Om kunskap och politik – några sista ord

För snart fyra år sedan, i maj 2010, startade jag denna blogg.

”Min blogg handlar om kunskap och politik”, skrev jag då i min programförklaring.

”Jag är övertygad om att Sverige behöver en mer omsorgsfull, kunskapsbaserad politik om vi ska kunna bevara och utveckla en väl fungerande demokrati. Jag vill se fler bryggor mellan kunskapssamhället och politiken.”

Idag skriver jag min sista bloggpost. Skälet är att jag lämnar rollen som fri debattör och politiker. Nya uppdrag väntar.

Med detta sista inlägg vill jag tacka er alla som under åren har bidragit till denna blogg med kloka kommentarer, frågor och kritik. Ni har gjort min blogg till vad jag ville att den skulle vara: en arena för debatt och dialog.

Jag har under de fyra åren som bloggskribent arbetat parallellt med uppdrag som forskare, som ordförande för S-kvinnor och som riksdagsledamot. När jag reflekterar över dessa år är det med stor glädje över många fina samarbeten, möten och diskussioner. Jag gläds över att jag på några punkter har lyckats göra skillnad, också i praktisk politik.

Men visst är det många av mina ambitioner och förhoppningar, som inte har infriats.

Min förhoppning om att som socialdemokrat kunna bidra till att utveckla en mer kunskapsbaserad, progressiv politik har jag känt att jag fått ett starkt gehör för, men i praktiken har det inte varit lätt.

Inte minst i fråga om progressiva nyckelfrågor – som finanspolitik och penningpolitik, välfärdspolitik, jämställdhetspolitik och miljöpolitik – har jag sörjt över bristen på vilja att tänka om i grunden. Jag saknar fortfarande ett genomarbetat politiskt alternativ, som kan möta en idag fortfarande – i praktiken – dominerande nyliberal värdegrund och samhällsanalys.  Trots att teoretiska idéer om effektiva marknader och om konkurrensmodeller i välfärd och miljöpolitik har visat sig inte hålla måttet, återstår mycket arbete med att formulera alternativ.

Samtidigt hyser jag förtröstan, därför att allt fler tar del i debatten, med ny kunskap och nya förslag. Idag pågår en livlig debatt om frågor, som för fyra år sedan knappast diskuterades alls.

Debatt pågår om den misslyckade konkurrensmodellen i välfärden. Debatt pågår om de stora nackdelarna med styrsystem som new public management och om krisen för de offentligt finansierade (idag kvinnodominerade) professionerna. Debatt pågår om höjt inflationsmål och om slopat överskottsmål för statsbudgeten. Debatt pågår om växande ojämlikhet och vikten av att åter indexera sociala förmåner, som t ex barnbidrag och underhållsstöd. Debatt pågår om marknadsmodellens haveri i klimatpolitiken. Idén om hållbar utveckling, som ett nytt ekonomisk-politiskt paradigm, är på väg att få fäste.

Jag tror – när jag känner förtröstan – att vi en gång kommer att se tillbaka på vår egen tid, som en tid då vinden vände. Precis som marknadsidéerna från 1980-talet förändrade politikens spelplan, från den globala nivån till den lokala, ser vi nu hur insikten växer om att andra perspektiv och idéer behöver lyftas. Allt fler ser att vi behöver värna andra värden än konkurrens – som folkhälsa, miljö och social sammanhållning. Den progressiva debatten stärks, inte minst bland de unga. Nya progressiva tankesmedjor växer fram – från Arena Idé till Katalys och Tankesmedjan Tiden.

Jag ser fram emot att själv får delta i det fortsatta arbetet för en hållbar samhällsutveckling, om än  på ett nytt sätt, i en ny roll.

Jag ser också fram emot att den idag strategiskt dominerade politiska debatten, när valet är över, till sist ska återvända till de grundläggande frågor, som måste ställas i den tid vi lever i. Hur vill vi att vårt samhälle ska se ut? Och hur ska vi se till att vi tillsammans, med kunskapens och demokratins verktyg, kan nå dit vi vill? Att värna freden och miljön är grund för vår existens. Att leva i frihet och välstånd är ingen självklarhet utan något, som vi som människor alltid måste ta ansvar och kämpa för.

Jag hyser fortfarande samma drömmar som 2010, då jag förhoppningsfullt skrev så här:

”Jag vill också se en progressiv politik som bättre tar till vara den snabba kunskapstillväxt som sker inom samhällsforskning och humaniora. Genom historien har skarp samhällsanalys och goda argument berett vägen för demokrati och social rättvisa. Så är det också idag. Kunskap ger makt. Och utan insikt och idéer skapas ingen ny politik.”

Som sammantvinnade trådar löper kunskapsutveckling och demokratisk debatt, genom historien. Så länge den tråden inte brister, har vi alltid nya möjligheter.

Exempel på  spännande och viktiga inlägg i dagens samhällsdebatt: Forskningsrapporter som Ojämlikhetens dimensioner, LO:s  jämställdhetsbarometer Tid, makt, pengar, rapport från Socialdemokraternas forskningskommission med Mårten Palme m fl, Naturskyddsföreningenns rapport om vikten av att undervisa om hållbar utveckling i skolan, viktiga debattböcker som Stefan Carléns och Christer Perssons  Åter till full sysselsättning, Kristina Mattssons Välfärdsfabriken, Dan Anderssons Tillsammans – i lust eller blomstring?, Lars Ingelstams och Anders Mellbourns Fred, säkerhet, försvar, och Carl Thams Nyliberslimens triumf och fiasko, Göran Hjelms sju reformförslag om en ny penning- och finanspolitik, debattinlägg som Robert Boijes om att ersätta överskottsmål med balansmål, Stefan Löfvens om att Välfärdens yrken måste få sin frihet och status åter, Handeln med utsläppsrätter har havererat, Kjell Rautios om socialförsäkringarna, Björn Elmbrants om deflationsriskerna i Europa och Jenny Anderssons om att samtiden är som en roman från 1800-talet.

 

Historiens skuggor…

”Ryska militären har ett grepp om Krim” rapporterar Aftonbladet.

Jag ryser. Historiens mörka skuggor jagar Europa denna dystra söndag i mars. Konflikter som fördjupas. En upptrappning, som inte får ske.

Jag påminns om vår gemensamma, europeiska historia. Den rymmer ofattbara tragedier, men just därför också viktiga lärdomar – politiska, och även ekonomiska.

