Roger Mörtvik, TCO, diskuterar på sin blogg hur ojämlik inkomstfördelning kan bidra till att fördjupa den ekonomiska krisen. Han inspireras av nobelpristagaren Paul Krugman, som varnar för att de senaste 30 årens omfördelning från fattiga till rika kan driva fram en ny depression. Detta är en viktig diskussion, men det finns samtidigt skäl att påminna om att omfördelning från rika till fattiga bara är en del av problemet. Det finns en annan omfördelning som också bör uppmärksammas: omfördelningen från offentlig till privat konsumtion; se figuren ovan för utvecklingen i Sverige. (Det intressanta här är trenden. Sverige har en hög nivå främst p.g.a av att vår välfärdsmodell är medborgarbaserad och skattefinansierad).
Vi lever i dag i en åldrande, kvalificerad kunskapsekonomi, där kraven på vård, service och goda yrkesprestationer är större än någonsin. Ändå minskar för varje år den andel av nationalinkomsten, som satsas på offentlig sektor – t.ex skola, vård, miljö och infrastruktur. Skattetrycket sjunker, dvs. vi lägger allt mindre på gemensamma investeringar. Idag har många familjer råd att köpa avancerad elektronik och åka på chartersemester med sina barn, men i skolan finns inte pengar till böcker eller utflykter.
För mig som historiker och barn av välfärdsstatens 60-tal är allt detta märkligt att se. Hur kommer det sig att vi kunde bygga folkhögskolepalats åt våra barn i början på 1900-talet och moderna, rymliga högstadieskolor under 1960- och 1970-tal, medan nybyggda, ändamålsenliga skolor idag är en sällsynthet? De ständiga besparingarna inom offentlig konsumtion gör våra liv fattigare och vårt samhälle mindre hållbart. Krisen är ett tillfälle till omprövning.
Mer debatt om krisen, se bl.a. DN och Björn Elmbrandt i Dagens Arena. I Grekland fortsätter idag oroligheterna, i krisens spår.
För poängen med gemensam, skattefinansierad välfärd enligt svensk modell, se mitt blogginlägg Gemensam välfärd sparar pengar. Sverige har idag det näst högsta skatteuttaget i EU. Danmark ligger högre. Både Sverige och Danmark har skattefinansierade välfärdsmodeller, baserade på medborgarskap.
Lena Sommestad 
”För mig som historiker och barn av välfärdsstatens 60-tal är allt detta märkligt att se. Hur kommer det sig att vi kunde bygga folkhögskolepalats åt våra barn i början på 1900-talet och moderna, rymliga högstadieskolor under 1960- och 1970-tal, medan nybyggda, ändamålsenliga skolor idag är en sällsynthet? De ständiga besparingarna inom offentlig konsumtion gör våra liv fattigare och vårt samhälle mindre hållbart.”
Kan det vara så att svenska politiker slösade bort allas pengar som de med tvång hade roffat åt sig? De satsningar som gjordes under Sveriges super-socialistiska tid (60- t o m 90-talet) kan man nu i efterhand konstatera ett de gav Sverige en jättekris (90-tals krisen) och att vi halkade ner på välståndslistan. Politiker skapar inte ett gott samhälle. Det gör vi medborgare bäst själva!
Nej Oskar, det var inte så att svenska politiker ”slösade bort allas pengar som de med tvång hade roffat åt sig”. Politiker i en demokrati kan bara göra vad deras väljare ger dem mandat till. Du kanske upplever den svenska demokratin som en tvångströja, men då tror jag inte att du har mycket erfarenhet av vad verkligt tvång och förtryck betyder. För min del ser jag demokratin som en av de arenor där medborgarna ”bäst själva” kan skapa ett gott samhälle. I demokratin är vi alla lika, med en röst. På marknaden har vi olika förutsättningar och resurser. En god balans mellan marknad och demokrati har visat sig fungera väl i många länder, under decennier.
