstånd är jag inte säker på att skillnaden är så stor, i alla fall om vi håller oss till partiledningarna. Vi har ju sedan länge ett system i Sverige med ett i huvudsak ganska fritt privat näringsliv och dessutom omfattande institutioner för att se till att konkurrensen upprätthålls, t ex via konkurrensverket.
Att de resurser som skall fördelas till stor del skapas i ett globalt konkurrensutsatt näringsliv synes mig självklart, liksom det varit självklart för socialdemokratiska partiledare som Erlander, Palme, Carlsson, Persson, Sahlin, Juholt (tror jag i alla fall, även om jag inte är lika säker här, men det beror nog mest på min okunskap) och Löfvén. Detta motsäger så klart inte att offentlig verksamhet, inte minst vad gäller utbildning och väl fungerande institutioner, är viktiga förutsättningar för att dessa resurser skall skapas.
Jag håller f ö med helt om vikten av höga tak i våra offentliga försäkringssystem. Utöver de skäl Lena nämner kan tilläggas medelklassens (och i viss mån överklassens) acceptans för att ha ett välutvecklat välfärdssystem. På Bengt Westerbergs tid fanns en blocköverskridande allians till stöd för dessa idéer mellan främst S och FP.
VPK och M fann varandra i ett motstånd, eller i alla fall skepticism, till sådana höga tak, fast så klart av helt olika skäl. VPK ville inte använda offentliga medel på höginkomsstagare när det fanns de som behövde pengarna bättre, medan M dels ville ha låga nivåer allmänt och dels såg det som något positivt om stora delar av medelklassen minskade sin vilja att bidra till välfärdsstaten.
Med Lejonborg försvann dock ganska snabbt denna blocköverskridande allians.
Frågan kvarstår, varför ska jag jobba över i socialdemokratiskt samhälle? Varför i hela fridens namn ska jag jobba till kl 20 en kväll när alla andra gick hem kl 17?
Jag och många med mig tror på att samhället är summan av alla individer, och om varje individ jobbar för att få det bättre för sig själv och sin familj, så kommer HELA samhället också att bli bättre. Till skillnad från socialdemokrater så tror vi inte att ekonomin är ett nollsummespel, utan om folk jobbar och gör affärer med varandra så kan alla tjäna på det. Det handlar inte om att om en gör vinst så gör en annan förlust. I de flesta affärer så tjänar faktiskt båda parter pengar. Och naturligtvis har du som företagare ett intresse av att dina anställda, dina leverantörer och kunder gör en acceptabel vinst så att de finns kvar!
Det är simpel affärslogik, att gör du något för mig som jag tjänar pengar på så ska du ju få del av den vinsten du dragit in. På så sätt tjänar båda parter på att jobba hårdare tillsammans. Du hjälper mig att uppfylla mina mål, så hjälper jag dig med dina. Samhällsintresset OCH egenintresset i symbios.
Socialdemokratisk logik: Du hjälper mig att uppfylla mina mål, men jag struntar i dig och dina mål. Du är bara en grå massa. Du ska vara glad att jag får mina mål uppfyllda. Laget före jaget, min vän. Samhällsintresset ISTÄLLET för egenintresset. Good luck with that.
Om det jobb du har är det minsta roligt, och/eller om du har den minsta relation till dina arbetskamrater (så att du inte lämpar över jobbet på dom) så arbetar du över om det behövs. Om inte, inte.
Om du däremot är psykopat och bara tänker snävt på din egen välgång är det förstås en annan sak. Jag har förstått att nyliberalismen är en ideologi som psykopater har hittat på i nån sorts självförsvar.
Janne, jag tror du har helt fel syn på socialdemokratin så som den fungerat och fungerar i praktiken, även om det så klart finns, och har alltid funnits, de i rörelsen som är skeptiska till privata näringslivet i allmänhet och till vinster i synnerhet. Om S i praktiken inte alls trott på privata incitament så skulle man ju kunna föreslå 100% marginalskatt för alla, och sedan delar vi på pengarna, rättvist och bra.