Vid sidan av rapporterna från Krim, ögnar jag denna söndag senaste nytt om den europeiska krisen. Jag läser om låga inflationstal, om krisen för euron och om banker i förfall. En artikel i Finance and Development etsar sig fast.

Kevin O’Rourke, professor i ekonomisk historia i Oxford, kommenterar den allt djupare krisen för det europeiska monetära systemet, EMU. Han manar Europaprojektets försvarare att besinna djupet i euro-krisen, innan det är för sent.

”Europe is now defined by the constraints it imposes on governments, not by the possibilities it affords them to improve the lives of their people”, skriver O’Rourke. ”This is politically unsustainable.”  

Jag tänker att det i ljuset av krisen i Ukraina är uppenbart att Europaprojektet med dess mål om fred och frihet än idag har en stor dragningskraft, inte minst på människor i östra Europa. EU har ett historiskt uppdrag. Men det är lika uppenbart att EU:s roll och uppdrag inte längre är lika självklart som förr. Den finansiella och monetära krisen är på väg att driva hela EU-projektet in i en återvändsgränd.

Ekonom-historikern Kevin O’Rourke ser två alternativ. Antingen måste det europeiska samarbetet  inom eur0-zonen fördjupas, så som många ekonomer redan har föreslagit. Det är det federalistiska spåret. Om detta inte är politiskt möjligt, då måste vi våga se att det bästa kan vara att avveckla den gemensamma valutan, under ordnade former. Ju förr det i så fall sker, desto bättre, menar O’Rourke. Euro-projektet kan inte drivas dithän att medborgarnas förtroende för hela Europaprojektet fördärvas.

Politisk revolt i Ukraina. Rysk militär på marsch.  Ett EU som tappar i kraft och legitimitet.

Det är dags att inse allvaret.

Jag önskar att ansvariga regeringar i EU, tillsammans med politiker i övriga Europa, skulle stanna upp och se att vi står inför en historisk vändpunkt. Europa måste återigen sätta demokratin, freden, friheten och den sociala sammanhållningen högst på agendan. Vi måste se till att historiens politiska och ekonomiska misstag förblir historia.

Kevin O’Rourkes artikel heter Wither the Euro? (Finance and Development, mars 2014, vol. 51, no 1). 

Vad händer när riksdagen tappar makt över lagarna?

”Genom den ökande internationaliseringen, EU-medlemskapet och ett ökat fokus på mänskliga rättigheter går domstolar emellanåt emot nationellt fattade beslut med hänvisning till överordnade normer och rättsstatliga principer. Vad innebär detta för riksdagens roll som lagstiftare?”

Med denna spännande fråga som utgångspunkt har jag idag deltagit i en debatt på Svensk Juriststämma, tillsammans med tre jurister, Sten Heckscher, Mona Aldestam och Ola Wiklund, och två kolleger i konstitutionsutskottet, Peter Eriksson (MP) och Andreas Norlén (M). Det var lärorikt och tankeväckande.

Ola Wiklund var både tydlig och utmanande när han målade bilden av de senaste trettio årens utveckling, som har lett till en alltmer maktlös riksdag och till en allt större roll för domstolarna i den svenska politiken.

Mona Aldestam, docent i EU-rätt, gav en annan vinkling på frågan, ur domarens perspektiv. Att vara domare idag är mycket svårare än tidigare, menade hon. Det har framförallt att göra med Sveriges medlemskap i EU. Med EU-rätten, som är överordnad den svenska rätten, och EU-domstolen, som har ett uppdrag att skapa lag, har de svenska domstolarna blivit en del av ett europeiskt rättssystem. Det är ett rättssystem med andra historiska rötter än det svenska, inte minst när det gäller synen på domstolarna.

Själv hade jag till uppgift att ge politikerns syn på det nya juridiska och politiska landskapet, främst ur riksdagens perspektiv. Från Sten Heckscher fick jag frågan:  Tycker du att du som politiker och ansvarig lagstiftare har koll på läget?

Här följer mitt svar, med några reflektioner på de risker som kan följa av ett samhälle, där riksdagens makt blir alltmer kringskuren. Jag pekar på att utvecklingen rymmer risker, som kräver ett mer strategiskt tänkande för oss som politiker:

Har vi tillräcklig koll?

Som ledamot i Konstitutionsutskottet vill jag säga att vi försöker ha koll på läget, men att det här är frågor som vi borde uppmärksamma ännu mycket mer än vi gör.  Därför är jag också mycket glad över den debatt som vi har här idag.

Som politiker tycker jag att vi framförallt borde förhålla oss mer strategiskt till den långsiktiga utvecklingen. Det som är allvarligt är att  riksdagen inte bara har en svagare ställning idag än tidigare i relation till domstolarna. Riksdagen tappar också i makt och inflytande i sin grundläggande roll som lagstiftare för varje dag som går – främst genom en ständigt pågående kompetensöverföring till EU.

Min egen erfarenhet, inte minst som miljöminister, är att vi som politiker ofta blir så engagerade i själva sakfrågorna, när ny EU-lagstiftning eller nya bindande konventioner diskuteras, att vi glömmer att fråga oss det område som diskuteras överhuvudtaget bör regleras på övernationell nivå.

På det stora hela tycker jag att den diskussion som nu förs bland svenska jurister på ett klokt sätt riktar ljuset mot problemets kärna: hur domarkåren ska förvalta det nya ansvar man har, men också vilka demokratiska risker som finns i den nya rättsliga och politiska ordningen.

Min infallsvinkel här idag är att jag vill peka på riskerna. Som socialdemokrat tillhör jag ett parti, som historiskt – och av goda skäl – har varit skeptiskt mot att ge juridiken mera makt på bekostnad av politiken.

Den stora risken menar jag: att vi idag är på väg att tappa demokratins och rättsordningens folkliga förankring och legitimitet.

Hovrättsrådet Carl Josefsson drog i gårdagens ”understreckare” i SvD (12/2 2014) den kloka slutsatsen att huvudspåret, om vi vill värna grundläggande rättigheter, måste vara god lagstiftning; ”rätten måste i huvudsak komma till genom demokratiska förfaranden, annars undergrävs dess legitimitet”. Men hur ska detta gå till när den svenska riksdagen de facto har allt mindre att säga till om när det gäller vilka lagar som ska reglera vårt samhälle och våra liv?

