Värna offentlighetsprincipen!

Det pågår idag debatt i Riksdagen om om Konstitutionsutskottets granskning av regeringen.

Jag lyssnar med stort intresse på Helene Pettersson (S), Konstitutionsutskottet, när hon skarpt och kunnigt debatterar om hur Annie Lööf, som ansvarig för Näringsdepartementet, och Fredrik Reinfeldt, som ansvarig för Regeringskansliet, hanterar offentlighetsprincipen.

Kritiken från Konstitutionsutskottet är hård. Näringsdepartementet har inte bara dröjt alldeles för länge med att lämna ut handlingar, som tidningen Aftonbladet begärt att få ut. Man har också lämnat ut dessa handlingar till andra media först. Det betyder att man bryter mot den viktiga princip i Regeringsformen som kallas för likhetsgrundsatsen.

Principiellt är dagens debatt av stor betydelse. Offentlighetsprincipen är en ju  grundbult i det svenska statsskicket. Regeringens egen myndighet, Regeringskansliet, bör självklart vara ett föredöma när det gäller att snabbt och korrekt lämna ut allmänna handlingar till dem som begär det. Istället har det nu visat sig att det förhåller sig alldeles tvärtom.

Regeringskansliet har under våren fått hård kritik för hur man hanterar offentlighetsprincipen, inte bara från Konstitutionsutskottet utan också från Justitieombudsmannen (JO).

Idag skriver jag om detta i Upsala Nya Tidning (webbupplagan) tillsammans med Björn von Sydow, En regering som styr informationen?

Vi konstaterar att KU slår fast att det inte uteslutas att näringsdepartementet agerade för att få ut sin version först. Här framträder bilden av en regering som försöker styra vilken information som ska vara tillgänglig för allmänhet och media. Det är olyckligt.

Jag hoppas att denna debatt ska leda fram till ett ökat intresse för offentlighetsprincipen – varför den finns och hur den bör fungera. När dammet har lagt sig efter KU:s och medias granskning återstår en viktig vardag, då offentlighetsprincipen ska fungera – varje dag i varje ärende, året runt.

Sveriges kvinnor behöver en ny ekonomisk politik

Det finns starka premisser i den ekonomiska politiken som missgynnar kvinnor. Det är ett av de viktiga budskapen i Kvinnolobbyns aktuella rapport Kvinnorna och krisen. Leder regeringens investeringar till en jämställd framtid? Rapporten (som finns att ladda ner på Kvinnolobbys hemsida) rymmer en granskning av budgetpropositionen för 2013 men också en djupare analys av de ekonomiska idéer som styr regeringens arbete.

”Vad betyder det för kvinnor och män att det obetalda arbetet inte räknas som produktivt och värdeskapande, trots att det utgör kittet i samhället?” frågar Kristina Hultman i rapportens Introduktion.

Jag deltar själv i ett rapportens samtal om feministisk ekonomi, som har fokus på hur det starka genomslaget för liberal ekonomisk teori har för försvårat kvinnorörelsens kamp för ett jämställt och hållbart välfärdssamhälle. Samtalet ägde rum i Almedalen 2012 och hade fokus på ”den ekonomiske mannen”, med utgångspunkt från Katrine Kielos då nyligen utgivna bok Det enda könet (2012).

Jag pekar på hur det svenska välfärdsbygget utgår från helt andra idéer än de nationalekonomiska marknadsmodeller, som idag präglar även det socialdemokratiska ekonomiska tänkandet:

Det byggde på idéer om att vi har ett gemensamt samhällsintresse, förmågan att tänka solidariskt, att vi kan bygga samhällen med gemensamma kollektiva nyttigheter, att familjer har en plats i samhällsekonomin och att politiker har rätt att styra ekonomin. Politiken är överordnad ekonomin.

I dagens ekonomisk-politiska debatt är dessa perspektiv påtagligt frånvarande. Man kan få intrycket av att ekonomisk politik enbart handlar om den formella marknadsekonomin och att det mest avgörande för en framgångsrik samhällsekonomi är regeringens förmåga att följa de finanspolitiska regelverken.

Kvinnolobbyns rapport är viktig just  därför att den breddar debatten om bristerna i den borgerliga regeringens jämställdhetspolitik. Den gör klart att dagens borgerliga politik är djupt problematisk för kvinnor inte bara därför att den brister i enskida viktiga reformer eller  därför att den i stort satsar alltför lite på välfärd och social trygghet. Den är djupt problematisk framförallt därför att den bygger på felaktiga idéer om hur vi bygger en långsiktigt hållbar samhällsekonomi.