Skatteuttaget ökade under 60- och 70-talet av två skäl: a) de stora generationer som föddes i början av 1900-talet gick in i en ålder då de behövde pension, äldreomsorg och sjukvård. Sverige upplevde tidigare än de flesta andra länder en ålderschock – och hanterade den väl. Samtidigt kom de stora 40-talistgenerationerna in i tonåren och för första gången någonsin kunde en hel ungdomsgeneration erbjudas ”secondary education”. Antalet studenter på universiteten växte snabbt. b) Barnomsorg och fritids byggdes ut, liksom föräldraförsäkring. Detta skedde bl.a. för att möjliggöra för fler kvinnor att professionellt ta hand om de äldre, samtidigt som de kunde försörja sig själva och vara ekonomiskt oberoende. 1970-talets reformer innebär att Sverige idag är ett av få europeiska länder där kvinnor har samma medborgerliga rättigheter och skyldigheter som män. Sverige är också ett land där unga familjer kan skaffa barn, utan att först ha skyhöga löner eller offra jobb och karriär, och det är ett land där ensamstående föräldrar slipper gå på socialbidrag. I Sverige finns inga ”welfare queens”. Det finns nog större skäl att vara bekymrad över pengar som slösas bort på finansmarknaderna än över pengar som slösas bort i välfärden.
Jag respekterar självklart att du har en annan ideologisk grunduppfattning och tycker att det bästa är om var och en klarar sig själv. Vad som är viktigt i politiken är att vara klar över vilket pris det kan ha att bygga upp ett samhälle efter det konceptet. Två saker står klart: beroendet av släkt och familj ökar, i synnerhet för kvinnor och barn, och välfärden blir dyrare att finansiera.
Därtill visar en omfattande forskning att generella välfärdsmodeller som den svenska ger goda resultat på en lång rad områden, som de flesta av oss tycker är viktiga. Generella välfärdsstater rankas högt på dimensioner som social tillit, låg korruption, låg barnadödlighet, god hälsa och lång livslängd. Hög ranking på indikatorer som dessa uppnås också i regel i socialt konservativa välfärdsstater, som Tyskland, Frankrike och Nederländerna – men däremot inte i liberala välfärdsmodeller som de anglosaxiska.
De svenska välfärdsstaten har fel och brister som alla andra och det finns alternativa modeller, men klart är att dina utgångspunkter är så naiva att du tyvärr hamnar utanför en seriös diskussion. Det är synd, för framtidens välfärd kräver en tuff och seriös debatt.
Ok, så en kurva som visar en snabb, närmast logaritmisk ökning av skattetrycket fram till slutet av 70-talet för att sedan plana ur runt 50% strecket under senare årtionden visar att skattetrycket sjunker alarmerande? Det var en rätt konstig tolkning.
Någonstans måste ju skattetrycket konsolideras, för även ni till vänster förstår väl att det inte ens i teorin kan det fortsätta öka logaritmiskt och nå 100%, 150% osv. Krävs väldigt grundläggande matte för att inse detta, men denna har väl välfärdsstaten försett dig med?
Sen är inte ekonomin ett nollsummespel. Man kan inte bara konfiskera allt människor producerar och förvänta sig att de ska producera lika mycket lika glatt för det. Och staten producerar nästan aldrig lika effektivt som privata företag. I en privat marknad får var och en tillverka det de vill och är bra på, men man gör detta under konkurrens. Bara om man leverar saker av högre kvalitet och/eller lägre priser än konkurenterna överlever och växer företagen och man måste ständigt jobba med förbättringar för att klara detta.
I en planekonomi (offentlig regi) produceras det statens experter bestämmer uppifrån. Uppsvällda statliga gigantorganisationer kan producera nästan hur fel som helst till enormt resurslöseri och möjligheterna att kontrollera vad som görs eller genomdriva förbättringar i de byråkratiska träsk som uppstår är begränsade.
Som historiker borde du känna till årtalet 1989 och vad som försigick det. Ett samhälle där i stort sett allt produceras i offentlig regi ger stort resursslöseri, armod och inte blir folk särskilt lyckliga heller.
Bäste Martin.
Du och jag är helt eniga om att det inte finns någon poäng med ett skattetryck som ökar logaritmiskt. Det har heller aldrig funnits några politiker, varken socialdemokrater eller andra, som har drivit på för ett ökat skatteuttag för sakens egen skull. Skälet till att skatterna har ökat under årens lopp är istället de gemensamma behov som medborgarna vill tillgodose – i form av vård, skola, kommunikationer och annat.
