Illustration, Project Syndicate.
Nationers förmåga att hantera ekonomisk ojämlikhet och sociala spänningar kan bli avgörande för deras framgång i framtidens globala ekonomi, skriver ekonomen Kenneth Rogoff. I en bitande skarp krönika i Project Syndicate (”The inequality wildcard”) påminner han om hur protesterna i Tunisien och Egypten bottnar i vrede över både diktatur och sociala orättvisor. Utvecklingen i Nordafrika borde få fler att ställa frågor om ojämlikhetens risker, menar Rogoff, inte bara därför att den sociala oron kan sprida sig över hela regionen. Långt rikare och mer stabila länder kan få betala ett högt pris för den ökade ojämlikhet, som har präglat de senaste decenniernas ekonomiska utveckling. I de moderna industriländerna har ojämlikheten i välstånd, inkomst och livschanser inte varit större på hundra år. Arbetslösheten växer i utsatta nationer som Spanien och Irland, medan regeringarnas handlingsutrymme är minimalt.
Harvardprofessorn Kenneth Rogoff är tidigare chefsekonom på Internationella Valutafonden. Hans varningar för konsekvenserna av ökad ojämlikhet borde få även borgerliga politiker och skribenter att lyssna. Här hemma i Sverige syns dock inte någon växande insikt om de faror som ryms i en växande ojämlikhet. Tvärtom. Om det är något samhällsproblem som förnekas i svensk borgerlig debatt så är det ojämlikheten. Den frågan är så kontroversiell att många debattörer inte ens vill acceptera den officiella statistik som säger att ojämlikheten ökar (se t.ex. min diskussion med Upsala Nya Tidnings ledarskribent Karl Rydå, 17 augusti 2010). Men framförallt är jämlika livsvillkor ett värde som saknar betydelse för borgerlig politik. Många värderingar och ideal kan delas mellan socialdemokrater och borgerliga, men inte idén om jämlikhet.
I ljuset av Kenneth Rogoffs skarpa analys av de utmaningar som ligger framför oss i en värld av ojämlikhet och konkurrens är det intressant att ta del av PJ Anders Linders avslutande artikel i Svenska Dagbladets serie om ”Det nya borgerliga uppdraget” (SvD söndag 6 februari). Här framhålls en lång rad värderingar som borgerligheten delar med oss socialdemokrater – som långsiktighet, ömsesidighet och vilja till personlig utveckling. Men PJ Anders Linder sätter också med stor finess fingret på hur borgerlighetens värderingar har sin rot i det borgerliga genombrottet, flera hundra år tillbaka. Detta genombrott drevs av ”en vilja att skapa utrymme för den dygdiga människan” och här finns själva essensen i borgerlighetens värdegrund:
”Udden var riktad mot en ordning av aristokrati och skråprivilegier där börd och ställning gick före flit och skicklighet… Enskilda människor har stor inneboende potential, som kan förverkligas genom självdisciplin, skolning, näringsfrihet och politiska fri- och rättigheter ”.
Med det borgerliga genombrottets värden som grund, hävdar Linder, värjer sig borgerligheten mot ”politisering”. ”Det måste finnas utrymme för dygderna att blomstra.”
Linders artikeln är en intressant analys av en de borgerliga idéernas historiska framväxt, men framförallt är den ett talande uttryck för den aningslösa självgodhet som än idag bär upp svensk borgerlighet. När borgarklassen reste sig mot adelns privilegier och skapade ett samhälle med mer moderna institutioner och regelverk så öppnade detta en möjlighet för skickliga och strävsamma individer att äntligen få lön för mödan i ett samhälle, där eliten tidigare hade tillskansat sig privilegier utan vare sig ansträngning eller utbildning. Mer meritokratiska principer öppnade nya karriärer. Näringsfrihet gjorde marknaden tillgänglig för fler. Det var en tid då många ur borgerligheten med rätta kunde hävda att den ekonomiska och politiska ordning som nu gav dem utrymme att växa och utvecklas var mer rättfärdig än det gamla privilegiesamhället.
Problemet är att borgerligheten än idag – precis som Linder visar – formerar sin världsbild kring idén om den egna dygden och den egna överlägsenheten. Den ojämlika inkomstfördelning som vi idag har i världen och de ojämlika möjligheter som erbjuds våra barn ska inte förändras genom någon ”politisering”. Alla orättvisor är rättfärdiga, eftersom de är ett resultat av att borgerligheten får en välförtjänst utdelning på sin dygdighet, självdisciplin och skolning. Linder skriver föraktfullt om dem, som anser att människor ”kan sitta fast i strukturer som bara kollektiva insatser kan frälsa henne ifrån”. Men varför krävdes det då någonsin en borgerlig revolution, som gav borgarklassen de strukturer av näringsfrihet och äganderätt som gjorde deras resa mot välståndet möjlig? Varför utmanade borgarklassen den tidens stat och dess regelverk? Var det nödvändigt när ”enskilda individer och deras gemenskaper” klarar av så mycket?
Socialdemokratin anklagas inte sällan för att nostalgiskt blicka tillbaka mot det förflutna. Som historiker hör jag till dem som anser att tillbakablickar är viktiga för att öka förståelsen för nuet och framtiden, vilket inte minst dagens artikel av PJ Anders Linder är en påminnelse om. Men om historisk analys ska bli en språngbräda mot framtiden krävs också en kritisk reflektion kring de egna idéerna och hur långt de bär i mötet med framtidens utmaningar. Den saknar jag hos PJ Anders Linder, som i denna artikeln ändå har ambitionen att dra samman trådarna för en hel artikelserie om ”Det nya borgerliga uppdraget”.
Vi lever i en värld som under de närmaste decennierna kommer att förändras dramatiskt. Nya tillväxtländer förändrar den politiska och ekonomiska maktfördelningen. Ökad ojämlikhet sedan decennier tillbaka har skärpt de sociala spänningarna och försvagat den sociala tillit, som håller länder och samhällen samman. Miljöförstöringen har nått proportioner som hotar själva grunden för vår civilisation. En borgerlighet som inför dessa utmaningar inte förmår annat än att med inskränkt självgodhet drömma sig tillbaka till det borgerliga genombrottet och idén att de egna friheterna och privilegierna är samhällets mål har inte mycket att tillföra till modern politik.
För oss socialdemokrater gäller att vi aldrig får glömma det unika bidrag vi har att ge till politiken: insikten om att jämlikhet behövs. Den behövs för att andra än de privilegierade ska få utrymme att låta sina dygder blomstra, men också därför att framtidens stora globala utmaningar inte kan lösas i en värld av orättvisor och bristande tillit, och därför att ”enskilda människor och deras gemenskaper” inte ensamma klarar att lösa de stora samhällsfrågorna – hur gärna vi än skulle vilja. Varje enskild människa och hennes insats spelar roll för vårt samhälle och vår framtid, men den stora möjlighet som var och en av oss har att göra skillnad, den beror på demokratin. Jämlika villkor och omsorg om den gemensamma framtiden är en bortglömd borgerlig dygd.