Detta är en utmaning för feminister i alla politiska läger, i och utanför de politiska kvinnoförbunden. Som feminister kan vi inte väja för den ekonomiska politiken, dess idéer, teorier och instrument. Här sätts ramarna för vad som är möjligt att uppnå i jämställdhetspolitiken.

För oss som är socialdemokrater finns också skäl att fråga hur väl vi själva lyckas lyfta ett ekonomiskt-politiskt alternativ till den borgerliga ekonomiska politiken. I Socialdemokraternas Framtidskontrakt finns en viktig rubrik, som kan ange riktning för en mer jämställd ekonomisk politik: Ekonomin växer när människor växer.

Hittills har dock socialdemokratisk ekonomisk-politisk debatt handlat mer om vikten av att följa de finanspolitiska ramverken än om vikten av att bygga välstånd genom sociala investeringar. Tiden har kommit för en ny debatt, som mer i grunden utmanar borgerlighetens ekonomiska tänkande. Jag har själv skrivit om detta i flera sammanhang, bland annat i ett inlägg till Programkommissionen: Hållbar utveckling – ett kvinnoperspektiv. Jag rekommenderar Kvinnolobbyns rapport som en inspirerande väckarklocka för en feminism, som inte väjer för de stora frågorna.

Eva-Lena Jansson, riksdagsledamot (S) och ledamot i S-kvinnors styrelse har med anledning av rapporten skrivit en interpellation till finansminister Anders Borg. Mer i media om Kvinnolobbyns jämställdhetsrapport: Dagens Arena.

Stockholm behöver barnomsorg på obekväm arbetstid!

”Stockholm måste bli bättre på kvälls- och nattdagis!” Det är rubriken på en debattartikel i dagens upplaga av  jag i Dagens Nyheter Stockholm, som jag skriver tillsammans med Natalie Sial, ordförande i S-kvinnor Stockholms län, och Moa Neuman, ordförande i S-kvinnor Stockholms stad.

Vi är glada över att Socialdemokraternas partikongress satte ner foten om rätten till barnomsorg; det ska inte råda något tvivel om att rätten till barnomsorg ska gälla på alla tider när föräldrar jobbar. Det krävs en tydligare lagstiftning om kommuners skyldighet att tillhandahålla barnomsorg även på sena eftermiddagar, kvällar och helger.

I samband med artikeln fick jag tips av Sune Nygren, som har skrivit i Dagens samhälle om att dagens lagstiftning redan innebär en rätt till barnomsorg utanför kontorstid. Hans debattartikel kan du läsa här: ”Stäm kommuner som inte har nattis”.

Därtill till sist en reflektion: Rubriken använder begreppet ”dagis”, men det vi talar om är förstås det vi idag kallar förskola eller pedagogisk omsorg.

Seger för S-kvinnor i barnomsorgspolitiken

Idag är jag glad över S-kvinnors framgångar på S-kongressen. En stor och viktig sådan framgång är kongressens beslut om lagstadgad rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid. Äntligen kan vi se fram emot att alla föräldrar får tillgång till barnomsorg på helger, kvällar och nätter, oberoende av var i landet man bor.

Så här skrev jag inför kongressen:

Få politiska frågor har en så avgörande betydelse för kvinnors frihet, som rätten till barnomsorg.

Utan barnomsorg har kvinnor, genom historien, valt att bli mödrar på heltid, försörjda av sina män. Utan barnomsorg har kvinnor fått välja sämre jobb till låga löner. Kvinnor har blivit låsta till sina hem och har ständigt fått vädja om hjälp och stöd.

När Socialdemokraterna på 1970-talet lovade barnomsorg åt alla, då var det ett historiskt genombrott. Barnomsorgen byggdes ut i kommun efter kommun. Svensk, offentlig barnomsorg blev en framgångssaga, här hemma och internationellt. Få länder i världen har idag en barnomsorg som så genomgående bärs av professionalism och hög kvalitet.

Men vad hände med barnomsorg som en rättighet för alla?

Sanningen är att rätten till barnomsorg inte är självklar för alla. På 1990-talet var barnomsorgen fullt utbyggd, men endast på dagtid. För de flesta som hade jobb på kvällar, nätter och helger fanns ingen barnomsorg alls. Och så har det förblivit, även om allt fler kommuner idag har barnomsorg på obekväm arbetstid.

Idag jobbar nästan 40 procent av de sysselsatta på obekväm arbetstid, enligt SCB. Ändå är det knappt hälften av landets kommuner som erbjuder barnomsorg på kvällar, nätter och helger.

En intervjuundersökning från LO visar att var fjärde förälder inte kan arbeta heltid på grund av öppettiderna i förskolan. Mammor har större problem än pappor och arbetare har större problem än tjänstemän.