Vi har idag en situation där EU-rätten är överordnad nationell rätt, och där allt fler områden stegvis förs in under EU-rätten. Och den fortsatta överföringen av makt från riksdagen till EU är svår att överblicka och också svår att hejda.

Riksdagen gör löpande subsidiaritetsprövningar av EU-kommissionens förslag och har i hela trettio fall anmält att man anser att kommissionens förslag är för långtgående . Men bara i två fall har det resulterat i ”gult kort” – dvs. att kommissionen har omprövat förslaget. Annars rullar det på.

Och som minister vet jag hur svårt det kan vara att sedan i rådets förhandlingsprocesser få fullt gehör för svenska synpunkter.

När  nu EU-kommissionen nu dessutom allt oftare väljer att föreslå lagstiftning i form av förordningar, som har direkt rättsverkan, istället för genom direktiv, som implementeras i den nationella rätten, blir riksdagens makt över lagstiftningen ännu mindre.

Den fråga som vi måste ställa oss är hur människor på sikt ska kunna känna solidaritet med de lagar och de överordnade rättsliga normer som domstolarna är satta att värna?

Jag är övertygad om att vi i alltför hög grad har underskattat den roll som politiker och partier i Sverige historiskt har haft när det gäller att förankra vår lagstiftning och när det gäller att stärka överordnade demokratiska värden och normer.

Jag tänker ofta på hur jag som miljöminister mötte miljöaktivister, som var övertygade om att världens miljö kunde räddas bara vi som ministrar, i våra slutna högnivåförhandlingar, lyckades driva igenom en internationellt bindande miljölagstiftning.

Idén var att juridiken skulle garantera de framsteg, som vi folkvalda inte klarade av på hemmaplan. Min egen erfarenhet är att framgångsrik miljölagstiftning bygger på mobilisering underifrån, särskilt i kommunerna.  Normer om att t ex den biologiska mångfalden ska skyddas måste ha fäste hos de många människorna; demokrati kan inte vara ett elit- och expertprojekt.

Som historiker måste jag erkänna att jag känner ett obehag, när jag i dagens svenska debatt ibland möter argument som påminner om dem som en gång mötte den rättslösa svenska underklassen: att samhället och rättsordningen måste värnas av människor med bättre bildning än de vanliga väljarna; att rättsordningen måste skyddas mot okunnig populism, etc.

Processen mot mer överstatlighet och mer makt till domstolarna får inte tillåtas undergräva ett av de viktigaste positiva särdragen i svensk politisk tradition: de hyggligt jämlika villkoren i demokratiskt deltagande och beslutsfattande.

Det är ingen hemlighet att inte minst arbetarrörelsen har gynnats av en rättslig tradition, som har accepterat folksuveräniteten.

Till sist vill jag peka på en risk, som just nu är överhängande: att processen mot ökad överstatlighet rullar vidare på allt mer centrala politikområden, med resultatet att idén om folksuveränitet i praktiken töms på innehåll.

Idén att grundläggande rättigheter ska regleras konstitutionellt tror jag att de flesta skriver under på idag. Men är det lika självklart att till exempel innehållet i den ekonomiska politiken bli föremål för överstatlig lagstiftning? Och ska normkontrollen även här till sist hamna hos domstolar?

I EMU-området har processen redan nått dit. Enskilda länders ekonomiska politik kan överprövas av EU-domstolen. I Sverige finns de som önskar se en utveckling åt samma håll. Så sent som i somras drev den borgerliga majoriteten i Budgetprocesskommittén idén att riksdagen konstitutionellt borde bindas hårdare vid dagens budgetregler. Normen om budgetdisciplin skulle alltså betraktas som en  överordnad norm för den svenska demokratin; en norm som riksdagen skulle tvingas att underordna sig.

Den här utvecklingen är enligt min uppfattning synnerligen oroväckande. Jag menar att det är dags att vi på allvar ställer oss frågan om vilka överordnade normer som ska värnas i överstatlig lagstiftning. Vad ska vi som politiker INTE få besluta om? Och vilka gynnas eller missgynnas när riksdagens handlingsutrymme stadigt minskar?

Mer att läsa: Ett antal artiklar i Vänbok till Sten Heckscher (2012) behandlar just frågan om samspelet mellan politik och juridik. Den understreckare i SvD, som nämns ovan, utgör en recension av en kommande samlingsvolym där ett antal artiklar också tar upp denna fråga, se Svea Hovrätt 400 år (2014). 

Noterar i övrigt att jag idag har föreslagits som EU-kommissionär av Jonas Sjöstedt… (se Expressen, Radio Sweden). Jag får instämma med Maria Wetterstrand att jag helt enkelt inte heller vet vad jag skulle svara om det vore på riktigt. Mitt flyttlass går nu mot norr!

Notering 17 februari: den viktiga frågan om riksdagens makt över EU-frågor tas upp i Svenska Dagbladet, EU-frågor stjäl mycket riksdagstid. Matilda Ernkrans ger en bra bild av utskottens möjligheter – men också svårigheter – att påverka, Svenska avtryck under tidspress. Matilda Ernkrans är ordförande för Miljö- och jordbruksutskottet som är ett av de utskott som har mest EU-lagstiftning att hantera.

Levande författning – eller självspelande piano?

När vi som som svenska politiker och medborgare möter EU-rätten, då bör vi aldrig acceptera den som en given juridisk ram, som är omöjlig att påverka. Vi bör tänka på den som en levande författning.

Detta förhållningssätt till EU-rätten, att vara aktiv och ifrågasättande, mötte jag första gången i texter av Sverker Gustavsson, professor i statsvetenskap och min stora inspiratör i EU-debatten.

Det blev en viktig väckarklocka. Att en författning lever, det betyder att den rymmer långt mer än bara vad som bokstavligt stadgas i grundlag eller fördrag (Trovärdighet förutsätter uppriktighet, 2007). Men det betyder också att grundläggande principer i statsskicket i praktiken kan påverkas och förändras. Det betyder att vi alla har ett ansvar att inte stillatigande acceptera EU-rättsliga regler. Hur långt överstatligheten ska gå, och vilken form den tar, är inte på förhand givet.

Begreppet levande författning dök upp i mitt huvud när jag idag läste Svenska Dagbladet: Alliansregeringen utmanar inte EU. Artikeln berättar att den borgerliga svenska regeringen inte en enda gång sedan 2006 har utmanat EU:s regler på eget initiativ. Regeringens har efter sju år aldrig har tagit strid genom en ogiltighetstalan, ett av de viktiga instrument som står till buds för det medlemsland, som vill påverka EU:s levande författning.