I Egypten fortsätter oroligheterna, se t ex DN.
Mer skrivet: Det inskränkta borgerliga projektet beskrivs skarpt av Katrine Kielos. ”För om det är något som kännetecknar Moderaterna och regeringen (ja, orden är synonymer – de tre stödhjulen KD, Center- och Folkpartiet får ursäkta) så är det hur frånkopplat deras politiska projekt är från de stora dragen i samtiden.” (Aftonbladet) Klokt av Roger Mörtvik på Brännpunkt. LO med ny rapport om ojämlikhet på DN Debatt.
Lena Sommestad 
Global Day of Anger
For a world empty from starvation and poverty and unemployment.
For peace and freedom and the environment.
To organize a global Day of Anger.
Väldigt läsvärd och tankeväckande post. Tack!
Ping: Ta tag i Allians 2.0 nu för att få ny energi och ny kraft | Kent Persson (m) blogg
Ping: Sjukreglernas fruktansvärda konsekvenser – cancerläkare slår larm « Ett hjärta RÖTT
”Tre bränder föll ned i Ginungagap:
Frihet, Jämlikhet, Broderskap
Det kunde ha blivit en ståtlig brand.
Dessvärre dock brinner ej öken och sand.
Det kunde ha blivit ett bål mot sky.
Men det ljuset är slocknat som slängs i dy.
Tre bubblor brann till i Ginungagap:
Fruhet, Jämlighet, Broderskap”
Nils Ferlin, 1933Tre bränder ur Diktsamlingen Barfotabarn
Starta ett nytt parti om du inte blir vald Lena! Du kan vara med i http://valsamverkanspartiet.wordpress.com/ om du inte får ihop tillräckligt med stöd.
I Egypten är det inte bara en oerhörd ojämlikhet utan även stora ungdomskullar som oavsett utbildningsnivå har dystra framtidsutsikter. Med en hel värld i nyliberal åtstramning blir det också svårt att exportera dessa problem.
Med statens makt håller man uppe ojämlikheten och sina egna privilegier, i sak ingen skillnad mot det feodala som störtades som använde statsmakten och religionen för att försvara sin egen privilegierade ställning. Ideologiska system är en sak men det handlar alltid ytterst om makt. De privilegierade har alltid använt sig av någon sorts ideologi för att försvara sin ställning som gynnade det må vara gudomlig ordning eller vetenskap som säger att det kan inte vara på annat sätt.
Alla privilegierade klasser genom historien har sett sig själva som beklagligt underprivilegierade. När någon gång en individ i ett anfall av klarsyn lyckats blicka ut från detta mentala fängelse, har utsikten aldrig kunnat inspirera själva klassen till handling. ”Efter oss syndafloden,” muttrade madame Pompadour för sig själv. Än sen? Syndafloden kommer kanske inte i vår tid. Den kommer kanske inte de närmaste åren. I varje fall inte före nästa kvartalsrapport. Och för ögonblicket har man intressantare ting för sig än att börja snickra på arken.
Just så! Kapitalister är personer som utövar makt över produktionsmedel, och därmed över arbetsorganisation, produktion, ekonomi och allt som härleds ur denna.
Kapitalisterna är få, mycket få. De är så få att de ensamma inte skulle kunna existera som klass, utöva politisk och ideologisk makt och föra sina privilegier vidare till avkomman. Runt dem står emellertid hela den klass, vars kärna de utgör, borgarklassen. Och den sammanhållande funktionen är makten – den makt som direktörer, redaktörer, statsråd, ingenjörer, finanstekniker och hela detta anhang utövar och cementerar. De binds till kapitalisterna genom privilegier, genom del i ägandet och genom personliga band.
Sven Grassman var en bra man som stod upp mot makten, det är inte lätt. Han gick bort allt för tidigt.
Ironiskt att chefsekonomer från IMF nu börjar uppmärksamma effekterna av neoliberala policies likt ”structural adjustment programs” – åtgärder som de själva genomdrivit under retorik av fattigdomsbekämpning. Kan det vara samvetet som spökar? Den neoliberala linjen har varit förödande för arbetstagare och vanliga människor världen över; den aggregerade tillväxten har döljt stora ojämlikheter som ofrånkomligen skapar sociala spänningar och frustration. Tack Lena för att du tar denna striden, det politiska projektet måste gälla den gemensamma välfärden, det var för kollektiva nyttigheter som den skapades!
En fatalistisk inställning till det politiska projektet är symptomatiskt för dagens ojämlika samhälle. ”Björn” anser sig ha intressantare saker för sig än att snickra på arken. Det är dags att vakna – arken snickras på dagligen, tyvärr blir det färre och färre som snickrar; inte konstigt att den ej rymmer alla längre? Vi byggare av samhället måste återigen inse att samhällets institutioner är lika föränderliga som oss själva, lika ömsesidigt beroende av den sociala kontexten som vår egen utveckling. En på samma gång upplyftande som ansvarskrävande slutsats.
För att citera Einstein, möjligtvis den moderna tidens främsta exempel på ”den dygdiga människan”: ett individuellt geni – eller? Einstein sa: The individual is able to think, feel, strive, and work by himself; but he dependes so much upon society – in his physical, intellectual, and emotional existence – that it is impossible to think of him, or to understand him, outside of the framework of society. It is ”society” which provides man with food, clothing, a home, the tools of work, language, the forms of thought, and most of the content of thought; his life is made possible through the labor and the accomplishments of the many millions past and present who are all hidden behind the small word ”society”.
Huruvida Einstein, den geniala individen, förespråkade en stark, offentlig, rättvis och jämlik aktör som nödvändig för ”realisationen av den mänskliga potentialen” lämnar jag åt de moderna liberalerna at lista ut.
Tack Jonatan för detta inlägg, som ger mig en så stark känsla av det vi kämpar för; insikten om vårt ömsesidiga beroende i en gemensam ark. Just fatalismen inför de växande orättvisorna är för mig ett av de stora problemen. Vårt samhälle måste ju återskapas gång på gång, och det är inte alltid lätt. När projektet ligger färdigt verkar allt så enkelt, och vi glömmer allt det arbete och all den klokhet som en gång gjorde det möjligt.
Här är ett tecken på att även de privilegierade ser ojämlikheten som ett problem: http://riskreport.weforum.org/global-risks-2011.pdf
Sannolkheten för att de ska orka få ändan ur vagnen är nog låg dock. Hittills har det aldrig inträffat, om de inte har fått högst handgriplig hjälp. I så fall har emellertid vissa av de privilegierade förmått tänka längre än den egna näsan räcker.
Jag går ni med underbara Lena om hon river igång ett varmt alternativ utan hyckleri som vågar ta diskussioner och fatta korrekta politiska beslut baserade på logik och värdighet och medmänsklighet? Går ni med med glädje i ett sådant nytt parti med en riktig medmänsklig ledare?
Ping: Den döda debatten | Visionerna
Lena Sommestad:
Ett bra inlägg som vanligt.