Än idag hamnar alltså många föräldrar – och i synnerhet kvinnor – i en omöjlig situation, därför att de inte går att kombinera ansvar för barn med förvärvsarbete. Det är inte acceptabelt! Från höger och vänster proklameras nu arbetslinjen. Men den grundläggande rätten och skyldigheten att förvärvsarbeta kan bli omöjlig att klara om man saknar barnomsorg…

En väl utbyggd barnomsorg är, idag liksom förr, en nyckel till kvinnors frihet och ekonomiska självständighet. För ett feministiskt parti bör denna fråga stå högst på agendan!

Dags för en jämställd partikongress!

För första gången någonsin utgör kvinnor majoriteten av ombuden på en socialdemokratisk partikongress. Det är en milstolpe!

Men ännu viktigare är förstås kongressens beslut i frågor om jämställdhet och kvinnors samhällsställning. Stiltje har rått i jämställdhetspolitiken under mer än ett decennium. Under alliansregeringen har splittring och passivitet satt sin prägel på både familjepolitik och jämställdhetspolitik. Socialdemokraterna har alla möjligheter att göra skillnad!

Förväntningarna är också stora. Jag noterar ett skifte i samhällsdebatten. Allt fler ser nu vikten av en progressiv och tydlig jämställdhetspolitik.

”Det är dags att göra även föräldraförsäkringen individuell”, skriver till exempel  Sydsvenskan i dagens huvudledare. ”Då blir också samhällets signal att ansvaret för barnen ligger lika mycket på båda föräldrarna.”

Staten ska värna individens rättigheter, påminner Sydsvenskan. Då borde det vara självklart att föräldraförsäkringen, liksom andra försäkringar, knyts till individen, inte till hushållet:

Hur skulle det se ut om andra delar av trygghetssystemet utgick från familjen? ”Älskling, jag har feber idag, kan inte du ta ut en sjukdag?”

Sydsvenskans analys är mitt i prick. I ett samhälle som i övrigt bygger på individuella rättigheter och skyldigheter, är föräldraförsäkringen en anomali. En individualisering handlar inte om att ”kvotera”. Det handlar om att var och en har rätt till de förmåner som är knutna till den egna försäkringen.

För den som vill läsa mer om föräldraförsäkring och jämställdhetspolitik finns nu många debattartiklar och reportage att ta del av, lagom till partikongressen. Några tips:

I S-kvinnors tidning Morgonbris skriver jag tillsammans med S-kvinnors förbundssekreterare Susanne Andersson om föräldraförsäkringen, och varför individualisering behövs – för kvinnornas, männens, barnens och samhällets skull. Mer att läsa inför kongressen på S-kvinnors hemsida, Material inför S-kongressen.

SSU lyfter en individualiserade föräldraförsäkring som en frihetsreform (bl.a. i Piteå-tidningen). I Aftonbladet argumenterar jag i samma fråga tillsammans med Magnus Nilsson, S-studenter, ”Fega inte ur om delad föräldraförsäkring”. S-studenter tar också upp föräldraförsäkringen på Partikongressbloggen.

Karl-Petter Thorwaldsson förordar en tredelning av föräldraförsäkringen under nästa mandatperiod i Ekot: ”LO vill se ett mer rättvist föräldraansvar”. ”LO pressar S om föräldraförsäkring”, rapporterar Aftonbladet.

I ETC från 8 mars berättar tre jämställdhetsministrar om sina erfarenheter. Tiden Magasin har specialnummer om familjepolitiken. Där finns bland annat en lärorik analys av Linnéa Björnstam, ledamot i S-kvinnors styrelse.

Sydsvenskan berättar i gårdagens tidning om socialdemokratiska kvinnors kamp för en individualiserad föräldraförsäkring, ”S-kvinnor rustar för ny strid”.

S-kvinnor tror på en ny epok av progressiva, jämställdhetspolitiska reformer. Vi ser fram mot S-kongressen! 

Värderingar och politik: Vart går Socialdemokraterna?

Jag föddes inte till socialdemokrat. Jag valde att bli socialdemokrat, av två skäl.

Det första skälet var min starka tro på partiets värderingar – jämlikheten,  solidariteten, alla människors lika värde.

Det andra skälet var min respekt för partiets erfarenhet och kompetens. Ju mer jag lärde mig om svensk modern historia, desto mer imponerades jag av Socialdemokraternas skicklighet som samhällsbyggare. Jag såg ett parti som inte bara pläderade väl för sina värderingar. Jag såg ett parti som också visade förmåga att förverkliga dem.

Sverige är än idag en av världens bäst fungerande välfärdsstater. Det är tack vare Socialdemokraternas skickliga samhällsanalys och smarta politiska reformer.