Frågan om regeringens passivitet i fråga om EU:s lagstiftning restes för ett par veckor sedan också i riksdagen. Billy Gustafsson, Socialdemokraterna, påminde i ett skarpt inlägg om att den svenska riksdagen vid ett stort antal tillfällen har ifrågasatt lagförslag från EU-Kommissionen. Riksdagen har gjort bedömningen att förslagen inte är förenliga  med subsidiaritetsprincipen (som  handlar om på vilken nivå ett politiskt beslut ska fattas). Ändå har regeringen aldrig agerat genom en ogiltighetstalan.

Vad jag har kunnat se har regeringen inte någon gång använt sig av möjligheten att väcka en ogiltighetsförklaring eller ogiltighetstalan vid EU-domstolen. När nu det verktyget finns, varför har vi inte en enda gång använt det? Det är en fråga som i varje fall jag ställer mig. (Kammardebatt, 22 januari 2014)

Långsiktigt kan regeringens passivitet bli förödande, varnar Billy Gustafsson. Vilka lagar som klubbas igenom i EU, steg för steg, handlar i grunden om makt. Hur ska makten fördelas mellan nationella parlament och den europeiska unionen? Och hur långt vill vi egentligen att överstatligheten ska gå? Med passiva regeringar, utan kraft att driva sin demokratiska agenda, finns risken att EU blir som ett ”ett självspelande piano”.

Billy Gustafssons inlägg riktar ljuset mot den brist på demokratiskt engagemang som präglar dagens borgerliga EU-politik. Men det utgör också en uppmaning till en kommande socialdemokratisk regering, en uppmaning att utveckla en genomtänkt och långsiktig strategi för vad vi vill med Sveriges medlemskap i EU.

Personligen önskar jag att en socialdemokratisk regering tar en tydlig ideologisk utgångspunkt i en sådan långsiktig EU-strategi. Målet måste vara att skapa en bättre balans mellan EU:s överstatliga krav på frihandel till varje pris å den ena sidan, och medborgarnas krav på social trygghet och god miljö å den andra. Hållbar utveckling måste ges prioritet.

Som miljöminister tog jag initiativ till en ogiltighetstalan från Sverige mot EU-kommissionen, 2004, i syfte att förbjuda det farliga ogräsmedlet parakvat. Det var ett av fem initiativ som den socialdemokratiska regeringen tog, och det var det enda som ledde till seger i EU-domstolen. Jag blir glad när jag ser att striden om parakvat uppmärksammas också i dagens SvD-artikel.

Striden om parakvat handlade i grunden om rätten att skydda miljön och människors hälsa. När striden stod, från 2004 till 2007, hade parakvat varit förbjudet i Sverige i över 30 år.  Ändå skulle vi tvingas att backa tillbaka till sämre skydd och större risker.

Men till slut fick EU:rättens marknadsliberalism ge vika några tum för andra, och högre, värden. Det var viktigt, mycket viktigt. Själv hoppas jag att striden om parakvat ska inspirera till fler svenska initiativ i framtiden. Som socialdemokrater i EU måste vårt uppdrag i framtiden bli att envist slåss för de mål och värden som vi tror på, i varje fråga. Ingenting får tas för givet. Och begreppet levande författning bör vi använda oftare, som en påminnelse om att EU-politiken kräver ständig närvaro, ständig uppmärksamhet, och mod att säga emot.

Mer aktuell EU-debatt: Olle Ludvigsson och Marita Ulvskog om trojkan och den europeiska åtstramningspolitiken, i GP.

 

Lyft socialförsäkringarna!

Idag skriver jag ett debattinlägg för Arbetarrörelsens tankesmedja, Lyft socialförsäkringarna som valfråga!

Jag argumenterar för att socialförsäkringarna är en fråga, som verkligen har chans att mobilisera stöd för socialdemokratisk politik.

Anders Borg försummar aldrig en möjlighet att klaga på att socialdemokrater vill satsa på ”bidrag”. Med ”bidrag” menar han socialförsäkringar, främst a-kassa och sjukkassa. Ingenting är ett större hot mot samhällsekonomin än generösa socialförsäkringar, om vi ska tro Anders Borg.

Men socialförsäkringar är inga bidrag. Socialförsäkringar är heller ingen belastning för samhället. Tvärtom. Socialförsäkringar utgör en grundbult i den svenska samhällsmodell, som har skapat både tillväxt och trygghet. Socialförsäkringar skyddar  individer från risker i livet, och socialförsäkringar skyddar samhället från växande klyftor, misstro, ojämlikhet och fattigdom. Väl fungerande socialförsäkringar  främjar social tillit och sammanhållning. De ger människor chans att värna sin kompetens och sin hälsa, till gagn för vårt gemensamma välstånd.

Jag menar att få frågor visar mera tydligt än synen på socialförsäkringarna vad som skiljer moderat politik från socialdemokratisk. Socialdemokraterna vill höja tak och ersättningar i socialförsäkringarna, så att de fungerar som det är tänkt – till stöd för både tillväxt och trygghet.  Det vill inte Anders Borg. Med ljuset riktat mot a-kassan och sjukkassan blir det i längden omöjligt för moderater att låtsas att de stöder den svenska modellen.

Min krönika hittar du här. Anders Borgs genuint negativa syn på socialförsäkringar framgår i många sammanhang, men kanske särskilt tydligt när han i veckan som gick kommenterade en rapport från SNS Konjunkturråd, ”Hur får vi råd med välfärden?”, se seminariet här. Jag har tidigare skrivit om socialförsäkringar i flera blogginlägg, se t ex Profilera idéerna – en chans för S och Borgs nya samhällsmodell – en tudelad välfärd.

Prostitution bör inte vara skäl för avvisning

Den 7 september 2011 lämnade Prostitutionsgruppen i Göteborgs stad en anmälan till JO med anledning av en uppmärksammad prostitutionshärva i Göteborg.

Anmälan gällde Polismyndigheten i Västra Götaland. Polisen i Göteborg hade efter en längre tids spaning mot människohandel för sexuella ändamål gjort ett större tillslag. Därefter beslutade polisen att avvisa ett antal av de rumänska kvinnor som var utsatta för sexhandeln. En av kvinnorna uppdrog åt Prostitutionsgruppen att göra en JO-anmälan för att pröva om avvisningen var förenlig med lagen.