Men sen: Jag har nog hopplöshetens känsla av att de rika i Västvärlden tror att de kommer att kunna kontrollera människorna även i det framtida fattigväst. Man har utvecklat en fantastisk avlyssningsapparatur och kontrollapparat, man har avskaffat allmän värnplikt och ersatt den med legoknektar, som alltid är lättare att få att skjuta mot protesterande människor. Man har utvecklat en teknologi att vända opinioner mot dem som demonstrerar, (som i Köpenhamn och Göteborg m.l. ställen). För inte så länge sen blev det åter tillåtet att sätta i militär mot svenskar. Man har numer, om jag inte tar fel, rätt att avlyssna även icke-misstänkta direkt i deras hem. Man monterar nu ner gemene mans möjligheter att få god utbildning (största faran för allvarlig och organiserad social oro är en stor arbetslös och välutbildad ungdomsgeneration).
Kanske man inte tänker på det här sättet, men faktum kvarstår i så fall, att av en ren slump råkar Alliansen agera så att man undviker allvarlig och hotande social oro, och i det fall sådan uppstår, slå ner den – hårt och skoningslöst. Socialdemokraterna kan inte friskriva sig från ansvar för utvecklingen – dessvärre.
Viktigast av allt är alla människors lika värde. Nakna och skyddslösa föds vi till världen. Livets lotteri avgör om vi kommer att dö av undernäring eller om vi kommer att leva ett långt liv i rikedom och lyx. Eller allting däremellan. Har vi tron på människornas lika värde i våra hjärtan, tror vi också på jämlikheten och solidariteten. Dessa förutsätter varandra.
Varje människa har bara ett liv att leva och det livet är unikt. Det kan inte levas om på nytt. Varje liv är lika värdefullt. Därför är jämlikheten central.
Det är ett samhälles uppgift att utjämna skillnader i levnadsvillkor, för alla. Ingen nämnd och ingen glömd.
I samhällets hierarki tittar man uppåt och sparkar nedåt. Därför måste vi göra upp med hierarkierna. En demokratisering av samhället behövs. Samt att vi ser på varandra som jämlikar. Att inte vara vare sig i över- eller underläge.
Lena,
Jag skulle vilja höra dina synpunkter på jobbskatteavdraget. Om man ska tro Reinfeldt, så är det den ”politiska visionen” vi ska leva på de kommande åren. Efter vad han sa i en TV-intervju för cirka en månad sen.
Jag menar att det är ett BIDRAG till den skattskyldiges kommunalskatt
och alls inget avdrag! Varför kör man med vilseledande information? I Dags att deklarera står det att du behöver inte göra något själv (alltså yrka på som man alltid gjort beträffande avdrag) . Så långt är det sant. Men sen står det att ”jobbskatteavdraget påverkar endast kommunalskatten”. Detta är en genomskinlig lögn. Vilket ramaskri det skulle ha blivit fråm 290 kommuner om Borg kommit och minskat kommunalskatteplikten för de som jobbar. Kommunerna skulle inte ha gått runt. Det skulle ha varit ett ingrepp i kommunernas självstyre. Och kommun måste behandla alla sina medlemmar lika, som det står i kommunallagen. I informationen på regeringskansliets hemsida står något ännu värre: Där ska jobbskatteavdraget avhjälpa utanförskapet.! Det var en riktig groda!
För två år sedan ringde jag kommunens ekonomichef och frågade ilsket:
”Hur kan kommunerna avhända sig så mycket skattepengar som det här är fråga om?” ”Nä-nä”, svarade han ”vi blir kompenserade.”. ”Var då ifrån?”
undrade jag. ”Från staten”, blev svaret.
Vid det här laget har det blivit 70 miljarder, har jag sett. Pengar som hade kunnat användas på ett bättre och rimligare sätt. Nu har det gått till bidrag till kommunalskatten till de som jobbat. Det är rent osmakligt.
Dessutom strider det mot grundlagen. Där står det att man inte får diskriminera – i andra kapitlet. Men bagare Borg han knådade ut medborgardegen till limpa. Sen tog han förskäraren och skar av de som inget avdrag skulle ha: arbetslösa, pensionärer, föräldralediga och några till.
Resten, den feta biten som jobbade, de skulle få premier för det. Så man skulle få upp dem från sofflocket och jobba och söka jobb. De skulle märka hur det klirrade i plånboken. Men ingen skulle riktigt förstå hur det hade gått till. Att det var statsbidrag till kommunalskatten. Varför har man inte sagt det när det är det?
Hej Kerstin.
Det finns många skäl att vara kritisk mot jobbskatteavdraget. Precis som du säger är det t.ex. egendomligt att de borgerliga så starkt bejakar ”avdrag” när de så hårt kritiserar ”bidrag”. Båda utgör ju en subvention. Tveklöst utgör avdraget en stor kostnad för statskassan
Jag är inte säker på att det skulle gå att juridiskt går att driva hem att avdraget utgör en diskriminering, men här finns tveklöst ett inslag av särbehandling.
Värst av allt tycker jag dock är den människosyn som avdraget ger uttryck för och den felaktiga idé som utgör dess grund, nämligen idén att vi kan lösa problem som arbetslöshet genom att pressa individen hårdare. Jobb och hälsa ska skapas genom ökad ojämlikhet, enligt borgerlig doktrin. Detta är inte bara till stor skada för individens välfärd och frihet, det är också en ineffektiv jobbpolitik.
”Alla orättvisor är rättfärdiga, eftersom de är ett resultat av att borgerligheten får en välförtjänst utdelning på sin dygdighet, …” — Jag antar att detta är ”a slip of the pen” (ingen kan väl på allvar mena att en orättvisa är rättfärdig?) och att det du egentligen menar vara borgerlighetens syn snarare är att ”Alla skillnader (i levnadsomständigheter osv) är rättfärdiga …”. Bakom din kanske snabbt tillkomna formulering ligger i sin tur rimligtvis föreställningen att alla sådana skillnader egentligen är orättvisor. Denna betydelseglidning är inte ovanlig i diskussioner om jämlikhet, och den är problematisk eftersom den ger sken av att en viss, kanske kontroversiell, tolkning av verkligheten — vad som är rättvist resp. orättvist — bara återger ett objektivt faktum. Jag tror det är viktigt att vara noga med orden här.
Hej Jan Olof.
Jag håller med om att din formulering är mer balanserad: att alla skillnader i levnadsomständigheter uppfattas som rättfärdiga. Men min avsikt var också att spetsa till formuleringen genom att använda de normativa begreppen. Du skriver att ingen väl på allvar kan mena att en orättvisa är rättfärdig. Men jag menar att just detta är fallet; det som många uppfattar som orättvisa, t.ex. att vissa människor aldrig når upp till mer än en bråkdel av inkomsten för samhällets bäst avlönade, det anser andra som rättfärdigt, eftersom skillnaden ses som ett resultat av bättre prestation. Den som har de bättre har helt enkelt förtjänat det.