Att Sverige har ett högt skatteuttag jämfört med andra länder beror framför allt på välfärdsmodellens design. Den svenska modellen bygger på medborgarskap och skatteuttag istället för på försäkringar av olika slag. Denna medborgarmodell har visat sig vara både effektiv och framgångsrik.
Du är förvånad över att jag inte tycker att det är självklart med ”konsolidering” utan ser minskat skatteuttag som ett problem. Jag förstår din förvåning eftersom du betraktar skatter som en form av konfiskation. Men världen ser annorlunda ut om vi går bakom kurvorna och frågar oss vad skattepengarna används till.
Ta sjukvården, till exempel. Som svenskar har vi förmånen att förfoga över ett av världens bäst fungerande sjukvårdssystem, vad effektivitet beträffar. Trots att USA:s sjukvård kostar mer än femtio procent mer i andel av BNP än den svenska (cirka 15 procent mot under tio procent), så är det Sverige som lyckas ge alla sjukvård och som slår USA ifråga om både livslängd och spädbarnsdödlighet (se t.ex. Karl-Henrik Petterssons blogg, http://www.groveda.com/?p=285).
Jag menar att det i dagens läge vore mycket värdefullt om vi i Sverige bättre kunde utnyttja det finansieringsutrymme som skapas genom hög effektivitet i sjukvården. Ambitionerna borde helt enkelt höjas!
Det finns goda skäl att satsa på vården. God sjukvård är ett av de områden som medborgarna i Sverige prioriterar högst. God folkhälsa är också en förutsättning för långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt. Det allra viktigaste skälet till att satsa på vården just nu är dock att kunskap och teknik inom sjukvården under senare år har utvecklats i snabb takt. Det finns t.ex. idag en lång rad nya läkemedel, som är mycket dyra men också mycket effektiva. Vi borde kunna lägga säg 12 procent av BNP på sjukvård om USA lägger 15%.
Vi borde kunna, men vi gör det inte. I Sverige lägger vi nu istället locket på, så att våra skickliga läkare och sköterskor inte kan utveckla sin profession på det sätt som vore möjligt. Gapet mellan vad sjukvården skulle kunna uträtta med tillgänglig kunskap och teknik, och vad den de facto får uträtta under knapphetens kalla stjärna, ökar för varje dag.
Varför satsas inte mer? En viktig orsak är tveklöst den föreställning som du och andra så gärna odlar, nämligen att skatter innebär konfiskation och att vi därför inte i den svenska välfärdsmodellen kan välja att prioritera vård framför mer privat konsumtion. Eftersom skatterna måste hållas nere måste landstingen spara. Den amerikanska Tea Party-rörelsen kunde inte göra det bättre.
Så lever vi idag i ett Sverige där läkare tvingas kompromissa och ge oss andra klassens tekniska lösningar i vården, medan det för de flesta är självklart att sträva efter senaste teknik för TV och mobiler. Snart har sparandet drivits så långt att medborgarna riskerar att tappa förtroendet för hela vår väl fungerande sjukvårdsmodell. Då blir nästa steg privatisering. Detta gagnar i slutänden bara de företag som vill ta enkla genvägar till vinst via offentliga medel.
Till sist: Din kritik av planekonomier skjuter helt bredvid målet. Den svenska modellen har ingenting att göra med sovjetisk planekonomi. Effektiva marknader är av grundläggande betydelse i blandekonomier som den svenska, men som du vet är verkligheten mer komplicerad än de enkla ekonomiska teorier som du refererar till. Gemensamma nyttigheter (public goods), t.ex. hälsa och kunskap, produceras inte på samma villkor som bilar eller telefoner.
Ekonomin är förvisso inget nollsummespel. Men den kan bli en nedåtgående spiral om vi inte inser att offentlig sektor och privat sektor båda behövs i en långsiktigt hållbar och konkurrenskraftig ekonomi.