Ett drygt år senare, i november 2013, kom JO:s svar. Det redovisas i årets ämbetsberättelse från Justitieombudsmännen, Fråga om huruvida prostitution kan utgöra grund för avvisning.

JO Hans-Gunnar Axberg avvisar anmälan. Han gör bedömningen att polisen inte kan kritiseras för avvisningen, eftersom kvinnan försörjde sig ”oärligen – genom prostitution”. Till skillnad från tiggeri, som inte kan utgöra grund för avvisning, är en utvisning med hänvisning till prostitution alltså enligt JO förenlig med utlänningslagens bestämmelser.

JO:s beslut i detta ärende gjorde mig både förvånad och förfärad, när jag som ledamot i Konstitutionsutskottet tog del av årets ämbetsberättelse. Utlänningslagens bestämmelse står uppenbarligen i motsättning till sexköpslagen, där det är köparen av sex – inte säljaren – som ställs till ansvar.  Strax före jul lämnade jag en fråga till migrationsminister Tobias Billström. Jag frågade om han var beredd att se över lagstiftningen. Så här lydde frågan:

I JO:s ämbetsberättelse 2013/14 redovisas ärendet Fråga om huruvida prostitution kan utgöra grund för avvisning (Dnr 4468-2011). Ärendet gäller en kvinna från Rumänien, som avvisades från Göteborg år 2011. Som motivering till avvisningen angavs att kvinnan ”försörjer sig oärligen – genom prostitution”. Kvinnan var senare målsägande i rättegången vid Göteborgs tingsrätt den 14 maj 2012, då sex män dömdes till mellan tre och sex års fängelse för grovt koppleri och, i två fall, får människohandel.

JO Hans-Gunnar Axberger gör bedömningen att polisen, som utvisade kvinnan, inte kan kritiseras för att ha fattat ett felaktigt beslut. Kvinnan hade enligt EU:s rörlighetsdirektiv en principiell rätt att vistas i Sverige, men enligt 8 kap. 2 § utlänningslagen framgår att en utlänning får avvisas om det kan antas att han eller hon inte kommer att försörja sig på ett ärligt sätt. Förarbetena till utlänningslagen (prop. 1979/80:96) pekar just på prostitution som ett icke ärligt försörjningssätt. JO:s beslut, med utgångspunkt i utlänningslagen, står uppenbart i motsättning till de intentioner som lagstiftaren har haft med sexköpslagen (6 kap. 11 § brottsbalken). Enligt propositionen Kvinnofrid (1997/98:55) ska den som utgör den svagare parten i en sexköpsrelation inte bli föremål för bestraffning och ska inte heller behöva känna oro för påföljd därför att hon eller han träder fram som prostituerad.

JO:s beslut i ärendet visar att utlänningslagen fortfarande ger utrymme för en tolkning som beskriver prostitution som ett försörjningssätt och som ställer kvinnan till ansvar.

Är statsrådet beredd att mot denna bakgrund ta initiativ till en översyn av 8 kap. 2 § utlänningslagen?

Nu har jag fått svar från Tobias Billström.

Svaret ger hopp om viss förbättring för personer inom EES-området (dvs. EU, Island, Lichtenstein och Norge). Regeringen förbereder nämligen en omarbetning av utlänningslagen för att göra det tydligare vilka särskilda bestämmelser som  gäller för EES-medborgare, till skillnad från övriga utlänningar. Beslut om en lagrådsremiss togs den 19 december. När den nya lagen antas kommer ett oärligt försörjningssätt – om jag förstår rätt – inte längre att vara en grund för avvisning av EES-medborgare. Paragrafen om oärlig försörjning finns inte längre med. Lagstiftningen anpassas i högre grad än tidigare till EU:s rörlighetsdirektiv.

För övriga utlänningar består dock samma bestämmelser som gällde tidigare, även om reglerna föreslås ligga i en ny paragraf, utlänningslagen 8 kap 3§. Ett oärligt försörjningssätt kommer alltså även i fortsättningen att vara en grund för avvisning. Ingenstans i texten görs heller någon markering – såvitt jag kan se – som på något sätt ifrågasätter den tolkning som hittills har gjorts; nämligen att en person som prostituerar sig ska ställas till ansvar därför att hon eller han  försörjer sig oärligt och bidrar till att brott begås.

Låt mig till sist notera att den svenska sexköpslagen, med dess radikalt nya syn på prostitution, under senare år har väckt stort intresse i andra europeiska länder. Strax före jul antogs till exempel en sexköpslag som liknar den svenska i den franska nationalförsamlingen.

För oss i Sverige gäller det nu att bidra till att ytterligare stärka den syn på prostitution som stöttar den utsatta istället för att straffa. Ett sätt att göra detta är att tydligt visa att den syn på prostitution som gäller svenska medborgare, och som har stadfästs i sexköpslagen, också ska gälla dem som kommer hit från andra länder, och vars rätt att vistas i landet regleras i utlänningslagen. Prostitution bör inte vara skäl för avvisning.

Riksdagens beslut kan inte överprövas av domstol

Vilken kunskap har höga svenska jurister om det svenska statsskicket? Varifrån har de fått föreställningen att jurister kan överpröva riksdagens beslut?

Gårdagens artikel i DN, Striden om brytpunkt kan gå till domstol, var beklämmande på flera sätt.

Det förvånade mig stort att ett antal jurister – flera av dem dock anonyma – ansåg sig veta att riksdagens beslut kan överprövas av domstol, trots att riksdagsordningen gör klart att det är Konstitutionsutskottet som ska lösa konflikter om hur riksdagsordningen ska tolkas.

Men det förvånade mig också att DN valde att slå upp detta ”avslöjande” på en helsida, utan att gå till botten med fakta i saken. Än värre är det att konstatera att DN i dagens  papperstidning väljer att inte publicera det klargörande, som förre talmannen och docenten i statsvetenskap, Björn von Sydow, gjorde med anledning av nyheten, ”Riksdagen har sista ordet”. Istället spinner man vidare på sitt eget ”avslöjande” genom att publicera ett uttalande av vd för Skattebetalarnas förening, Joacim Olsson, som gör klart att han tänker se till att riksdagsbeslutet överklagas, (Lobbyister tänker överklaga skattebeslut).