Vilka skillnader i inkomst eller välstånd som kan betecknas som orättvisa finns det förstås inga precisa svar på. Men faktum kvarstår att många av de förhållanden som betraktas som orättvisa av dem som får mindre av samhällets goda uppfattas som rättfärdiga och rimliga av dem som har dragit det längsta strået.
Kanske finns det möjligheter för socialdemokrati och borgerlighet att närma sig varandra i dessa normativa frågor? Precis som du säger är det många som aldrig någonsin skulle vilja ställa sig bakom en utveckling som av många uppfattas som djupt orättvis. Jag möter också ofta argumentet (när jag kritiserar ökad ojämlikhet) att det självfallet inte finns någon som vill bidra till ökad ojämlikhet. En fördjupad diskussion om vilka utfall i samhället som vi kan uppfatta som orättvisa eller orättfärdiga kanske skulle kunna leda fram mot en större enighet också kring de politiska instrumenten?
Intressant inlägg och intressanta kommentarer. Jag kommer själv från en ganska typisk arbetarklassfamilj, men blev trots det nyliberal, i någon slags ungdomsprotest och sedan en envis tro på allt hänger på den enskilde individen, och att alla former av statliga interventioner bara hämmar individens utveckling och lägger sig som en ”våt filt” över samhället. Jag trodde verkligen på detta – trots att jag i mitt eget liv vid flera tillfällen borde kunnat se att denna ideologi inte fick avsedda konsekvenser (i alla fall inte om det var välstånd och lycka som man eftersträvade).
2006 flyttade jag till Oslo, och ett drygt halvår därefter fick Sverige en borgerlig regering, som inledde en systemskiftespolitik som nog får sägas heta duga. Till att börja med applåderade jag, men så småningom, då jag uppfattade hur personer i min egen familj och andra jag kände i Sverige drabbades snarare än hjälptes av detta, så slutade jag att applådera – ännu utan att dra några ordentliga politiska eller ideologiska slutsatser. Åsikter är som bekant som spikar – lätta att slå in, och svåra att dra ur.
I slutet av 2009 och början av 2010, då jag ju konstaterat för mig själv att jag föredrog Norge framför Sverige, så började några slutsatser att mogna hos mig. Det hade börjat gå upp för mig att det socialdemokratiska Norge faktiskt var bättre än det numera ganska borgerliga Sverige, och att oljepengar inte dög som förklaring till den norska välfärden. Oljan kan förklara en hel del av norska inkomster ja, men dessa inkomster skall fördelas också. Jag började jämföra de två länder som jag hade personlig erfarenhet av, och så funderade jag över hur jag ville att samhället skulle se ut, för mig, för mina grannar, för min familj, för mina vänner och för alla andra. Norge vann en promenadseger över Sverige, och jag var tvungen att konstatera att jag inte längre var nyliberal, eller ens borgerlig – att jag föredrog ett system som skapade samhörighet, solidaritet om man så vill, framför dess motpol. Där påbörjade jag min resa in i socialdemokratin.
Därefter har jag ju haft tid att både läsa och observera min omvärld med delvis nya glasögon, och ser då det jag inte tidigare såg – att jämlikhet är det bästa, att staten många gånger behövs för att utjämna skillnader och underlätta för människor att genomföra sina livsprojekt, att allmän välfärd behövs för att få människor till att vilja ”rise as a people” (för att citera en viss amerikansk president).
Tack för detta viktiga perspektiv.
Den viktiga fråga som du reser är hur vi bygger och vidmakthåller förtroendet för en samhällsmodell baserad på solidaritet. Spänningen mellan tron på individen och hennes frihet och insikten om vårt ömsesidiga beroende är en evig resa. När ett samhälle som stärker det gemensamma väl finns på plats är det lätt att ta dess fördelar för givna. Jag hoppas att vi framöver ska kunna stärka den sida som bär solidariteten. Spännande med det norska exemplet. Alltför sällan lär vi av varandra i Norden och diskuterar variationerna i den nordiska samhällsmodellen, trots att vi har så täta kontakter med varandra.
Johan R. Sjöberg:
Mycket intressant inlägg, och du har helt rätt i att det är svårt att ändra gamla invanda åsikter. För mig var det tvärtom så en gång, att jag började som liberal på 60-talet, på grund av den förra perioden av stark USA-tillvänd propaganda, som ju min generation också utsattes för på 50-talet.
Men efter studier i bl.a. statskunskap, där jag konfronterades med helt nya fakta, som jag inte hade serverats tidigare i livet, och lite tänkande, tvingades jag tänka om. Det var psykiskt mycket påfrestande, ja rent deprimerande först. Allt jag hade trott på rasade, hela världsbilden föll samman och vem skulle man sen lita på.
Det tog mig nog ett par år att hämta mig från de chocker jag hade fått och att börja känna mig trygg i det som blev socialdemokrati (på vänsterkanten) för min del.
Ping: ”Pysselsättningsproletärer” och ”träskjobb”- en nymoderat realitet | LO Bloggen
Jag tror på att det skall finnas ett meritokratiskt system, men i kapitalismen av idag finns liknande förhållanden som under monarkins dagar. Det bildas ägardynastier där kapitalet och makten går i arv med samma självklarhet som den gick i arv för Hohenzollarna eller Vasaätten. Thomas Paynes klassiska uttalande om den dynastiska monarkin gäller än idag, fast för kapitalets makthavardynastier: ”Fadern var ett lejon, sonen en åsna”
Kapitalismen skapar ägardynastier och genom att avskaffa arvsskatten har man i stort sett avhänt sig möjligheten att påverka detta på reformistisk väg. Jag har fortfarande svårt att förstå hur man från Socialdemokratiskt håll kunde argumentera för och genomföra en sådan lagändring.
Snyggt Lena, hade sparat PJ:s ledare till idag och läste detta inlägg efteråt. Det var väldigt underhållande, upplagt av Linder att skriva en så mysig beskrivning av borgerligheten (helt fri från samhällsproblem) och utan att ta upp fortsättningen av historien och utan något av de utmaningar som ligger framför. Bra svarat!
Intressanta fakta om arvsskatt: http://ekonomistas.se/2008/03/13/skatter-vi-saknar-i-arvsskatten/
PJ träffar dock huvudet på spiken ett antal gånger. Själv finner jag stor glädje i att läsa hans artikel och jag tycker den vision han framför som en borgerlig vision är mycket tilltalande. Mycket mer tilltalande än allt klagande och missnöje på denna sida, utan att komma med en enda egen tanke om vad man konkret ska göra. ”Okonstruktiv kritik” kan man sammanfatta det med.
Det viktigaste för mig som liberal är hans beskrivning av att ha så liten maktkoncentration som möjligt. Lenas önskan om starkare institutioner och utdelande av allmosor kommer garanterat leda till starkare maktkoncentration. Till slut kommer det sitta en översosse och bestämma över allt, kapital och arbetskraft, sjukvård, skolor, rättsväsende. Var går gränsen? Den liberala idén framstår som mycket mer demokratisk där alla människor gör små val varje dag med hjälp av plånboken och genom att rösta med fötterna. Denna värdefulla demokrati urholkas garanterat om s vrids mer åt vänster och mot förmodan skulle vinna ett val.