Jag tror att det som gör att du hamnar i din slutsats och jag hamnar i min är vår grundsyn på skatter. Jag ser skatt som ett nödvändigt ont. Skatt är demokratiskt ja, men demokrati är inte samma sak som rättvisa. Skatten bestäms av 51%, men gäller för 100%.
Det finns dock saker av allmänt intresse som vi rent av mest effektivast kan lösa genom det offentliga. Detta sagt innebär inte att jag är ett fan av den svenska modellen. Det är inte heller verkligheten. Många på vänstersidan, som du Lena, försöker försvara Sveriges överdimensionerade skattetryck med att vi har den bästa skolan, vården, och omsorgen. Detta stämmer inte. Vi ligger två i skattetryck, men inte ens nära den placeringen i vård, skola, osv.
Skatten kan vi använda som grund i vårt välfärdssystem, samt till de allra mest utsatta och fattiga. Men för majoriteten klarar vi oss bäst själva. Det finns ingen poäng med att jag ska betala för min granne och han mig. Det ger ineffektivitet och spär på avundsjukan. Vi kan konsumera vård själva. Vi behöver inte gå via farbror staten.
Tack för ditt svar.
Ja, vi har olika syn på vad som är en väl fungerande välfärdsmodell. Socialförsäkringssystem och sjukvård som omfattar hela eller större delen av befolkningen omfördelar resurser inte bara mellan medborgare utan också över livscykeln. De förebygger fattigdom och omfördelar mer effektivt till de allra fattigaste än mer riktade system. Om du ogillar denna typ av breda välfärdssystem avvisar du inte bara den svenska välfärdsmodellen, utan också den kontinentala europeiska välfärdsmodellen (Tyskland, Nederländerna, Frankrike, Österrike). De bygger på samma princip, även om finansieringen sker på lite olika sätt. Det är ingen slumpa att ett av EU:s viktigaste mål är ”social cohesion” – en ”social marknadsekonomi”.
Lena, de länder du hänvisar till har ca 10%-enheter lägre skattetryck än Sverige. Holland är även ett land som har en bra kombination av det kollektiva och privata när det gäller sjukförsäkring. Alltså det jag skrev om i mitt förra inlägg.
Du skriver om omfördelning. Jag förstår att för en socialist, som du, är omfördelning något fint. Men, för mig som liberal finns det ingen rättvisa med det. Det är inte rättvist att med tvång ta någons värde och ge det till någon annan. Självklart ska man kämpa för att höja lägstanivån, men det finns ingen vits att dela mellan vuxna människor som kan klara sig själva. Och det finns absolut ingen rättvisa av att ta av ”de rika” bara för att de är rika. Sossarnas rättvise-era har nått sitt utgångsdatum. Fler och fler folk inser att det rättvisa är att den som skapar värde har rätt till sitt värde.
Visst slösade man bort sina medborgares pengar. Det kan man kallt konstatera. Det Lena nogsamt undvek att nämna ovan är att man visst hade råd att bygga våra ‘högskolepalats’ när det begav sig, helt enkelt därför att man ägnade pengarna åt det de var avsedda för. Nämligen vård, skola omsorg, infrastruktu, försvar och juridisk stat. När man sedan fick hybris och trodde att skattesystemet också skulle uppfylla någon sorts socialistisk nirvana dröm om det totalt slätstrukna samhället gick det käpprätt åt helvete. Istället för att ta in pengar till kärnverksamhete började man ägna sig åt diverse bisarra omfördelnings system som alla syftade till att straffa ut duktiga människor med entrepenörsanda samt med alla medel uppamma lathet och bidragsmentalitet. Skattetrycket ökade markant utan att kärnverksamheten fick vad den behövde. lösnignen idag är inte att ytterligare öka det redan hysteriska skattetrycket, det är att kapa bort saker som staten faktiskt inte skall ägna sig åt. Vi behöver inte myndigheter som ägnar sig åt ‘kulturarbete’ för sjömän i utlansdstjänst. Vi behöver inte myndigheter som ägnar sig åt att diskutera huruvida mienkeli kan anses vara ett eget språk eller inte. Skattesystemet skall inte ägnas åt skit det skall täcka basverksamheten, allt annat är bara en kul bonus.