I många länder finns en författningsdomstol, som avgör hur grundlagarna ska tolkas. Någon sådan domstol finns inte i Sverige. Det svenska statsskicket utgår från folksuveräniteten, uttryckt i ett parlamentariskt statsskick. Konstitutionsutskottet har ansvaret för grundlagarna. Detta uttrycks av Björn von Sydow, i DN:s nätupplaga, på följande sätt: ”Enligt regeringsformen, som är vår högsta grundlag, står grundlag över lag och riksdagen är den främsta uttolkaren av grundlagen”.

Det finns skäl att fundera över varför landets största tidning gör sig till tolk för en felaktig bild av det svenska statsskicket. Jag ser två möjliga förklaringar.

En första förklaring kan vara att Sveriges anslutning till EU har lett till att Sverige alltmer har kommit att påverkas av en konstitutionell tradition där jurister och domstolar har en central roll. I EU är det EU-domstolen som tolkar EU:s lagstiftning och ser till att den tillämpas på samma sätt i alla EU-länder. EU-domstolen  löser också rättsliga tvister mellan EU-länderna och EU-institutionerna.  I Sverige kan Högsta förvaltningsdomstolen numera – under vissa förutsättningar – pröva om beslut som har fattats av regeringen strider mot någon rättsregel (rättsprövning).

En andra förklaring kan vara att den paragraf i riksdagsordningen, som har stått i fokus för höstens konflikt i riksdagen – 5 kap. 12§ riksdagsordningen (rambeslutsmodellen) – är en unik paragraf.

Den är unik såtillvida att den till skillnad från övriga paragrafer i riksdagsordningen, som reglerar beslutsproceduren, har ett sakpolitiskt mål: att värna starka statsfinanser.

Den är också unik därför att den fastställer en beslutsordning för budgeten där riksdagen väljer att frivilligt –  men villkorligt – inskränka sitt eget handlingsutrymme. Genom sitt särpräglade innehåll öppnar 5 kap. 12§ upp för en diskussion om i vad mån riksdagen har handlat korrekt i förhållande till beslutets sakinnehåll. Den öppnar också upp för en diskussion om i vad mån 5 kap. 12§ skulle vara överordnad de övriga paragrafer i riksdagsordningen, som utgår från att folkviljan (majoriteten) ska ha genomslag.

I detta läge, när förvirring tycks råda om juridikens plats i politiken, är det viktigt att inte blanda bort korten. Riksdagens beslut kan inte överprövas av jurister.

Mot bakgrund av den intensiva debatt som har förts om rambudgetmodellen (som regleras bl.a. i riksdagsordningen 5 kap. 12§)  vill jag avsluta med att påminna om att riksdagen har varit noga med att säkerställa att det svenska regelverket för budgetbeslut i riksdagsordningen, trots att det är unikt och långtgående, inte ska undergräva grunden för den svenska parlamentariska statsskicket.

Det kommer till uttryck på olika sätt. Till exempel har 5 kap. 12§  – på grund av sitt unika innehåll – inte samma starka konstitutionella skydd, som övriga huvudbestämmelser i riksdagsordningen. Det är en villkorad paragraf; dvs. riksdagen kan med ett enkelt majoritetsbeslut bestämma sig för att inte använda sig av rambeslutsmodellen.  Det finns också en grundläggande initiativrätt, som inte inskränks av regelverket för budgeten i 5 kap 12§. Finansutskottets initiativrätt stärktes de facto i samband med att rambeslutsmodellen infördes.

Detta faktum, att riksdagen har ett handlingsutrymme i relation till budgetreglerna, uttrycker kärnan i det svenska statsskicket: att ytterst ligger makten i Sverige alltid hos rikdagens majoritet. Folkviljan ska ha genomslag.

Vad betyder då detta för den konflikt, som i DN betecknas som ”budgetbråket”?

Det betyder att konflikten om budgeten ytterst är en politisk konflikt och måste lösas som en sådan, inom ramen för den parlamentariska demokratin.

I dagens riksdag finns en stark samsyn kring värdet av en samlad budgetbehandling och det finns också en stark samsyn kring värdet av starka statsfinanser. Det är denna politiska samsyn som har gett det svenska regelverket dess styrka, inte detaljreglering och tvingande paragrafer.

Mer om budgetprocessen och dess konstitutionella aspekter finns att läsa i Budgetprocessutredningens betänkande, En utvecklad budgetprocess – ökad tydlighet och struktur. Se särskilt det särskilda yttrandet från Socialdemokraterna och Miljöpartiet. En inblick i de konstitutionella frågorna ges också i Konstitutionsutskottets debatt i frågan, där jag själv lyfte alliansens ambition att förändra riksdagsordningen i syfte att minska riksdagens handlingsutrymme. 

För ett tankeväckande inslag i debatten, se Bengt Göransson i Helsingborgs Dagblad, ”Nästanlagar och en lydig riksdag”. 

Dags för riksdagsdebatt om Ärna

I eftermiddag debatterar jag regeringens beslut att avslå överklaganden om att tillåta utökat kommersiellt flyg i linjetrafik på Uppsala flygplats, Ärna. Jag möter miljöminister Lena Ek.

Regeringen valde i sitt beslut att gå emot Miljödomstolen, som rekommenderade regeringen att upphävda tidigare tillstånd.

Nedan följer min interpellation, som blir avspark för debatten. Se också artikel i UNT, Ärna  blir fråga i riksdagen. Här är länken till riksdagens hemsida Regeringens motiv för att tillåta kommersiellt linjeflyg på Uppsala flygplats, Ärna. Debatten kan följas på webb-TV.

REGERINGENS MOTIV FÖR ATT TILLÅTA KOMMERSIELLT LINJEFLYG PÅ ÄRNA

”Regeringen beslutade torsdagen den 14 november att ge Försvarsmakten tillstånd att upplåta Uppsala flygplats, Ärna, för kommersiellt civilflyg i linjetrafik. Det ta innebär tt Uppsala flygplats, Ärna, belägen i direkt anslutning till Uppsala tätort, omvandlas från en milaitär övningsflygplats med viss civil flygklubbsverksamhet och helikopterverksamhet, med begränsade flygningar dagtid, till en kommersiell flygplats med femdubblad trafik på såväl dag- som kvällstid och betydande kringverksamhet, inte minst i form av transporter.

Genom torsdagens beslut om tillstånd för kommersiellt flyg på Uppsala flygplats, Ärna, valde regeringen att avslå cirka 430 överklaganden från organisationer och enskilda som hade överklagat det beslut om tillstånd som fattades av Miljöprövningsdelegationen, Länsstyrelsen i Uppsala län, den 17 mars 2010.