För ditt samhällsideal krävs ingen politisk representativ demokrati över huvud taget. Vem som helst kan rösta med plånboken, även i diktaturer…
Poängen är just att det skall finnas en politisk makt som skall kunna påverka den ekonomiska makten i lite större skala, så att folkviljan även skall i någon mån kunna styra till exempel investeringar som faktiskt kan verka för allas bästa i ett samhälle. Föreställningen om en ”översosse” visar på en inte så liten grad förakt för de demokratiska institutioner som faktiskt finns. I en demokrati finns inte bara en röst, varför skulle vara så? Faktum är att den ekonomiska makten inte på något sätt är decentraliserad i Sverige. I företagen råder allmänhet ingen demokrati, där råder oftast en rationalistisk diktatur. Den enda möjliga motvikten till detta maktmonopol är den politiska sfärens demokratiska frihet. Friheten gör visserligen politiken till en opålitlig bundsförvant, men just denna opålitlighet är demokratins kännetecken.
En vuxen människa kan bära denna opålitlighet och stå ut med att det inte finns någon slutgiltiltig lösning på de problem som dyker upp, men att kämpa med dessa är är värt resan.
Du erkänner alltså att makten är den största drivkraften för en sosse? Det var ju därför ni förlorade valet.
Nu hårddrar vi dessutom varandras ideologier, det går ju aldrig till ytterligheter utan man kommer bara glida lite längs skalan. Naturligtvis ska vi ha institutioner som säkerställer att alla har grundförutsättningarna som krävs för att kunna bli exakt vad man vill i sitt liv.
Själv förstår jag inte varför det skulle vara bättre om en politiker som knappt gått ut gymnasiet sitter och bestämmer över investeringar än en företagsledare med egna ekonomiska incitament. Det du bortser ifrån är att den löpande hanteringen av ärenden inom en institution absolut inte är föremål för någon form av representativ demokrati. Det är generaldirektören som bestämmer. Ett företag däremot har många intressenter att ta hänsyn till som alla dagligen väljer om de vill ha med det företaget att göra. Kunder, leverantörer, anställda, ägare, statliga institutioner, banker mm. Statliga monopolföretag behöver bara svara upp till riksdagen som byts en gång vart fjärde år. Nog är det mer demokrati inom den privata sektorn.
För det första, en blogg som empiriskt belägger nyttan av praktiska förslag på större offentliga satsningar i sjukvård, utbildning, infrastruktur, regleringar av finansmarknader, och större demokratiskt självbestämmande i förhållande till EUs högst-byråkratiska projekt, med utgångspunkt i normativa värden såsom rättvisa, solidaritet och jämlikhet, kan väl knappast kallas för okonstruktiv? Snarare stringent, och dessutom välbehövligt visionär.
För det andra, jag håller med dig i din övertygelse om behovet av maktdelning. En hierarkisk struktur som centrerar inflytande och resurser till en liten klick individer lockas oftast till att missbruka desamma. Just utifrån denna övertygelse är det extra intressant hur man ställer sig till ett samhälle med mer och mer centrering av resurser och inflytande i ett fåtal händer – inte genom formell, under demokratiskt inflytande konstitutionell reglering, utan istället genom marknadskrafter som utlämnar människor att ”ta ansvar” både för deras handlingar (vilka de till viss del har kontroll över), men även deras förutsättningar (vilka de på intet sätt har inflytande över). Vad gör ökade ojämlikheter i materiella resurser om inte maktcentrerar i ett fåtal händer??? Detta är speciellt angeläget idag, inte minst med tanke på pengarnas stadigt ökande inflytande i politiken, till demokratins förtret. I forskningen råder en konsensus om de socioekonomiska resursernas snedvridning av politiskt deltagande, en problematik som varje sann demokrat borde vara uppmärksam på. Således är det alltså angeläget att fundera på om de politiskt liberala värderingarna verkligen är kompatibla med de ekonomiskt liberala (marknadsliberalisering)? Lena har bidragit med såväl normativa resonemang som historisk empiri, vad kan vara mer konstruktivt?
Det offentliga och det privata är artskilda. Både teori och empiri (illustrerat i hiskeliga företagsbonusar och vinstposter) är eniga om att vinst-intresset är förhärskande i företagssektorn. Detta kontrasteras med det offentliga där samhälleliga, och gemensamma värden och mål definierar rationaliteten. Denna skillnad är fundamental. Ett företags formella intresse är att öka avkastningen; beaktande av kunders, leverantörers, anställdas, statliga institutioners, bankers intressen är instrumentella för detta mål. Hetsen om avreglering bygger på just denna logik – att röja hinder för en högre avkastning. De offentliga institutionernas formella roll är omvänd: tillväxt och god ekonomisk avkastning är instrumentella för de gemensamma moraliska värdena. Således är imperativen och incitamentsstrukturerna diametralt annorlunda. En företags-simplifiering av det offentliga skulle vara att missförstå hela poängen med politiska institutioner och organisation.
Självfallet måste vi varenda dag arbeta för att de offentliga institutionerna skall leva upp till deras formella åtaganden, att göras deras åtaganden substantiella. Just ett exempel på detta skulle vara att välja en politisk ledare som är akademiskt kunnig, och med god förankring i moralisk idédebatt. Denna form av medborgarinflytande är bara ett exempel på en formell mekanism för att möjliggöra demokratiskt inflytande. Att hävda att företag – som saknar mekanismer, incitament, och mål för sådant demokratiskt inflytande – skulle vara mer demokratiska än de politiska institutionerna, är inget annat än fel.
Om vi i Sverige kunde sluta tro på vår egen förträfflighet och sluta vara så självgoda, lyfta blicken och lära av andra länders skatte-, invandrings- och välfärdspolitik. ”Kanadas största framgångar har kommit av att skapa ett företagsklimat som bidragit till att ungdomar och invandrare hittar arbete. Det i sin tur har gjort det möjligt att med lägre skatter satsa mer på välfärd som sjukvård och skola. ”
Läs mer här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sverige-kan-lyckas-annu-battre_5921459.svd
Sluta spilla din tid på Fölster och hans anhang. De förvränger data till oigenkännlighet och förolämpar sina läsare. Deras argument är att vi kommer få världens högsta HDI om vi genomför reformerna Kanada gjorde i mitten av 1990-talet. ”Ett bättre företagsklimat och lägre skatter […] kan lyfta Sverige till första platsen i FN:s välfärdsranking”
Problemet är att Kanada inte längre är etta, dom är åtta. Sverige är nia. Vi kan höja oss en position. Kanada ledde istället ligan 1990-1998, innan de hyllade reformerna genomfördes. Artikeln är trams med plockade data och oärlig datamanipulering.
