Frågan om budgetpolitikens inriktning har stått högst på dagordningen vid G20-mötet i Toronto. USA:s finansminister Timothy Geithner och Brasiliens finansminister Guido Mantega hör till dem som kritiserar Europas starka fokus på skuldsanering (DN, SvD). De menar att fortsatt stimulans krävs för att värna efterfrågan och tillväxt. Före mötet framfördes liknande kritik av bl.a. IMF:s chef Dominique Strauss Kahn (Financial Times G20-bilaga 25 juni). Kahn konstaterade att samfälld åtstramningspolitik kan leda till att 60 miljoner miljoner fler människor i världen blir arbetslösa. Övergång till åtstramningar behövs men får inte hämma tillväxten (se även TCO-tidningen 23 juni).
När socialdemokratiska debattörer lyfter dessa frågor här hemma (t.ex. SvD 25 juni), bemöts vi med hånfulla kommentarer från högerdebattörerna (t.ex. Gustav Andersson, Norah4you och Den hälsosamme ekonomisten) Att peka på behovet av efterfrågestimulans i en djup ekonomisk kris är enligt moderaterna ett uttryck för att socialdemokrater som vanligt är ansvarslösa och slösaktiga (se även Gunnar Hökmark). Men högerns debattörer är dåligt pålästa. Stimulanspolitik är inte slöseripolitik!
En bok som gör detta isande klart är nobelpristagaren Paul Krugmans ”Return to Depression Economics”. Men varför inte också gå direkt till originalet och ägna en sommartimme åt att läsa Keynes’ egen pedagogiska beskrivning av sin krispolitik i essän ”The Means to Prosperity” (1933, den återfinns i ”Essays in Persuasion”, Keynes samlade verk nionde bandet).
Keynes essä visar att hans politik inte ”…bygger på överskott i goda tider som satsas i dåliga tider”, som Gustav Andersson hävdar på sin blogg. Keynes föreslår förvisso att budgeten ska balanseras på lång sikt, men budgetbalansering är inte poängen med teorin. Poängen är att underbalansering av en budget i ett recessionsläge ökar aktiviteten i ekonomin och därmed skapar en högre nationalinkomst och högre skatteinkomster än om budgeten ligger fast eller stramas åt. Keynes beskriver hur detta går till genom att en ursprunglig stimulans skapar en positiv spiral av konsumtion och investeringar (multiplikatoreffekt). Slutresultatet kan bli betydligt bättre offentliga finanser än om man stramar åt och driver ner ekonomin i en negativ spiral av minskad efterfrågan. En statsbudget är inte som budgeten i en hushållsekonomi, där pengar läggs på hög i goda tider för att användas i dåliga.
Keynes’ stora insats var att han visade att det finns olika makroekonomiska situationer som kräver olika typ av penning- och finanspolitik. Den föreställning som fanns före den stora depressionen, och som även många moderna ekonomer har, är att utbud på marknaden alltid har en efterfrågan. Kort sagt: marknader fungerar. Keynes visade att detta var ett felaktigt antagande. Det finns lägen när ekonomin fastar under fullt kapacitetsutnyttjande, så att sparandet under en längre tid överstiger investeringarna. Detta är ett läge med otillräcklig efterfrågan – en efterfrågekris.
Det väsentliga i dagens läge är att enas om vilken typ av kris som vi befinner oss i. Om det är en efterfrågekris krävs stimulans, men detta betyder inte att all stimulanspolitik är av godo. Ett stort problem, som jag ser det, är att stimulanspolitiken under den nu pågående krisen i så liten utsträckning har handlat om stöd till reala investeringar. Miljarder i likviditet har östs över marknaderna för att förhindra kollaps i de finansiella systemen, medan offentliga investeringar i t.ex. infrastruktur – som hade gett medborgarna tydlig återbäring på satsade pengar – har haft en mycket begränsad omfattning. Det gäller inte minst Europa och i allra högsta grad Sverige, medan t.ex. Kina och USA har varit mer offensiva (se min blogg om spännande amerikanska initiativ).
Det mest allvarliga, som jag ser det, är att krisen inte har utnyttjats till investeringar i grön omställning – en Green New Deal. I Europa har de offentliga investeringarna gått till elledningar och gasledningar istället för till investeringar i en långsiktigt mer klimatvänlig infrastruktur. Så mycket mer hade kunnat göras! När krisen började var förhoppningarna stora om att kampen mot finanskris och klimatkris skulle kunna förenas. Om detta talade på den tiden även svenska ministrar vackert – inför det som man trodde skulle bli en svensk PR-triumf på klimatmötet i Köpenhamn (förslagen presenterade bl.a. av FN:s miljöorgan UNEP, se Green Jobs). Nu är detta glömt. Ministrar i den svenska regeringen talar knappast längre om klimatpolitik. PR-fördelarna har förklingat. Anders Borg, som hade kunnat göra en insats för att förena krisbekämpning med kampen mot klimatförändringarna, har valt att istället glänsa som åtstramningshök. Lite sommarläsning om krisbekämpning i historiskt perspektiv skulle inte skada.
Debatten fortsätter: DI refererar Paul Krugman. Aftonbladet rapporterar om uppgörelsen.
Lena Sommestad 
Fast nu måste du väl ändå stanna till en sekund och tänka efter om det du just skrev var särskillt intelligent.
Övriga Europa har gått efter er metodik och har enorma underskott samt har inte fått igång någonting. Sverige går plus och hjulen börjar snurra ordentligt och ekonomin är god.
Jag tycker ni är roliga så och än gladare blir jag när jag tänker att svenska folket även har börjat vakna.
Ping: Socialdemokratisk härdsmälta « Frihet är inte gratis.
Jag gissar att ni har följt den fortsatta debatten, inte bara på min blogg utan i pressen i övrigt. Min argumentation är långt ifrån unik – och inte heller galen. Jag rekommenderar ett aktuellt inlägg av Robert Skidelsky, välkänd specialist på Keynes ekonomiska gärning, se http://www.skidelskyr.com/site/article/once-again-we-must-ask-who-governs/.