Regeringen valde också att gå emot Miljödomstolen (Nacka Tingsrätt), som i sitt yttrande till regeringen avstyrkte att tillstånd skulle ges till kommersiellt linjeflyg på Ärna.

Likaså valde regeringen att ignorera Kommunstyrelsen i Uppsala, som så sent som den 7 november 2013 uppmanade regeringen att upphäva Länsstyrelsens beslut om tillstånd för kommersiell luftfart på Uppsala flygplats.

Regeringens beslut är unikt genom att Försvarsmakten får klartecken för att utveckla samarbete med en privat civilflygplatsoperatör, Uppsala Airport AB. Tidigare samverkansprojekt har Försvarsmakten genomfört med staten, genom Luftfartsverket, (numera Swedavia), eller med kommuner som samarbetspartners.

Uppsala Airport AB har genom flygplatsavtal redan fått ensamrätt till att utveckla den kommersiella verksamheten vid Uppsala flygplats, Ärna. Det innebär att Försvarsmakten i detta ärende inte enbart företräder ett allmänintresse. Man företräder också ett enskilt bolagsintresse.

Än mer iögonfallande är dock att regeringen i sitt beslut, som handlar om tillåtlighet enligt Miljöbalken, inte ger någon motivering till beslutet ur miljösynpunkt. Man väljer att inte kommentera de stora brister i Försvarsmaktens tillståndsansökan enligt Miljöbalken, som såväl klagande som Miljödomstolen har lyft fram. Frågan om miljöeffekter och miljörisker för Uppsala och dess invånare berörs överhuvudtaget inte i regeringens beslutsmotivering.

Avsaknaden av motivering ur miljösynpunkt är särskilt anmärkningsvärd, i ljuset av att Miljödomstolen i sitt yttrande till regeringen har underkänt

den Miljökonsekvensbeskrivning som Försvarsmakten har gjort i detta ärende. Miljökonsekvensbeskrivningen är enligt Miljödomstolen så bristfällig att den överhuvudtaget inte kan ligga till grund för en lokalisering av miljöfarlig verksamhet i så nära anslutning till tätortsbebyggelse, som nu är aktuell för kommersiell flygfart på Ärna. Särskilt allvarligt är att miljökonsekvensbeskrivningen har en felaktig geografisk avgränsning.

Ett ytterligare problem i regeringens beslut handlar om lokaliseringen till Uppsala.

Länsstyrelsen accepterade i sitt beslut år 2010 att Försvarsmakten inte hade utrett någon alternativ lokalisering, med motivet att ekonomiska samordningsvinster för Försvarsmakten var det centrala ändamålet för ansökan. Därmed fanns ingen annan plats än Ärna att diskutera, enligt Länsstyrelsens Miljöprövningsdelegation.

Men en sådan tolkning är inte acceptabel, hävdade Miljödomstolen i sitt yttrande till regeringen. Försvarsmakten kan inte befrias från kravet att pröva lokaliseringen.

Ändå accepteras samma resonemang av regeringen i beslutet från den 14 november 2013. ”Ärna är den enda rimliga lokaliseringen.”

Vad är problemet med regeringens sätt att resonera kring lokaliseringsfrågan?

Regeringens beslut om lokalisering rymmer tre avgörande brister. Dessa framgår av Miljödomstolens yttrande.

För det första är det fel, menar Miljödomstolen, att en alternativ lokalisering av kommersiellt flyg inte behöver utredas, bara därför att Försvarsmakten ser samordningsvinster på Ärna. Det kommersiella flyget är en helt ny verksamhet, vars ändamål är ett helt annat än Försvarsmaktens militära verksamhet. Det handlar om kommersiellt linjeflyg, i första hand lågprisflyg till Europa. Miljödomstolen skriver i sitt yttrande:

”Även om en samlokalisering med Försvarsmaktens verksamhet kan innebära samordningsvinster är detta inte ett skäl att ställa lägre krav på den kommersiella verksamheten än vad som skulle göras vid en miljöprövning av enbart sådan verksamhet.”

Ur miljösynpunkt noterar Miljödomstolen att det kommersiella linjeflyget kommer att bli betydligt mer omfattande än tidigare militär verksamhet. Det betyder bland annat att bullerstörningarna blir mer frekventa och att kringverksamheten blir betydligt mer omfattande än idag. Lågprisflyg till Europa kan rimligen förläggas till andra flygplatser, som till exempel Västerås eller Skavsta, menar Miljödomstolen.  Det finns inga skäl att inte utreda alternativa lokaliseringar.

För det andra är det en stor brist, anser Miljödomstolen, att Försvarsmakten, när man nu väljer att lyfta samordningsvinster som huvudsakligt ändamål i sin ansökan, inte presenterar en ordentlig utredning av dessa samordningsvinster. Hur stora samordningsvinster mellan militär och civil verksamhet finns idag? Hur mycket större blir de med kommersiell flygfart av den omfattning som Uppsala Airport AB vill ha?

Jag förväntade mig att regeringen i sitt beslut skulle ha kommenterat denna brist i Försvarsmaktens ansökan och kanske korrigerat den. Så skedde inte. Istället valde regeringen att motivera sitt beslut med samordningsvinster, precis som Försvarsmakten, utan att referera till något ytterligare underlag, och utan att kommentera Miljödomstolens yttrande.

För det tredje påpekar Miljödomstolen att samordningsvinster, om de ska kunna beaktas i ett ärende om miljötillstånd, kräver att samlokaliseringen ger miljönytta, till exempel i form av att spara resurser, och att den plats som har valts för samlokalisering är acceptabel, med hänsyn till de samlade miljöeffekterna. Vad Uppsala beträffar uppfylls inte det andra villkoret, enligt Miljödomstolen. Omgivningsförhållandena är i Uppsala sådana, enligt domstolen, att ”ny och till drygt 5 gånger utökad verksamhet på platsen inte utan vidare kan godtas. I sådana fall måste det av utredningen stå klart att den valda platsen framstår som det bästa alternativet.” Denna synpunkt bemöts inte av regeringen.

Regeringens beslut har väckt stor förstämning i Uppsala, inte minst därför att beslutet innebär att regeringen inte talar om hur man ser på de stora miljöfrågor som har stått i fokus för den lokala debatten om kommersiellt flyg på Ärna. Det gäller riskerna för stadens vattenförsörjning, påverkan på naturområden, bullerproblem, luftföroreningar och klimateffekter.