Så blev jag socialdemokrat. Men vad hände sen?

Idag, tjugo år senare, ser jag ett parti som kan lyfta värderingar om jämlikhet och solidaritet med samma glöd som förr. Jag vet att mitt parti bärs av många människors dröm om framsteg och rättvisa.

Men jag ser också ett parti, som inte längre kan förklara det samhälle som vi lever i. Jag ser ett parti, som inte längre kan lägga förslag som grundas i våra värderingar. Jag ser ett parti, som brister i tyngd och trovärdighet.

Debatten om välfärdsmarknaden är ett plågsamt exempel.

Samhällsforskningens resultat blir för varje dag allt tydligare när det gäller marknadsmodeller i  välfärden.

Rapporterna duggar nu tätt från forskare, som hissar varningsflagg för marknadsmodellen, inte minst i skolan. ”Sveriges extrema skolmarknad oroar forskare” rapporterar Vetandets värld. ”Sätt stopp för vinstuttag i skolan” vädjar forskare från Kungliga Vetenskapsakademien.

Forskarna pekar på hur marknadsmodellen i skolan skapar segregation och brist på likvärdighet. De förklarar varför marknadsmodellen inte går att förena med social sammanhållning och jämlika livschanser. De berättar att den svenska skolan är extrem i internationella jämförelser; med privata skolor som finansieras fullt ut på en skolmarknad utan vare sig skarpa regelverk eller god kontroll.

Detta borde vara rapporter, som fick partiets ledning att lyssna intensivt. De borde leda till ny politik. Partiets mål är ju att bygga ett samhälle, som präglas av jämlikhet, solidaritet och alla människors lika värde. Det är uppenbart att detta kräver avveckling av den skolmarknad, som idag skapar helt motsatta resultat. Vårt parti – buret av starka värderingar och skickligt samhällsbyggande – borde ligga främst i förslag om reformer och alternativ.

Men så är det nu inte. Det gör mig bedrövad.

Istället hör jag argument, som handlar om strategi och opinion. ”Vi har 300 000 barn som går i något annat än en offentligt driven skola och det är ett faktum vi måste ta hänsyn till…” (Expressen).

Jag frågar mig om vårt uppdrag som socialdemokrater inte längre är att driva politik för jämlikhet och alla människors lika värde?  Är det istället anpassning till rådande orättvisor som gäller?

Ytterst handlar detta om partiets trovärdighet. Det räcker inte att vara ett parti med starka värderingar. Värderingar måste också förverkligas genom politiska beslut och långsiktigt samhällsbyggande.

Skatter och jämställdhet

Skattepolitik är jämställdhetspolitik. Det är mitt budskap idag i en artikel i Dagens Arena.

Historiskt finns det många exempel på att skattesystemet påverkar kvinnors ställning. Det mest kända exemplet är övergången från sambeskattning av makar till särbeskattning, 1971.

Särbeskattningsreformen innebar ett systemskifte. Den svenska välfärdsstaten, som ursprungligen byggde på idén om mannen som familjeförsörjare, förvandlades till en till en internationellt unik ”tvåförsörjarmodell”. Välfärdsforskare talar om övergången från en ”male breadwinner regime” till en ”two breadwinner regime”. Särbeskattningsreformen gav kvinnor ett individuellt ekonomiskt medborgarskapet, skilt från hushåll och familj. Kvinnor definierades inte längre som hustrur utan som självständiga aktörer i relation till staten.

Idag är särbeskattningsreformen historia, men tyvärr består kvinnors ekonomiska underordning i praktiken. Ett skäl till detta är att samhällets välfärdstjänster aldrig har byggts ut till den omfattning och kvalitet, som krävs för att en tvåförsörjarmodell ska fungera.

Idén om att kvinnor och män ska vara självständiga ekonomiska aktörer med samma chans till jobb och inkomst möter en verklighet, där kvinnor fortsatt tar huvudansvaret för hem och familj. Detta betyder att kampen för jämställdhet måste fortsätta, och inte minst kampen för ett rättfärdigt skattesystem.

Jag skriver i Dagens Arena att Socialdemokraterna nu står inför ett vägval. Partiet måste stå upp för ett skattesystem, som i praktiken ger  kvinnor i alla samhällsklasser möjlighet att försörja sig själva och forma sitt eget liv.

Jag vill rekommendera det senaste numret av tidskriften Tiden, med temat ”La Famiglia. En familjepolitik i kris”. Läsvärda artiklar med bland andra Joa Bergold, Karin Pettersson, Eric Sundström, Irene Wennemo och Linnéa Björnstam. Även Malin Hanson i Dagens Arena, RUT ingen frihets- och välfärdsreform.