Vad vill Socialdemokraterna i Afghanistan?

Ett antal debattörer hävdar idag på SvD:s Brännpunkt att det verkliga motivet för fortsatt engagemang i Afghanistan är att kvalificera sig som pålitlig medlem till USA och Nato (SvD). Som stöd för detta citeras bl.a. en artikel som utrikesminister Carl Bildt skrivit i  i Washington Post den 8 januari 2010 tillsammans med Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen.

Att borgerligheten är angelägen om starkare band med Nato är ingen hemlighet. Den plågsamma frågan för en socialdemokrat är en annan: Vad är då Socialdemokraternas analys och motiv?

Den överenskommelse som har slutits med regeringen innebär en i väsentliga avseenden annan inriktning än den som partiet gick till val på.  Kärnpunkten i överenskommelsen är att en successiv förändring från stridande trupp till stödjande säkerhetsinsatser ska ske och att denna process skall vara avslutad senast vid utgången av 2014. Därefter fortsätter den stödjande insatsen. Därmed har Socialdemokraterna tydligt tagit ställning för ett långsiktigt engagemang i Afghanistan, i nära samarbete med Nato.

Överenskommelsen innebär i praktiken fortsatt närvaro med stridande trupp på obestämd tid. Detta belyses i artikeln ”Enighet – men riskerna ökar” i SvD 2 november . Där noterar Robert Egnell vid Försvarshögskolan att den övergång till stödjande trupp som Socialdemokraterna har ställs sig bakom inte innebär något slut på svensk medverkan i strid i Afghanistan. Paradoxalt nog kan övergång till stödjande trupp  istället öka riskerna. I en  roll som stödjande personal kommer svenska soldater nämligen att ingå  i afghanska, stridande förband. Hittills är det svenska soldater i just sådana stödjande funktioner som har varit inblandade i de svåraste striderna, konstaterar Egnell. Var finns de socialdemokratiska argumenten för fortsatt militärt engagemang enligt denna modell?

Den socialdemokratiska partiledningen har i eftervalsdebatten fått hård kritik för en otydlig politik utan klar förankring en genomtänkt, ideologiskt förankrad analys. Denna kritik är i hög grad relevant för partiets politik för Afghanistan. Hur väl genomtänkt var partiets hållning i Afghanistan-frågan före valet, om den i en handvändning kunde förändras strax efteråt? Den allt intensivare diskussionen om partiledningens ansvar för det katastrofala valrresultatet och ett fortsatt sjunkande förtroende är inte svår att förstå (t.ex. Jytte Guteland, Aftonbladets ledare).

Debatten fortsätter, bl.a. i DN med synpunkter från Wilhelm Agrell. Enligt Agrell, professor i underrättelseanalys, bekräftar den allt hårdare konflikten tidigare forskning. Ju längre tid invasionsstyrkan är kvar desto starkare blir såväl det militära som det ideologiska motståndet. DN efterlyser nu debatt i frågan.