Många förvånas också över att miljöministern har kommunicerat beslutet i en debattartikel, tillsammans med försvarsministern, där ordet miljö överhuvudtaget inte nämns. Detta ger bilden av en regering som helt saknar engagemang och intresse för det miljöskydd, som för medborgarna har hög prioritet.

Ur miljöpolitisk synvinkel är emellertid det mest oroväckande att regeringen, genom detta beslut, har gjort klart att man vill sätta en praxis som står i strid med Miljödomstolens tolkning av Miljöbalken, och detta utan att motivera varför.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande tre frågor till miljöministern:

1. Varför saknas i regeringens beslut en bedömning av miljöeffekterna av en flygplatslokalisering till Uppsala? På vilken grund tillbakavisar regeringen Miljööverdomstolens rekommendation att avstyrka kommersiell flygverksamhet, bland annat mot bakgrund av att Försvarsmaktens miljökonsekvensbeskrivning inte håller måttet?

2. En möjlig tolkning av regeringens beslut är att det nu sätts en praxis som innebär att privata bolag, som sluter avtal med Försvarsmakten, kan räkna med att utveckla omfattande kommersiell flygverksamhet på vilken militär flygplats som helst, oberoende av lokalisering och miljörisker, eftersom samordningsvinster enligt regeringen är ett så tungt vägande skäl att miljöeffekterna i omgivningen inte ens behöver kommenteras i ett regeringsbeslut om tillåtlighet enligt Miljöbalken. Är detta en korrekt tolkning? Om inte, hur ska vi tolka det faktum att Försvarsmakten undantas från kravet på att redovisa alternativ lokalisering av ny, kommersiell flygfart, när detta krav ställs på andra aktörer?

3. Samordningsvinster är det enda motivet till regeringens beslut att tillåta kommersiell flygfart på Uppsala flygplats, Ärna. Jag vill mot den bakgrunden be miljöministern redovisa storleken på de ekonomiska samordningsvinsterna för Försvarsmakten av ett utökat kommersiellt flyg på Ärna.”

Se också Erik Pellings blogg.

Korruption och ”förvaltning som business”

I veckans krönika från Arbetarrörelsens Tankesmedja skriver jag om problemen med korruption;  Korruption – en nyckelfråga för vänstern. Min tes är att vänstern måste sätta kampen mot korruption i fokus, av två skäl.

För det första är förtroende för det politiska systemet en nödvändig förutsättning för en ambitiös, progressiv reformpolitik. Ju mer vi tror på att lösa samhällsproblem tillsammans, desto viktigare är det att vårda en väl fungerande politik och förvaltning.

För det andra växer idag riskerna för korruption, på grund av marknadens insteg i offentlig verksamhet. Här krävs särskild uppmärksamhet, för att begränsa omfattningen av privatisering och marknadisering, men också för att minska riskerna där mötet mellan det privata och det offentliga redan finns (och ibland måste finnas).

Min bedömning är att frågor kring skydd mot korruption nu växer i betydelse, och att de får en tydligare ideologisk dimension. Att frågan rymmer sprängkraft blev för mig mycket tydligt i förra  veckan, när jag (den 14 november) debatterade myndigheters skydd mot korruption i riksdagen, i en kammardebatt med Konstitutionsutskottet (se snabbprotokoll). Att mer upphandling – till exempel inom den allt mer privatiserade sjukvården – ökar risken för korruption är en för moderater obehaglig sanning. Just därför behöver den diskuteras.

Problemet med korruption anknyter till den större frågan om värdegrund och etik i en alltmer privatiserad offentlig sektor. Också här ser vi hur intresset växer. Dessa frågor har nyligen uppmärksammats i en läsvärd antologi, När förvaltning blir business. Marknadiseringens utmaningar för demokratin och välfärdsstaten (Riksbankens Jubileumsfond). I denna antologi ställs ett antal skarpa frågor om vad som händer med demokrati, förvaltning och välfärd, när offentliga aktörer ersätts av privara företag. Hur påverkas politikernas möjlighet att styra? Vad händer med synen på medborgarskapet? Hur kan modborgare utkräva ansvar av privata företag?

Förvaltningspolitik brukar sällan tilldra sig stort intresse. Inför valet 2014 finns dock chansen att just förvaltningspolitiken blir en het och viktig fråga. För alla som har ett intresse av att värna en stark demokrati, är detta i högsta grad välkommet.

Jag har tidigare skrivit om dessa frågor, bland annat  här och här. Kommentar och mer i ämnet, Maja Nordström i Folkbladet. 

Flyget är en miljöfråga, Lena Ek!

Idag meddelade ministrarna Lena Ek och Karin Enström i Uppsala Nya Tidning att regeringen kommer att tillåta en utökad civil flygverksamhet på Ärna flygplats utanför Uppsala. 

Det är ett mycket ovälkommet beslut, och ett kontroversiellt sådant.Regeringen väljer inte bara att gå emot Uppsala kommun. Regeringen går också emot flera andra instanser som haft tunga invändningar mot ett utökat civilflyg på Ärna. 

Kommunalrådet Erik Pelling i Uppsala skräder inte orden på sin blogg, Regeringen missar målet med sitt Ärnabesked! Beslutet om utökat civilflyg på Ärna hotar inte bara Uppsalas utveckling som attraktiv tätort, menar Pelling. Det är också ett beslut med mycket negativa effekter på miljön.

”Har regeringen tagit hänsyn till de negativa konsekvenserna för Arlandas och därmed Uppsalas utveckling? Hur ser regeringen på bullerfrågan?  Har miljöministern analyserat hotet mot Uppsalas grundvatten? Vad tycker regeringen om de begränsningar som nu riskerar att läggas på Uppsalas utbyggnad och på det bostadsbyggande vi är i så desperat behov av?”

Det mest häpnadsväckande, som jag ser det, är ändå att miljöminister Lena Ek går ut i en artikel, Ja till Ärnaflyg, utan att med ett enda ord nämna de miljökonsekvenser som en växande flygtrafik för med sig. Flyget är en miljöfråga, Lena Ek!

Det räcker inte att tala vackert om klimat- och miljöansvar i riksdagens talarstol eller på internationella konferenser. Det är i de praktiska besluten som ansvar måste tas.