Lena,
En av de främsta posterna i din graf där ovan och en av anledningarna till både den stigande utvecklingen fram till 1990 samt din känsla av den offentliga sektorn ”sparar in nödvändiga utgifter” trots oförändrat skattetryck därefter är att transfereringar vuxit explosionsartat sedan 1975. Idag utgör dessa cirka 40% av den offentliga budgeten, eller mellan 20 och 25% av BNP. 1970 utgjorde samma post cirka 10% av BNP.
Jag håller med dig i din åsikt att satsningar på det som traditionellt setts som välfärdens kärna, utbildning/sjukvård/infrastruktur även i framtiden kommer vara viktiga, kanske ännu viktigare än vad det är idag. Steget därifrån till att lösningen på problemet innebär ökat skattetryck håller jag däremot absolut inte med om. Vill man minska transfereringarna, och frigöra större medel till vad jag ovan benämnde som välfärdens kärna måste istället i första hand pensionsåldern på sikt höjas betydligt och i andra hand integrationspolitiken förändras. Sedan pensionssystemets utformande har människors livslängd förlängts radikalt och en betydligt mindre andel av befolkning än vad som ursprungligen avsågs försörjer denna åldrande befolkning. Vad integrationspolitiken beträffar måste mer göras för att ta till vara på de resurser och tillgångar hitflyttande personer besitter. Så som systemet ser ut idag innebär de allra flesta åldersgrupper (20-30 år undantagna) faktiskt en förväntad kostnad istället för intäkt till statskassan. Detta är ett otroligt resursslöseri.
Andra åtgärder för att minska transfereringarna skulle självfallet kunna innebära att minska arbetslöshets- och sjukutbetalningar men här är frågan kanske mer tveksam vilken direkt innebörd detta får på sikt. Fler i arbete tveklöst men kanske också risk för minskad konsumtion och en ökad otrygghet och påföljande kapitalackumulation för att möta denna otrygghet.
Slutligen skulle jag bara vilja säga att din jämförelse med just USA är lite missvisande då dessa tveklöst spenderar mest på sjukvård som andel av BNP i världen, något som också inneburit att landet dragits med bestående budgetunderskott och ökande statsskuld. I dagens finansklimat är jag inte säker på att det är ett genidrag direkt.. Faktum är ju det att man i USA ser sjukvårdskostnaderna som på sikt ohållbara och letar lösningar på hur dessa ska kunna minskas.
Fredrik:
Visst är det så att transfereringarna växer (jag nämnde bl.a. pensioner och föräldraförsäkring i mitt tidigare svar). Frågan är varför du anser att transfereringar inte hör till välfärdens kärna? Socialförsäkringarna spelar ju en nyckelroll i välfärden. Att befolkningen åldras är tveklöst en utmaning och det är här också här de stora kostnaderna finns – inte i immigrationen. En diskussion om pensionsåldern och om hur fler ska kunna bidra i arbetslivet är viktig, samtidigt som vi bör inse att välfärdsstaten inte alltid kan diskuteras i termer av lönsamhet och effektivitet. Att ta hand om de äldre är en fråga om etik och moral. Jag vill också påminna om att Sverige hör till de länder i Europa som har högst sysselsättningsgrad. En viktig orsak till detta är att kvinnor arbetar och att pensionsåldern är högre än i t.ex. Sydeuropa.
När vi diskuterar den svenska välfärdsstatens problem, inklusive utanförskapet, bör man ha perspektiv på hur stora problemen faktiskt är.
Ifråga om sjukvården tycker jag att USA är ett i högsta grad relevant exempel att ta upp, eftersom de kommentarer som jag har fått på mitt blogginlägg förordar just individuella lösningar utan statlig inblandning. Det amerikanska exemplet representerar just en sådan modell. De skenande kostnaderna i USA är ingen slump utan ett resultat av att man inte har lyckats organisera ett effektivt sjukvårdssystem utan vinstintressen. Idag är insikten stor om att det amerikanska sjukvårdssystemet inte fungerar, men det är svårt att vända skutan. Det kan vara värt att tänka på för de partier, som nu förordar utförsäljning av svenska sjukhus.