Om du t ex ser på den nuvarande partiledningen och vad de föreslår i praktiken, t ex i form av närings- och forskningspolitik, så är det väl ändå helt uppenbart att de inte alls ser samhället som ett nollsummespel och att de just strävar efter att använda incitamentsstrukturer för att utveckla samhället och till att skapa möjligheter för enskilda individer (inkl de som t ex beroende på sina uppväxtförhållanden eller sjukdom har det tufft) att utvecklas.
Vad menar du? S har ju systematiskt hållit nere lönerna inom offentlig sektor under hela sitt regeringsinnehav. Att stoppa vinster inom det offentliga är ännu en sådan åtgärd. Här anser man ju att om någon gör vinst så gör staten förlust. Tydligen är det ett nollsummespel ändå?
Janne, lönebildningen i offentliga sektorn är naturligtvis komplicerad, men jag tror inte man kan säga att S i högre grad än borgerliga regeringar verkat för låga löner där. Och oavsett så har lönenivåerna lite att säga om i vilken grad man anser att det hela är ett nollsummespel.
Vad gäller vinster inom t ex offentligt finansierade skolor så är även det en mycket komplicerad fråga där det för det första inte alls bara handlar om att tillåta eller inte tillåta vinster, för det andra har man i många länder sedan länge och även under borgerliga regeringar omfattande restriktioner för vinstuttag för denna typ av verksamhet, för det tredje har vi haft en med internationella mått ovanligt ”generös” lagstiftning i detta avseende (f ö införd under en S-regering), och för det fjärde är S i dagsläget ju ganska splittrade i denna fråga men där partiledaren upprepat och tydligt uttryckt att det inte går att förbjuda vinster rakt av.
Själv anser jag att det är viktigt att inte fastna i ryggmärgsreflexer för eller emot vinster i välfärden, utan att i lugn och ro fundera över en mängd praktiska och konkreta regleringsmöjligheter och, inte minst, att försöka lära av internationella erfarenheter avseende konsekvenser till följd av olika lagstiftningsvarianter.
En lärorik bok om utrikiska erfarenheter finns här: http://www.sns.se/forlag/den-svara-konsten-att-privatisera. Bo Rothsteins sammanfattning finns på http://www.expressen.se/debatt/bo-rothstein-forskare-har-varnat-for-vinstdriven-vard/
En ännu mer kortfattad sammanfattning kan se ut så här: Så fort det handlar om att hantera människor i beroendeställning är vinst inget bra styrmedel för det leder ofelbart till fusk. Det finns nämligen inget sätt att juridiskt hållbart skriva ett avtal när det handlar om sådana arbetsuppgifter.
Däremot fungerar icke-statliga icke-vinstdrivna institutioner, t.ex. stiftelser, utmärkt.
Ardalan Shekarabi skriver också bra och tänkvärt om frågan från ett juridiskt perspektiv på DN Debatt idag: http://www.dn.se/debatt/sa-kan-vinsterna-begransas-i-den-svenska-valfarden
Shakrabi har ett stycke som är vettigt. Resten är skräp. Som alla förstår så är inte kvaliteten beroende av varken hur höga personalkostnaderna är eller om verksamheten avkastar 7,5% på totalt kapital. Naturligtvis kommer alla börja manipulera siffrorna, kalla lokalkostnaden för personalkostnad mm. Kvaliteten beror snarare på människorna som är anställda och vilka rutiner de har. Sifferexercisen är en genväg som inte leder nånstans.
Här kommer hans enda vettiga stycke, som dessutom är huvudet på spiken.
”En handlingsplan för upphandlade välfärdstjänster bör innefatta att tydliga och mätbara kvalitetskrav införs i kontrakten. Och att upp- följningsverksamheten förbättras avsevärt och förenas med sanktionsmöjligheter.”
Jo, Shakrabi må vara välmenande, men några lösningar är det svårt att extrahera ur hans text, annat än den mest radikala: förbud mot vinstuttag. Punkt!
Här finns också en färsk rapport om hur privatiserad sjukvård har slagit i USA: http://gemensamvalfard.se/wp-content/uploads/2012/10/Competition-in-a-publicly-funded-healthcare-system.pdf
När det gäller det amerikanska systemet har det inte bara mycket ogynnsamma fördelningseffekter, som kanske är självklara, det är också extremt dyrt rent administrativt jämfört med t ex det svenska systemet.