Jag skulle uppskatta om du slutar tala om för mig vad jag ska göra och inte göra. Jag kommer att fortsätta ”spilla min tid” på att ta in information från många olika källor, specialister och politiker. Det är bl.a. av den anledningen jag läser Lenas blogg. Jag tror inte på vitt och svart, rött eller blått. Jag tror på människans egen styrka att med hårt arbete och målmedvetenhet ta sig dit hon vill. Ju mindre klåfingriga politiker som talar om för mig (som du gjorde i din kommentar) hur jag ska leva desto bättre för Sverige. När jag läser politikerbloggar som denna så slås jag över hur många ”gökungar” som sitter med öppen mun och väntar på att bli matade i det här landet. Det är upp till var och en att ta ansvar för sitt eget liv. Vi har i Sverige fantastiska möjligheter att förkovra oss men vi är så demoraliserade och har så stor respekt för det politiska etablissemanget att vi helt tappat den egna drivkraften.
RE: Mikael.
För det första vill jag göra klart att jag inte är Socialdemokrat. Det har ännu inte varit aktuellt för mig att gå med i ett parti. Däremot tycker jag om demokrati.
Jag anser att det finns en tydlig skiljelinje i Sverige idag: de som tar de demokratiska principerna på allvar och de som inte gör det. Jag tycker om att det finns olika åsikter, och därför uppskattar jag även dina även om jag inte delar dem. Vad jag inte tycker om den cyniska hållning som skiner igenom i ditt inlägg och det uppenbart oriktiga påståendet att det skulle vara mera demokrati i privatägda företag .
Jag är inte emot att makten koncentreras för det gör den oavsett vilket system som än finns, men det måste finnas sätt att påverka och sätta gränser för de som styr. Det jag vill är att medborgarna, alltså de som utsätts för maktutövningen också har möjlighet att påverka och välja de som bestämmer. Så har det sett ut sedan demokratin slog igenom för ungefär nittio år sedan. Det är inte särskilt länge sedan. Tron på en enda ideologi som vägen till frälsning har en inneboende destruktiv kraft oavsett om det är nyliberala haschdrömmar eller realsocialistiska rödvinsdrömmar.
Demokratin verkar bara kunna existera i en dialog mellan olika ideologier. Utan respekten för motståndaren, som i själva verket är självrespekt, finns ingen meningsfull dialog, inget lyssnande och ytterst ingen demokrati.
Ping: En politik för minskade klyftor är det som behövs | Svensson
Ping: Bokstavsvänstern och nyliberaler, i och utanför regeringen, tänker väldigt lika… | LO Bloggen
Tobbe: Det ligger en del i vad du säger. Hade alliansens reformer försökts 1970 hade det blivit revolution. Folk hade inte accepterat det. Idag sitter vi och gapar och vet inte vad vi ska göra.
Det finns antagligen många skäl till vår minskade politiska kompetens. En är otvivelaktigt den individualiserade arbetsmarknaden och de stora arbetarkollektivens upplösning – det har gjort oss mindre kompetenta i att handla kollektivt med tyngd. Men en annan är nog dessvärre också ämbetsmanniseringen av politiken – att vi har överlämnat alltmer av det vi tidigare gjorde själva åt anställda byråkrater.
Gustav Möllers vision var ju en helt annan: att vi själva skulle administrera säkerhetssystemet i folkrörelseform. Men han hann inte mer än avgå förrän byråkratin tog över. Det här kan vi läsa om i hans statssekreterare Per Nyströms essä Välfärdsstaten och dess styrningsmekanismer i Ordfrontutgåvan I folkets tjänst 1983.
Drömmen under efterkrigstiden har varit den amerikaniserade, individualiserade konsumtionsmänniskan. Detta har gällt fullt ut. Men en individuell konsument är maktlös. Det är bara kollektiv som har kraft at påverka sina villkor.
Just jämlikheten är förmodligen ett av socialdemokratins och vänsterns trumfkort. Det är något de flesta tycker är viktigt. Ju mer debatten kommer att handla om jämlikhet, desto mer vinner antagligen vänstern.
Detta gör emellertid att jämlikhetsargumentet har kommit att missbrukas en hel del av diverse specialintressen. Den statliga kulturpolitiken brukar t ex motiveras med hjälp av jämlikhetsargument trots att den till stor del kommer de högre klasserna till del (få ställen är så etniskt och klassmässigt homogena som Dramaten, Operan m fl).
Ta vidare försvaret av hyresregleringen (som bara gynnar små grupper), eller förslaget om höjt tak i a-kassen och sjukförsäkringen. Inte heller detta är politik som egentligen kan motiveras utifrån jämlikhetsargumentet, men ändå brukar det smyga sig in även här. Visst finns det argument för dessa åtgärder, men de är inte de bästa åtgärderna för ökad jämlikhet.
Nej, istället vore det sannolikt effektivare att göra skattesystemet mer progressivt, eller att öka transfereringarna till svaga grupper (se bl a Economists artikel om cash-transfer program i Brasilien: http://www.economist.com/node/16693323 – naturligtvis är Sverige annorlunda men tanken är inte fel), etc. Det skulle sannolikt gå att gå en betydligt mindre offentlig sektor och ett betydligt lägre skattetryck OCH samtidigt ha högre jämlikhet på detta sätt.
Som sagt, visst kan det finnas andra motiv för att ha en stor offentlig sektor, en reglerad hyresmarknad, högre A-kassa till läkare än till industriarbetare, etc. Men, då får man vara ärlig och säga att man tycker att det är värt att få lite lägre jämlikhet om dessa andra motiv väger över.
Skrev mer om detta här: http://worldcraft.se/wordpress/?p=515
Hej Stefan.
Så roligt att du refererar till Economists artikel om cash-transfer program i Brasilien. Jag hade inte läst just den artikeln men känner till program-idén som hör till de mest intressanta i utvecklingen av en modern välfärdspolitik i de nya tillväxtekonomierna.
När det gäller ditt argument om att det vore mer effektivt att öka transfereringarna till de svaga grupperna så håller jag inte med. Intuitivt verkar det ju alldeles självklart som du skriver att det skulle vara bättre att rikta stödet dit där det bäst behövs istället för att involvera alla medborgare i en stor offentlig sektor där vissa betalar ungefär lika mycket som de får ut och där de mest välbeställda dessutom får en beskärd del av utbudet. Forskningen visar dock något annat, nämligen att en välfärdsstat som inkluderar alla medborgare i omfördelningen ger en större omfördelning till de mest utsatta. Detta brukar kallas för välfärdsparadoxen.
Skälet till att omfördelningen till de mest utsatta blir större i ett system som omfattar alla medborgare är att viljan att bidra till systemet blir mycket större om du själv också kan dra nytta av det. I länder där välfärdssystemen inriktas främst mot de mest behövande (här utmärker sig de anglosaxiska länderna) blir resultatet att de mer välbeställda organiserar sina egna trygghetssystem. Detta är kostsamt och generositeten att hjälpa de utsatta medborgare som inte själva kan betala för sig är begränsad. SLutresultatet blir vad som brukar kallas för en ”two-tier welfare state”, dvs. det finns två vägar att säkra den sociala tryggheten, där den ena är långt sämre än den andra. Den sämre vägen står öppen för de utslagna som inte lyckas etablera sig i välbetalda jobb, men där hamnar också ofta ensamstående mödrar med barn eftersom de har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden i ett samhälle utan gemensamt finansierade system för barnomsorg.
