Nej, Alonso, socialdemokraterna yrar inte om systemskifte

I dagens DN går tidningens kolumnist Martin Liby Alonso till angrepp mot SSU:s Gabriel Wikström, som i en debattartikel hävdat att de borgerliga politikerna håller på att ”i det tysta genomföra ett systemskifte”. Så är det inte alls, enligt Alonso (”Dags för Socialdemokraterna att sluta yra”).

Som exempel tar han upp familjepolitiken. Det är en generös familjepolitik som främst har utmärkt den svenska modellen, hävdar han, och familjepolitiken har inte skurits ner.

Jag tycker att Alonso har en poäng som lyfter familjepolitiken. Den är förvisso ett bärande element i den svenska modellen.

Problemet är att Alonso inte tycks ha insett att bristen på satsningar i familjepolitiken, som t.ex. högre barnbidrag, de facto innebär försämringar för många barnfamiljer.

Han tycks inte heller inse att den riktigt stora poängen med svensk familjepolitik inte är dess generositet, utan dess utformning.

Svensk familjepolitik och svensk jämställdhetspolitik har varit en del av den generella välfärdspolitiken, och som sådan har den bidragit inte bara till jämställdhet utan också till jämlikhet. Kvinnor och barn i alla samhällsgrupper har fått goda livschanser.  Den universellt inriktade politiken har ökat alla kvinnors handlingsutrymme. Den har pressat barnfattigdomen till de lägsta nivåerna i världen och gett alla barn tillträde till en högklassig förskola.

Nu sker avgörande förändringar i denna modell.

Ett av flera uttryck för detta är att målet för familjepolitiken har ändrats. Fram till 2008 byggde svensk familjepolitik på idén om en omfördelning från hushåll utan barn till hushåll med barn. Idén var att familjer med barn skulle leva på samma standard som befolkningen i övrigt.

Sedan dess gäller ett nytt mål. Med Kristdemokraterna i ledningen för familjepolitiken har riksdagen beslutat att svensk familjepolitik inte längre ska syfta till att minska skillnaderna i de ekonomiska villkoren mellan familjer med och utan barn. Det räcker med att barnfamiljer når upp till en absolut miniminivå – socialbidragsnormen. Här finns en viktig  bakrund till den växande barnfattigdomen. Att barnfamiljer släpar efter andra grupper i samhället anses av den nuvarande regeringen uppenbarligen inte vara ett problem.

En intressant analys av det systemskifte som nu pågår i svensk familjepolitik ges av forskarna Tommy Ferrarini Ann-Zofie Dufvander  i artikeln ”Earner-Carer Model at the Crossroads” där de granskar den nuvarande regeringens familjepolitik fram till 2009 (se även min artikel ”Det är dags att ta strid för en jämställd familjepolitik”).

Ferrarini och Dufvander visar hur regeringen är på väg bort från den unikt jämlika och jämställda svenska familjepolitiska modellen.  Regeringen har sedan 2006 steg för steg genomfört  ett familjepolitiskt reformpaket som inte längre är generellt, utan som ger olika incitament till familjer i olika samhällsklasser och med olika etnisk bakgrund.

Fem reformer har genomförts sedan 2006: skatteavdrag för hushållsnära tjänster, jämställdhetsbonus, vårdnadsbidrag, barnomsorgspeng och en uppdaterad läro­plan för förskolan. Två av de här reformerna, jämställdhetsbonusen och den uppdaterade läroplanen för förskolan, ligger helt i linje med tidigare svensk familjepolitik. De främjar jämställdhet och barns välfärd och utveckling. De övriga tre, däremot, pekar åt ett annat håll.

Vårdnadsbidraget främjar en traditionell och ojämlik familjemodell, i strid med den svenska familjepolitikens klassiska jämställdhetsmål. Erfarenheten visar att kvinnor oftare än män stannar hemma med vårdnadsbidrag och att kvinnor med utländsk bakgrund är överrepresenterade.

Barnomsorgspengen främjar på samma sätt traditionella familjemönster. Den understödjer också marknadsbaserade alternativ till den högklassiga och internationellt sett framgångsrika offentliga svenska förskolan.

Gemensamt för vårdnadsbidraget och barnomsorgspengen är att de lockar kvinnor med låg utbildning och små valmöjligheter att stanna hemma och avstå från den offentliga förskolan. Högutbildade kvinnor, däremot, får genom jämställdhetsbonus och en god förskola fortsatt starka incitament att jobba. Som extra stöd för de välavlönade erbjuder alliansregeringen skatteavdraget för hushållsnära tjänster. Detta avdrag utnyttjas i mycket liten utsträckning av hushåll med lägre inkomster.

Enligt Martin Liby Alonso yrar vi som Socialdemokrater när vi påstår att alliansregeringen i det tysta genomför ett systemskifte inom välfärdspolitiken. Att påstå att det pågår ett systemskifte är enligt Alonso att dumförklara väljarna, eftersom väljarna tycker om välfärdsstaten och väljarna har röstat på alliansen i två val.

Min slutsats är att väljare inte är dumma därför att de inte har sett de förändringar, som i det tysta sker med den svenska välfärdsmodellen. De har framförallt inte större problem i sin politiska analys än Martin Liby Alonso, som i sitt uppdrag som journalist inte har uppmärksammat de stora förändringar som genomförs i den svenska familjepolitiken och som inte heller har bidragit till att kunskapen sprids om hur den svenska välfärdsstaten steg för steg ändrar uppbyggnad och funktionssätt. Oavsett vad man tycket om förändringarna bör vi kunna enas om att de sker.

Fler av mina inlägg om familjepolitik och familjepolitiskt systemskifte: SvD, GP,  Aftonbladet, DN, blogg augusti 2011, blogg november 2012,  blogg februari 2012, blogg april 2012,  blogg maj 2012, blogg juni 2012. Mer bloggat; om pengar inte räcker till välfärden så räcker de för alliansen till annat, se Alliansfritt Sverige.

Mer