Vad jag far efter är att även socialdemokrater faktiskt inser att det finns ett egenintresse hos varje individ och att det är en ganska stark drivkraft. Men man vill av någon anledning inte använda sig av det. Det är på något sätt fult att vilja se om sitt eget hem. Ändå tvekades det inte att sätta en maxtaxa på dagis för att köpa väljare 2002. Så som jag ser det är S både medvetna om egenintresset, man erkänner att det finns, samt att man även utnyttjar det för egna syften. Även flera partiledare har låtit sitt egenintresse till och med gå före lagen. Samtidigt talar man som om de stod över egenintresset. Återigen, det hänger inte ihop.
Min åsikt, och förmodligen de flesta väljares, är att egenintresset blir fult först när det på ett oärligt sätt går ut över någon annan. Så länge man följer lagar och regler så ska man bejaka egenintresset och använda det som ett av verktygen för att nå samhällsutveckling. Det spelar väl egentligen ingen roll av vilken anledning någon utför en samhällsviktig tjänst, det viktiga är väl att den utförs på ett föredömligt sätt?
Janne, det är klart att S inser att egenintresset finns och är viktigt som drivkraft för individuellt beteende, samt att man behöver ta hänsyn till egenintresset när man utformar politik. Inte minst därför förordar ju S i grunden ett marknadsekonomiskt system (kombinerat med ett utvecklat välfärdssystem) och inte ett planekonomiskt system.
Däremot betonar nog kanske S och partier till vänster i högre grad att vi ibland har ett ansvar att sätta oss över det snäva egenintresset, t ex för att hjälpa de med större behov, både i Sverige och internationellt. Själv tror jag att det är viktigt att man även på politisk nivå tydliggör att vi som medborgare har ett ansvar att inte bara tänka på os själva.
Efter att ha talat med en del folk från när och fjärran, när det idag var sista dagen för att skicka motioner till kongressen, kan jag inte hjälpa att känna ett visst hopp.
Många vill förtydliga vilka vi VERKLIGEN är i enlighet med ideologin och har skickat in förslag till kongressen om detta.
Det tycks också som stöd inom de flesta distrikten skall vara betydligt större för detta än vad jag har befarat.
Enigheten är nästan bedövande, mitt i allt tidigare lidande!
Hoppet inte bara finns, utan det tycks leva och frodas (om än ngt. i det tysta fram till kongressen) då detta som det verkar kommer att hållas upp som en stor fyrbåk av enighet ut i rörelsens tidigare mörker.
Det som kvarstår nu är val av ombud. (Ett viktigt val!)
Ännu finns inga resultat men de besked jag får från flera håll är att det finns många som profilerat sig som ideologisk formade socialdemokrater som fått ett ökat stöd bland medlemmarna, då de varit tydliga och sätta ner foten, en gång för alla.
Är därför spänd, men också förhoppningsfull inför vilka som kommer bli valda…
Känns helt enkelt som rörelsen sakta är på väg att vändas rätt (underifrån) och att även toppen insett sina tidigare felgrepp.
Kongressen kanske inte blir den stora striden utan istället den stora vändpunkten där alla kommer enas om målen och se de fel som begåtts som historiska lärdomar och gå vidare från detta.
Signalerna är i vart fall tydliga (från toppen på gräsrotsnivån) varför jag har svårt att tro att vinden skulle vända utan en massiv kampanj lanseras, från de s.k. högersossarna. En kampanj de inte ens tycks vara villiga att starta?!
Enda hotet är att ett gäng journalister återigen försöker göra allt för att skada partiet… (Denna gång, dock utan stöd inifrån varför det kommer misslyckas.)
Hoppet lever äntligen igen, även för oss helt utan makt… Det som sker nu är tiden när det vände!
Fast det inte märks, nu vänder vinden…
Fler och fler förstår, även de i toppen och både ideologin och självbevarelsedriften börjar göra sig påmind!
Ping: Tankar efter ett samtal med Forum Egalia « strötankar och sentenser