Det mest framsynta och geniala som gjorts i svensk välfärdspolitik är just den generella, medborgarbaserade välfärdsmodellen i kombination med en inkomstbortfallsprincip. Människor i alla inkomstklasser är med i försäkringarna och alla vet att de om de drabbas av sjukdom, arbetslöshet etc har den trygghet de behöver, men eftersom högavlönade är mindre drabbade av arbetslöshet och sjukdom än lågavlönade sker en omfördelning som lyfter de sämst ställda. Det är riktigt som du säger att ett höjt tak i t.ex. a-kassa i ett första steg gynnar dem som har höga inkomster, men genom att det höjda taket gör försäkringen meningsfull även för höginkomsttagare som därmed väljer att stanna i försäkringen är höjningen lika viktig för de som har låga inkomster.
Jag tror slutligen att det är viktigt att komma ihåg att den offentliga sektorn har andra legitima syften än jämlikhet. Socialförsäkringssystem behövs även för de mer välbeställda föra att fördela risk och för att omfördela över livscykeln. Innan välfärdsstaterna växte fram i västvärlden skedde denna typ av omfördelning via släkt och familj. Detta innebar en stor ofrihet för individen och i synnerhet för kvinnorna.
När det gäller Brasiliens nya modeller för fattigdomsbekämpning är de troligen mycket mer effektiva än rena bidrag till de fattiga. Dock tror jag att även Brasilien på sikt skulle ha mer att vinna på ett generellt system som involverar alla grupper. I vad mån detta är möjligt är jag inte tillräckligt kunnig för att bedöma, och en svårighet är troligen att inkomstskillnaderna redan är så stora att det är svårt att hitta en nivå som är acceptabel för de allra rikaste och samtidigt kan involvera de fattigaste. Det faktum att Sverige från mellankrigstiden och framåt lyckades utveckla en generell medborgarbaserad modell, som kompletterades med en inkomstbortfallsprincip, berodde inte bara på en stark socialdemokrati utan också på det faktum att inkomstfördelningen i Sverige då var hyggligt jämn. Om vi kan bevara denna generella, medborborgarbaserade modell istället för att gå tillbaka till ett system där transfereringar riktas mot de svagaste så har vi en klar konkurrensfördel jämfört med de flesta länder i världen. Få system är effektivare när det gäller att upprätthålla både en hygglig jämlikhet och en hög sysselsättningsnivå.
Lena, det är DU och likasinnande som är ”aningslöst självgoda”, eftersom ni gör anspråk på att kunna skapa en rättvis värld.
Du kritiserar, att Anders Linder gisslar ”åsikten att individerna ska stå tillbaka för kollektivet och att människor sitter fast i strukturer som bara [en socialdemokratisk regerings] insatser kan frälsa henne från”.
Föreställningen, att en socialdemokratisk regering har förmågan att frälsa (utvalda) människor, är ”ett talande uttryck för den aningslösa självgodhet” som bär upp svensk socialdemokrati.
Bästa Anders.
Jag kan konstatera att vi har i grunden olika uppfattning i denna fråga. Min uppfattning är att människors livsvillkor kan blir mer jämlika med en väl utformad politik. Denna uppfattning är inte mer aningslös än att den bekräftas av ett stort antal forskningsrapporter samt i offentlig statistik, tillgänglig för var och en som vill läsa.
Denna uppfattning är heller inte heller uttryck för något specifikt socialdemokratisk politisk idé. Regeringar över hela världen deltar i FN:s arbete som syftar till att förbättra människors livsvillkor och därmed minska de orättvisor som präglar dagens värld. Ett exempel är de åtta millenniemålen, som på Svenska FN-förbundets hemsida beskrivs som ”åtta mål som kan förändra världen”. Det första målet handlar om att halvera världens fattigdom och hunger.
Slutligen undrar jag vad du menar med att socialdemokratin ska frälsa ”utvalda människor”. Idén med en generell välfärdspolitik är att den omfattar alla medborgare och att dessa har lika rättigheter och skyldigheter.
Ping: Meningen med livet…. « Ett hjärta RÖTT
Stort tack för svar, Lena!
Det stämmer, att vi har olika uppfattning. Det verkar dock, som du kanske inte begriper, VARFÖR vi har olika uppfattning.
Du kritiserade i ett annat inlägg ”regeringens stora och snabbt genomdrivna apoteksreform”. Du skrev förtjänstfullt om ”de problem som kan uppstå både med avregleringar i allmänhet och med avreglering av en marknad för läkemedel i synnerhet”. Du sammanfattade, att regeringen ”har velat tro att det omöjliga är möjligt: att alla goda mål ska uppnås samtidigt.” Du framhöll, att regeringen inte ställer den fråga som borde ställas: ”om de goda mål som avregleringen var tänkt att främja verkligen kan förväntas väga upp de ökade risker och kostnader”, som avregleringen medför. Jag instämmer helt.
Det förbluffar därför storligen, att du och likasinnande aldrig verkar tillämpa detta resonemang på er egen politik.
Du och likasinnade berör aldrig ”de problem som kan uppstå både med [transfereringar] i allmänhet” och med o-m-f-a-t-t-a-n-d-e transfereringar till gemene man i synnerhet. Du (och likasinnande) verkar ”[vilja] tro att det omöjliga är möjligt: att alla goda mål ska uppnås samtidigt” = en rättvis värld.
Ni ställer inte den fråga som borde ställas: ”om de goda mål som [er politik (med omfattande transfereringar och andra omfattande statliga ingrepp) är] tänkt att främja verkligen kan förväntas väga upp de ökade risker och kostnader”, som denna politik resulterar i.
Det är detta (för dig) till synes självklara antagande, att du och likasinnade (till skillnad från borgeliga politiker) verkligen har förmågan att göra det det omöjliga möjligt och uppnå alla goda mål samtidigt – som jag lånar dina ord för att beskriva, som ”den aningslösa självgodhet som än idag bär upp” svensk socialdemokrati. (Svensk socialdemokrati är f.ö. tyvärr inte ensamma om denna beklagliga hybris.)
Det finns inte sällan en märklig asymmetri hos alltför många (de flesta?) socialdemokraters världsbild. De verkar utgå från, att icke-socialdemokatiska/borgeliga politiker kan agera utan tillräcklig kunskap om (förutsedda och oförutsedda) risker och konsekvenser med den egna politiken – men aaaaldrig socialdemokratiska politiker…
Varför Lena? Varför tillskriver du och likasinnande er all nödvändig och tillräcklig kunskap för att kunna uppnå alla goda mål samtidigt = skapa en rättvis värld?
PS En socialdemokratisk politik ger inte alla medborgare ”lika rättigheter och skyldigheter”. En privatanställd arbetstagare har en rättighet till t.ex. betald semester. Hans arbetsgivare har ingalunda någon rätt till betald semester – denne har enbart skyldigheten att betala för arbetstagarens semester.
Uppdrag ur Lars Bergquists ”Hade Marx fel?”. Väldigt bra skrivet om klasser, privilegier och borgerlig sociologi
Vad är en klass?
Att samhällena inte är jämlika är ett så uppenbart faktum, att inte ens borgerliga ideologer kan helt bortse från det. Följaktligen har sociologerna måst skaffa sig teorier – inte om klasser, bort det, men om ”social skiktning” eller ”stratifikation”.
Detta är och förblir likväl ett problematiskt område. Det har, sarkastiskt men rättvist, sagts att varje sociolog har sin egen stratifikationsteori (fast ”schema” är en bättre term för deras principfast ateoretiska utläggningar). Orsaken till denna brist på gemensamt paradigm till och med på ett så blygsamt delområde av vetenskapen är genant enkel.
Borgerliga sociologer kan inte erkänna att skillnaderna mellan olika sociala grupper är funktionella. Ett sådant erkännande skulle innebära ett erkännande att skiktningen grundas på olika funktioner av mer än trivial natur: att vissa människor har makt, andra inte; att olika människor har radikalt olika ställning i arbetslivet, i kulturlivet, i den politiska processen och så vidare. Detta vore ett farligt erkännande. Folk skulle kunna börja fråga sig huruvida dessa skillnader var berättigade, vad de egentligen grundade sig på. Och sedan skulle det ta hus i helvete…
Därför kan borgerliga sociologer inte grunda sina stratifikationsscheman på stratifikationens funktionella orsaker. De tvingas hålla sig på ett ytligare, postcedent plan, nämligen de skillnader i materiella och andra privilegier som i verkligheten orsakas av den ena klassens makt och den andras maktlöshet, av den enas herravälde över produktionsmedlen och den andras subalterna ställning. Och här börjar förvirringen. Ty samhället är fullt av olika sådana sekundära privilegier. Vilka av dem ska man lägga till grund för schemat? Inkomst i pengar?
Levnadsnivå? Utbildning? Hälsa? Vad är det som säger att man inte lika väl kan indela samhället i två skikt, poolägare och poollösa?
Än värre: frånsett det senare, rent parodiska exemplet lider de flesta privilegier nuförtiden av bristen att inte vara absoluta. En gång kunde man urskilja en hel klass på att dess medlemmar tillhörde släkter som var inskrivna på Riddarhuset, men den tiden är förbi. De flesta privilegier fungerar som inkomsten – de uppvisar en glidande skala. Var drar man en eventuell gräns mellan två skikt, vid tiotusen i månaden? Tjugotusen? Hundratusen? Varför inte vid hundratusenen och femti?
Privilegier, inklusive klassprivilegier, kan ha denna egenskap just därför att de är bifenomen, företeelser som är sekundära i förhållande till den funktionella kärnan. Peter Wallenberg skulle fortsätta att vara en av Sveriges superkapitalister även om han donerade bort alla sina inkomster utöver existensminimum till välgörande ändamål. Detta är ju behagligt för sociologerna; det betyder att de opererar på betryggande avstånd från den samhälleliga verklighet som de påstår sig utforska. Tyvärr innebär det att de är hänvisade till att vandra kring i de dimmor som de själva fabricerat och utspritt.
Klasser har funktionella definitioner. Kapitalister är personer som utövar makt över produktionsmedel, och därmed över arbetsorganisation, produktion, ekonomi och allt som härleds ur denna. Borgare är medlemmar av den klass som står organiserad runt dem: de upprätthåller och delar kapitalets sociala makt. Småborgare är inte ”små borgare” utan arbetar självständigt med varuproduktion (inklusive produktion av ”tjänster”, som också är varor) på en marknad. Proletärer i strikt bemärkelse är de som inte har någon makt över produktionsmedel alls, inte ens de som de själva individuellt använder, utan är hänvisade till en annan marknad, arbetsmarknaden, där de frånhänder sig sin egen arbetskraft mot kontant betalning.
Detta är naturligtvis ingen klassanalys. En sådan måste vara långt mer konkret och uttömmande, och den blir självfallet långt mer komplicerad. Jag har bara avsett att klarlägga den teoretiska grunden för en sådan analys, och därmed skillnaden mellan borgerlig ideologi och marxistisk vetenskap. Till sist skulle jag vilja upprepa att borgarna, så länge de ännu hade feodala och andra fiender till höger att kämpa mot, själva tänkte i klasstermer. Att samhällena var uppdelade i funktionellt grundade klasser var självklart. Det var först senare som detta blev en förbjuden tanke, vars tänkande stämplade tänkaren som en skändlig kommunist. All borgerlig samhällsvetenskap – sociologi, nationalekonomi, statsvetenskap – uppvisar denna resoluta regression från vetenskap till ideologi, till ideologi avsedd att dölja sociala fakta som blir allt mer pinsamma för ideologernas uppdragsgivare. Det som tvingar borgarna att förneka klassernas existens är ingenting mindre än själva klasskampen.
Klasslära är lika meningslös och potentiellt destruktiv som raslära. Det går visserligen att peka på något utpräglat exemplar av varje klass och säga att det här är klass X och det där är klass Y, men gränsen mellan X och Y som grupper blir så flytande och vag att hela begreppet blir meningslöst. Det är i praktiken lika stor skillnad på individer inom klasserna som mellan dem.
Hej Lena,
tack för ditt långa och intressanta svar. Jag är inte helt övertygad om argumentet för den generella välfärdsstaten som går ut på att ”viljan att bidra till systemet blir mycket större om du själv också kan dra nytta av det”. Jag tror att det finns grundläggande kulturskillnader mellan de skandinaviska länderna och de anglosaxiska och att de är de, snarare än den generella välfärdsstaten, som disponerar oss till högre jämlikhet. Den skandinaviska jämlikhetskulturen skulle göra att vi skulle ha stor omfördelning även om vi hade en mer selektiv välfärdsstat. Vi ger ju t ex mer i bistånd också.
Dessutom röstar ju faktiskt huvuddelen av de mer välbeställda på de partier som åtminstone delvis vill montera ner den generella välfärdsstaten. Den effekt du talar om finns säkert i någon mån men så stark är den nog inte.
En sak jämlikhetsivrare kan göra är att försöka marknadsföra statistiska mått som Gini-koefficienten. Om den fick samma status som procenten arbetslöshet eller BNP-siffran skulle jämlikhet komma i fokus mycket mer. Man kunde t ex prata om hur mycket den och den åtgärden ökar jämlikheten, precis som man idag pratar om hur mycket den och den åtgärden ökar arbetslösheten eller tillväxten. På det sättet skulle det också bli tydligare att många av de åtgärder som partierna till vänster står för inte har de jämlikhetsskapande effekter de utger sig för att ha.